Vilken var den verkliga innebörden av busringningen år 1900 i Worpswedes bykyrka? - Tidningen Kulturen




Reclining Mother and Child

Essäer om konst
Verktyg
Typografi
Att Paula Modersohn-Beckers insatser för att forma konsthistorien inte fångades upp av etablissemanget under hennes livstid är en skandal. Det är hög tid att börja penetrera detta extraordinära konstnärskap på djupet.

Self-portrait

Self-portrait

"...Och om kärleken blomstrar för mig, och om jag gör tre lyckade målningar, ska jag med glädje lämna livet med blommor i mina händer och i mitt hår”.

Under det nya seklets första månader klingar årtalet 1900 som en förväntan, inte som ett hot. Det är som om man vill smaka på möjligheterna, tillåta sig leva och skapa modernt – som aldrig förr. 1900-talet ska inte tillåtas upprepa gångna tiders mörker och barbari, Europa bär sin framtid som ett älskat barn och vill bejaka sådana lysande framgångar som kan möjliggöras av insiktsfulla, moderna människor, präglade av såväl kreativitetslusta som intelligens – som aldrig förr.

Några tidiga världsutställningar vittnar om en i princip obegränsad tilltro till seklets potential, alltfler uppfinningar och nymodigheter bekräftar många av förväntningarna. Parallellt med allt storhetsvansinne, för att inte säga all kosmetisk megalomani, påbörjas också förändringar som först längre fram i tiden får utrymme att bidra till en bättre och mer hållbar demokratisk verklighet.

Man måste emellertid lämna den offentliga arenan för att få syn på sådana tendenser.

I tyska Worpswede varnar kyrkklockan för eldsvåda. Den lilla byn, några mil nordost om Bremen, utgör sedan drygt tiotalet år miljön för en radikal konstnärsrörelse. Två av konstnärskolonins unga kvinnor tar sig sent på hösten 1900 in i bykyrkan för att ge liv åt brandklockan vars larm genast ljuder runt om i trakten. Människor skräms och samlas vid kyrkan. Att det ligger djup symbolik i varningen kan varken väninnorna eller de oroliga tillskyndarna förstå. Allt katastrofalt elände som det nya seklet ska innebära för mänskligheten anar ju ingen. Så här tidigt på seklet hoppas man mer än man fruktar; förvissningen är stor om att världen går upplevelser till mötes som inga andra människor kunnat drömma om.  

Men även om kvinnorna, juvenila och småfräcka i sin påhittighet, mest vill ha skoj med sitt larm, anar de djupt inom sig att skämtandet med byborna och omgivningarnas bönder inte är tillräckligt. Att ha roligt för att man är på humör är en sak, att använda sig av humorn för att man menar allvar och vill peka på sådant som måste förändras är något helt annat.

Också något mer innebördsdigert än resultatet av en tillfällig humörsvängning markeras med larmet – klockan ljuder för något som på det personliga planet inte är tillfredsställande. Kvinnorna vill leva seklets möjligheter och skapa på sina villkor. Trots och revoltlusta ingår som en viktig beståndsdel i det till synes lekfulla tilltaget.  Väninnorna är medvetna om de diametralt skilda villkor som skapande män och kvinnor arbetar under, också i den trots allt tillåtande konstnärsmiljön i Worpswede.

Busringningen tjänar som en varningsklocka för annat än hotande eldsvåda – Ni hör väl oss? Vi är på väg och tänker inte ge upp våra drömmar, vår konst och våra liv för något som vi inte tror på, vi deltar inte i ett inskränkande borgerligt livsmönster, låter oss inte snärjas av männens förväntningar.

Ett år senare är den ene av dem gift som Clara Rilke-Westhoff (1878-1954) och får ett barn, men hon ingår aldrig traditionellt familjeliv med maken Rainer Maria Rilke. Konsten kräver uppoffringar av henne som ett borgerligt liv aldrig skulle tillåta. Efter att i Paris ha studerat för Auguste Rodin och för några av Worpswedekolonins konstnärer utvecklar hon sin talang och blir en av 1900-talets mer framstående skulptriser, om än ofta osynliggjord i de av männen skrivna konstnärsöversikterna. Vilket varit så vanligt när utrymme borde ha erbjudits konstlivets seriösa och skickliga kvinnor.

Sju år efter larmet i Worpswedekyrkan avlider i byn den andra av väninnorna, Paula Modersohn-Becker (1876-1907), arton dagar efter att ha gett liv åt en dotter. Hon, som inte heller vill offra sin konst för en traditionell modersroll och för ett familjeliv som på sin höjd skulle tillåta maken, den elva år äldre konstnären Otto Modersohn, att blomma (men knappast hon och definitivt inte under jämlika villkor), får aldrig uppleva hur hennes konst småningom blir en viktig pionjärmarkör för vad det nya seklets skapande kvinnor kan och lyckas uppnå.

Och makarna Modersohn-Becker, som från och till lever åtskilda, som återförenas, som periodvis fungerar dugligt ihop som man och hustru, men efterhand alltmer dåligt som konstnärer, får aldrig uppleva längre föräldraskap tillsammans än dessa ynka arton dagar.

Men Paula Modersohn-Becker har dessförinnan tillåtit sig flera längre bildningsresor till Paris. En gryende modernism frestar och utmanar det lika ambitiösa som modiga nytänkande som hon bär inom sig. Hon, som vill mer än vad miljön i Worpswede bejakar, planerar att lämna sin make, men under en i äktenskapet lycklig stund blir hon gravid, och som om det som snart förväntas av moderskapet måste omöjliggöra konstnärsdrömmarna, förvandlas också den väntade tillökningen till det grymma slutet. Tragikens vidd tydliggörs i och med att Paula Modersohn-Becker med sitt havandeskap drabbas så brutalt; först födselsmärtorna, snart något än grymmare – döden.

Att hon aldrig fick uppleva ett erkännande och konstnärskapets triumf kan knappast ha plågat henne i livet, eftersom hon var så uppfylld av sitt måleri. Kort sagt: hon arbetade. Och hon anade något om sin konst.

Hon anade att målningarna uttryckte något som ingen annan uttryckt. I likhet med exempelvis van Gogh sålde hon ytterst lite – tre, möjligen fyra tavlor; två av dessa till nära vänner. Men det stora med konstnärer som går sin väg utan att snegla på framgångssagor, karriär eller pengar - på vad tiden vill ha - tydliggörs av denna Modersohn-Beckers tro att hon gör vad hon är ämnad att göra.

Under 1920-talet publicerades ett mer än lovligt sentimentaliserande urval av hennes brev och dagböcker i Tyskland, vilka blev populära och lästes av många; en romantiserande aura av mystik spreds kring den unga konstnärinnan vars talang krossades så tidigt. Mycket i urvalet låg i tiden och väckte nyfikenhet; levande beskrivningar av tysk landsbygd, frierier, äktenskap, radikala kvinnoliv, konstnärsdrömmar och ambitioner – och, som något än mer kittlande med tanke på hur det slutade, föraningar om en tidig död. Sju år före sin död antecknar Paula Modersohn-Becker följande ord i sin dagbok:

”Jag vet att jag inte ska leva särskilt länge. Men, undrar jag, är det så sorgligt? Är en fest vackrare för att den varar längre? Och mitt liv är en fest … Och om kärleken blomstrar för mig, och om jag gör tre lyckade målningar, ska jag med glädje lämna livet med blommor i mina händer och i mitt hår”.

Publiceringen av texterna var tänkt att lägga en grund för lanseringen av Modersohn-Beckers konst, vilken emellertid behövde längre tid för att mogna hos en bredare publik. Det dröjde också till 1979 innan urvalet brev och dagboksanteckningar blev så komplett att det gav rättvisa åt hennes verkliga ambitioner.

Några år efter de två väninnornas sedermera smått famösa tilltag i Worpswedekyrkan grunnar Picasso i Paris på sitt planerade porträtt av Gertrude Stein. Han får som av en händelse se ett verk av Paula Modersohn-Becker, Lee Hoetger med en blomma, målat tidigt 1906. Picasso inspireras och tar intryck - för att lära och förstå hur han ska lösa problemet med sin avbildning, vilken färdigställs senare samma år.

Sedan skrivs modernismens konsthistoria – nästan enbart herr Picassos, jämte andra manliga konstnärers. Alls icke så mycket fru Paula Modersohn-Beckers, eller andra kvinnliga konstnärers. Denna skrivs först nu, i vår tid. Modernismen ses idag inte längre som ett resultat av enbart männens insatser.

Det ska nämligen dröja innan Paula Modersohn-Beckers måleriska bilder börjar lämna avtryck på den internationella konstscenen, vilket i större omfattning sker först mot senare hälften av seklet. I hennes livstid ansågs tavlorna ofärdiga, på sin höjd dugliga som skisser, vilka många gånger förlöjligades eftersom de inte respekterades som konst, även om ett fåtal insiktsfulla kritiker och konstnärskollegor kunde se det betydelsefulla och moderna.

Två tavlor ställdes ut på Bremens konsthall i november 1899. Nedsablingen i Bremen Courier – av konsthallens direktör (!) – var inte uppmuntrande, to say the least: Hur, frågade han sig själv och tidningsläsarna, har så okvalificerad konst funnit vägen hit in till denna konsthall?

Ännu en utställning i samma hall med fyra andra tavlor, i november 1906, sågs emellertid med andra ögon av den nye direktören, Gustav Pauli, som uppmanade besökarna att anstränga sig och vara fördomsfria gentemot Modersohn-Beckers ”utvecklade färgsensibilitet” och ”säregna energi”.  

I Tyskland fick ambitiösa konstnärinnor inte tillträde till målarakademierna förrän några decennier in på 1900-talet. Det är bland annat på grund av detta utanförskap som de två väninnorna under 1800-talets sista år kommer till den bejakande konstnärskolonin i Worpswede – de vill besöka ateljéer, knyta kontakter och vänskapsband för att alls kunna vidareutbilda sig och utvecklas. Det är därför som Paula Modersohn-Becker reser till Paris. Hon vill som antytts ovan få tillträde till något som Worpswedemiljön inte kan erbjuda – modernism.

Och som ett resultat av dessa ambitioner blommar något som alltför länge tillhört det mest undanskymda i konsthistorien: Paula Modersohn-Beckers tidiga betydelse för modernismen. Jämte Picasso och Matisse är hon den viktiga pionjären som inte enbart stakar ut vägen och förbereder för andra, utan hon blir själv ett nav i rörelsen. Hon införlivar sitt skapande med det som berör henne i Paris och går samtidigt så djupt och intensivt in i sitt eget själsliv att hon för alltid förvandlas till en nyckelgestalt för det nya och moderna i seklets konstliv.

Hon är på plats under de avgörande åren i Paris och i bildstormens öga, inte i Worpswede och målarbrisens lugna bakvatten, då modernismen exploderar. När Picasso målar Les Demoiselles d´Avignon och Matisse Blå Naken har Paula Modersohn-Becker redan färdigställt Självporträtt med citron, Självporträtt på hennes sjätte bröllopsdag och Clara Rilke-Westhoff, målade med likartad kraft, intensitet och känsla för motiven.

Konsthistoriker har karaktäriserat Modersohn-Beckers betydelse som ”the missing piece in the history of twentieth-century modernism”.  Jämför man idag Picassos Gertrude Stein-tavla med Modersohn-Beckers porträtt av Lee Hoetger framgår tydligt vad han lärde sig. Diane Radyicki, en amerikansk konsthistoriker, som sent 1900-tal lanserat Modersohn-Becker på den amerikanska konstscenen och som påtalat Picassos beroende av henne, har också tydliggjort hur spanjoren efterhand förändrar profilen i sitt Stein-porträtt för att slutligen fixera det på samma sätt som Modersohn-Becker gör i sin tavla.

 

Man kan med tanke på det sena genombrottet frestas tro att de demokratiska villkorens skriande underskott visavi kvinnliga konstnärer aldrig varit så uppenbart som i fallet med Paula Modersohn-Becker. Det är sant, men sant bara för en viss tid; de tio år under vilka hon målar. Samt några decennier till. Att humanismens skuld till många skapande kvinnor är stor betyder nämligen inte att vår tid låter bli att betala av. Paula Modersohn-Beckers postuma ankomst på den stora konstscenen är ett tecken. Hon är den första kvinnliga konstnär som tillägnas ett museum för sin konst, Paula Modersohn-Becker-museet i Bremen. Hon är den första kvinnliga konstnär som målar inte bara nakna kvinnor utan också gravida kvinnor och kvinnor som upplåter brösten åt sina nyfödda som det mest naturliga i världen, och som männen - så sakteliga - måste erkänna och hylla som betydelsefull konst.

Hon hyllas idag i konstvärlden för sin betydelsefulla pionjärinsats och för att hon vågade tro på sitt skapande. Hon la grunden för sina motivs genombrott genom det säregna sagoskimmer och den närvarokänsla i tavlorna som fångar betraktaren.   

Man kan därför redan med Sapfo, förvisso i en annorlunda könskontext och en än mer ojämlik värld, belysa innebörden av Modersohn-Beckers konstnärliga gärning med det ensamma och för sammanhanget adekvata ord som utgör fragment 188: Sagoväverska (tolkning: Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson)

I målning efter målning är det sagor som Modersohn-Becker väver med sin färg. Om det inte är i utlämnande porträtt av Worpswedetraktens kvinnor och män, gamla som unga, så är det i målningar av barn och landskap, i självporträtten och i de nakna, men alls icke blottställda, skygga eller vulgära kvinnokropparna som ett sagoskimmer lyser med de för expressionismen så typiska och starkt karaktärsdanande färgerna. Under tio års konstnärskap, varunder tid också upptas av utbildning, målar Paula Modersohn-Becker 560 tavlor, färdigställer fler än 700 teckningar och gör 13 etsningar.

 

 

Paula Modersohn-Becker varken avbildar eller härmar; hon skapar, väver och förverkligar sagor genom att skänka motiven den sortens visionära tidlöshet och magi, som bärs fram också i berättarkonsten, och som i sig möjliggör och är en förutsättning för båda konstarternas räckvidd. Men koloriten i hennes verk berättar inte enbart utan lockar också med något som vi vill veta mer om för att vi anar att det är oss själva som vi ska upptäcka. Vi, som står nakna likt kejsaren, försöker hitta vår förlorade själ i den konst som kan klä och möjliggöra oss. Och det kan ju den starka konsten. När konsten förverkligar och bejakar potentialen som finns hos konstnären - i det här fallet Paula Modersohn-Becker - hjälper den samtidigt oss som betraktare att balansera svårigheterna som världen ständigt utsätter oss för.  

Med sin ankomst på den nordiska konstscenen i och med pågående utställning på Louisiana gör Paula Modersohn-Becker en lika välkommen som senkommen entré här. Tanken som infinner sig när man står framför tavlorna förvirras inte av det tydliga släktskapet med målargiganter som Picasso, Gauguin och Cézanne utan tanken förtydligar snarare vidden av vad hon uträttade på en betydligt kortare tid än vad nämnda herrar åstadkom under längre liv.

Att det var till henne som Picasso kom när han inte visste hur porträttet skulle slutföras är avslöjande. Vad som skulle kunna komma ut av konstnärskapet om inte embolin ändat hennes liv står förvisso skrivet i stjärnorna, men lyskraften kunde ha blivit djupare än nämnda herrars.

Stark är den redan som ett bländande resultat av de tio årens skapande verksamhet. Så Paula Modersohn-Beckers konsthistoriska status är ännu växande, fylld som den är av pionjärinsatsen för såväl framväxten av modernismen som för acceptansen av densamma. Hennes måleri är numera respekterat, oomtvistat och betydelsefullare än många andra manliga kollegors - konstnärer som ändå tidigt fått mer av konsthistoriens utrymme och erkännande.

 

Idag vallfärdar konstvänner från hela världen till Worpswede. Clara Rilke-Westhoff är inte begravd här utan borta i den närliggande byn Fischerhude. Namnet på byns samlingsplats, Café Rilke, framstår med utelämnandet av hennes namn som ännu en negativ och märklig markering mot 1900-talets framgångsrika kvinnliga konstnärer.  Paula Modersohn-Becker vilar på Worpswedes kyrkogård, under en modest gravsten, störd av ett pompöst minnesmonument som inte skulle ha tilltalat hennes kärlek för tillvarons väsentligheter. Lockas besökande människor in i kyrkan är det knappast för en i tysk kyrkovärld traditionell interiör utan för Paula Modersohn-Beckers målade blommor och för Clara Rilke-Westhoffs skulptur föreställande en ängels ansikte.

De två väninnorna, igenkända när de flydde från ”brottsplatsen”, tvingades nämligen bidra med dessa konstnärliga uttryck som botgöring för att de lekt med byns brandlarm.

Att busringningens verkliga innebörd framstår som klar först i våra dagar är en tung skuld i konsthistoriens bristande förmåga att ge uppmärksamhet åt kvinnors skicklighet och pionjärinsatser – i tid.

Michael Economou

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen