Selfies – att jaga jaget i konsten - Tidningen Kulturen




Ethan Ham self-portrait (2006)

Essäer om konst
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
Vår nya mediabild har givit upphov åt manga nya bildbegrepp. Inte minst ”selfien”, som fått en genre på den samtida konstscenen. Men konceptet har faktiskt följt med konsten en bra bit genom historien.


Fenomenet att ta en bild av sig själv framför ett konstverk är nu inte speciellt nytt. Långt innan mobiler och Instagram-konton kom har människor låtit sig fotograferas framför konstverk för att bevisa att de varit på platsen.

Om Narkissos hade haft ett Instagram-konto så hade han nog fyllt det med selfies. Han som fått ge namn åt det sjukligt självupptagna beteendet narcissism.

Den romerska diktaren Ovidius skriver i Metamorforser om Narkissos som var så förälskad i sin egen spegelbild att han satt hela dagarna och stirrade ner på vattenytan tills han förvandlades till en blomma, en narcissus (typ påsklilja). Att Salvodore Dali, en konstnär som betraktades av omvärlden som väldigt excentrisk och självcentrerad, intresserade sig för motivet med Narkissos är kanske inte så konstigt. Dalis surrealistiska målning Metamorphosis of Narcissus (1937) föreställer en spegelblank sjö där en förstenad figur sitter försjunken vid strandkanten.

I förgrunden speglas samma konturer från stenfiguren i form av en stor hand som håller i ett ägg där en blomma bryter sig ur skalet. Mytens Narkissos och blomman narcissus speglar varandra i Dalis drömlika bildvärld.

Självporträttet i konsthistorien är nu inte något utslag av narcissism hos konstnärerna utan ofta ett praktiskt sätt att träna sig på att måla eller teckna. I brist på bättre och billigare modeller har man valt att avbilda sig själv genom att studera sitt eget ansikte i en spegel eller en annan reflekterande yta. Det är därför konstnärer ofta avbildas i kvarts profil och vrider på huvudet mot betraktaren. Konstnären måste vrida sig från staffliet för att titta in i spegeln och se motivet han ska avbilda.

I den äldre konsthistorien är det inte så vanligt med självporträtt. Konstnärerna arbetade på beställning och ingen var direkt intresserad av att köpa ett porträtt som föreställde konstnären utan man ville själv bli avbildad och ihågkommen till eftervärlden. Att måla självporträtt var inte direkt någon lönsam sysselsättning. Kreativa konstnärer använde istället andra sätt för att smyga in sig själva i konsthistorien, som Jan van Eyck i målningen Arnolfinis bröllop från 1434 där man i spegeln bakom brudparet kan se konstnären vid sitt staffli. Eller i Diego Velázquez Hovdamerna från 1656 där konstnären har målat av sig själv där han står med staffli mitt bland hovdamerna.

Selfie - ett fotografiskt självporträtt

Idag har begreppet ’selfie’ blivit populärt. En selfie är ett fotografiskt självporträtt, ofta taget med mobilkamera och sedan utspritt på sociala medier. Begreppet började användas i mitten av 2000-talet i olika diskussioner och fick sitt genombrott i och med sociala medier som Instagram och Facebook. Redan 1839 tog den amerikanska fotopionjären Rober Cornelius det som räknas som det första självporträttet med kamera, och den italienska renässansmålaren Parmigianinos Självporträtt i konvex spegel från 1524 brukar lyftas fram som ett exempel på ett självporträtt som har en estetik som påminner om en selfie.

En selfie tas ofta på en armlängds avstånd framifrån eller snett uppifrån, eller så fotograferar man av sin egen spegelbild. Selfiegenren är under ständig utveckling. Det senaste året har selfiepinnen gjort det möjligt att hålla kameran längre bort än vad armen räcker till, och drönare kan användas för att ta selfies med fågelperspektiv. Om kameran är vår tids verktyg för att avbilda verkligheten och fotot vår tavelduk då kan man kanske se selfiepinnen som en modern variant av konstnärens maulstick. En maulstick är helt enkelt en pinne med mjukt stoppat huvud som används av konstnärer för att förlänga och stödja handen som håller i penseln när han/hon målar på duken.

En ny genre av selfies

En alldeles egen genre av selfies har fått hashtaggen #artselfie. En #artselfie är helt enkelt en selfie framför ett konstverk. Den amerikanska kuratorn Brian Droitcour lär 2012 har initierat själva hashtaggen och DIS magasin startade sedan upp sidan artselfie.com som samlade på denna dokumentära konstturism, som även går att hitta på Instagram, Tumblr och Twitter .

#artselfie är idag ett kulturellt fenomen både för okända och kända museibesökare. När Beyonce och Jay Z besökte Louvren i oktober 2014 tog de naturligtvis en #artselfie framför Mona Lisa. En bild som snart spreds på nätet som ett meme, det vill säga man ändrade på bilden genom att till exempel byta ansiktena på Mona Lisa och Beyonce. Fenomenet att ta en bild av sig själv framför ett konstverk är nu inte speciellt nytt. Långt innan mobiler och Instagram-konton kom har människor låtit sig fotograferas framför konstverk för att bevisa att de varit på platsen.

En motreaktion mot dagens utseendefixering

#DamnILookGood är en annan selfie-hashtag som introducerades av de pakistansk-amerikanska konstnärerna Qinza Najm och Saks Afridi. Under en konstfestival i USA bad konstnärerna några kvinnor som bar hijab/niqab att ta en selfie på sig själv under taggen #DamnILookGood. Man kan se konstprojektet som en motreaktion mot dagens narcissistiska utseendefixering och alla de halvpornografiska selfies på nätet där kvinnor och män visar upp sina kroppar för att få bekräftelse av betraktaren.

Ytterligare en kombination av selfie och konsthistoria hittar man på Tumblr-sidan Museum of Selfies, där designer Olivia Muus och andra har lagt upp foton av självporträtt från olika museums samlingar. På fotona ser det ut som om det är personen på konstverket som tar en selfie av sig själv.

Selfien som konst

Selfien som kulturellt fenomen har förstås även lockat många konstnärer. Eftersom nätet svämmar över av selfies så varför ska man gå över bron efter vatten om man behöver ett självporträtt? Ethan Ham använder i konstprojektet Self-Portrait (2006) en programvara som kan känna igen ansiktsdrag, och han letar igenom miljontals bilder uppladdade på olika sociala medier för att hitta ansikten som liknar hans eget. Så istället för att ta egna självporträtt använder sig konstnären av foton på nätet som liknar honom. Alla dessa ’look alikes’ samlar sedan Ethan på sin egen hemsida.

Identitetsstölder är vanligt på nätet och med rätt teknik är det lätt att skörda stora mängder data och använda den i andra sammanhang än de ursprungliga. De två italienska konstnärerna Paolo Cirio and Alessandro Ludovico har specialiserat sig på digital datastöld som konstform. I serien Hacking Monopolism Trilogy har de tidigare gett sig på Google och Amazon. I trilogins sista del Face to facebook stal de en miljon Facebook konton i form av profilbilder och namn och skapade av informationen en falsk datinghemsida på domänen lovely-faces.com. Alla selfies som vi publicerar på nätet betraktar vi som personliga och unika bilder som vi förknippar med olika upplevelser och känslor. Men för de sociala tjänsterna är våra självporträtt bara en anonym datamängd som kan alstra inkomster.

Ciro och Ludovico använder i Face to facebook data som en transaktion som de överför mellan olika plattformar och sätter därmed fingret på hur de sociala tjänsterna ser på oss användare. Man brukar säga att när innehållet är gratis är det ofta du som är varan. Så din Facebookprofil är egentligen bara en datamängd för att skapa annonsintäkter åt företaget. En datamängd som likaväl skulle kunna användas i andra sammanhang för att alstra inkomster till exempelvis en datinghemsida. För i slutändan måste du ställa dig frågan vem det egentligen är som äger din digitala identitet och ditt självporträtt? För har du verkligen läst och förstått det finstilta kontraktet på de sociala medier som du använder?

Den digitala historiens korta minne

När våra självporträtt betraktas som en anonym datamängd blir intresset att bevara dem för eftervärlden ganska litet. Ett konstant flöde av nya intressanta bilder ersätter också snabbt de gamla bilderna. Den digitala historien har kort minne och data har en förmåga att förvanskas, bli korrupt och försvinna med tiden. Den amerikanska konstnären Sue Stevens gjorde 2008 ett verk som hon kallade Degenerative portrait, som bestod av en monitor som visade ett svart-vitt porträtt som långsamt löstes upp och försvann. Kanske är det ett öde som kommer att drabba de flesta av våra selfies som vi idag lägger upp nätet? Det vill säga, om inte fler gör som den amerikanska konstnären Erin M. Riley och överför dem till andra mer traditionella tekniker. Riley letar genom sociala medier som Snapchat, Instagram och Facebook efter bilder av unga kvinnor som engagerar henne. Motiven använder hon sedan för att väva sina konstverk på en traditionell vävstol.

Det går att hitta många intressanta analogier mellan den digitala webben och den analogen väven. Till exempel att användningen av hålkort i den tidiga vävindustrin skapade förutsättningen för att kunna programmera datorer längre fram. Eller berättelsen om Arakne i grekisk mytologi. Hon som utmanade gudinnan Athena på en vävtävling och vann, vilket ledde till att en förargad Athena förvandlade henne till en spindel. Spindeln, den fantasiska vävaren vars nät påminner om och fått gett namn åt den världsomspända webben. I den grekiska mytologin symboliseras även tiden av kvinnor som sitter och väver. För det är nog så att vävning och andra konstformer har bevarat en stor del av vår historia till eftervärlden. Men jag är inte lika säker på att den digitala webben kommer att göra detsamma åt oss.

Mathias Jansson

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen