GIBCA – Fernando Sanchez Castillo gräver där han står – och minns - Tidningen Kulturen




Essäer om konst
Verktyg
Typografi

Lund 2010

Fernando Sanchez Castillo, Pegasus Dance, Courtesy of the artistEn gång fick jag i uppdrag skriva om en konstutställning i min hemstads studenttidning, Lundagård. Utställningen skulle invigas med att ett stort huvud av brons rullades genom universitetets centrala park – någonting som skulle utföras av stadens studenter. Jag frågade varför, och fick förklarat för mig att eftersom Skissernas Museum, som huserade utställningen, var en del av universitetet, så ville konstnären att vernissagen också skulle inkludera studenters fysiska medverkan. Jag följde händelseförloppet genom parken. Det var vinter, kanske februari. Snö. Huvudet var meterhögt och tungt. Av ansikte och uttryck att döma tillhörde det en regent eller general… Franco? Förbipasserande betraktade eller ignorerade händelseförloppet, och huvudet med den efterföljande folkmassan stannade slutligen framför universitetets huvudbyggnad. Borgen, vars trappor det sägs att Karl den XII en gång har ridit upp för.

När det väl låg där – huvudet alltså – så sattes det i brand. Förstås brann det inte särskilt bra, det var ju i metall. Men upp- och nedvänt som det var, fungerade det ungefär som en enklare grill. Det var bara att fylla den med brännbart, sedan dröjde det inte länge innan marshmallows också plockades fram.

Rich cat died in heart attack in Chicago. Så heter huvudet som också blev mitt första möte med den spanske konstnären Fernando Sanchez Castillo. Det var han själv som berättade för mig, där utanför borgen, att verkets namn är detsamma som en brasiliansk tidnings huvudrubrik i april 1968, dagen då militärkuppen åsamkade landet en radikal vändning. Likväl var rubriken om den rika kattens bortgång i Chicago det enda som tidningen valde att belysa. Jag förstod snart att huvudet hade fått utstå mer än snömodd och eld. På en film som visades i utställningen sågs det också massakreras av hårda slag, släpas efter bilar och kastas utför stup eller ner i vatten. Jag hade lärt känna Fernando Sanchez Castillo. När jag möter honom fyra år senare förstärks de frågor som han hade planterat i mitt eget unga studenthuvud.

Göteborg 2013

I bakgrunden Sanchez Castillos verk på Röda Stens konsthall och GIBCA, i förgrunden skärvor från tidigare dans- och teaterevent. Foto: Frida SandströmTvå vattenkanonbilar dansar balett på en parkeringsplats. Koreograferar gör den spanske konstnären Fernando Sanchez Castillo, som tillsammans med 44 andra internationella aktörer medverkar i Göteborgs internationella konstbiennal 2013 (GIBCA). I videoverket Pegasus Dance (2007), ackompanjeras kravallfordonen av mjuka pianotoner, som fyller hela utställningsrummet. 

PLAY! Recapturing the Radical Imagination. Så lyder titeln på årets biennal, som lyfter fram referenser till såväl Göteborgskarnevalen, som till 2001 års Göteborgskravaller. Vid öppningen av delutställningen The Politics of Play på Röda Stens konsthall understryker curatorn Katerina Gregos behovet av det som är annorlunda, det andra. 

– Med utställningen vill vi se världen som den hade kunnat se ut, säger hon och understryker behovet av just fantasi – imagination.

Fernando Sanchez Castillo fastnar vid ordet "karneval". 

– Karnevalen är dödens skratt och dansen är en lek med döden, säger han och syftar på sitt bidrag till utställningen.

Ingjutet i golvet framför videoprojektionen syns skärvorna av ett blått keramikkrus. Det var i samband med en forna dans- och teaterfestival som kruset avslutade en ceremoniell dans. I en hastig krasch krossades det och fästes i den fuktiga cementen. Då vassa skärvor, nu nedslipade av fötter. Också konstbiennalens besökare trampar på skärvorna när de närmar sig Fernando Sanchez Castillos videoverk. I cement och på projektionsduk möts två karnevalistiska danser.  

– Så är det väl med dansen, den är våldsam, säger en besökare som inte är sen med att tillägga att "också krig kan vara en dans". 

Även Fernando Sanchez Castillo själv blir positivt överraskad av det slumpartade mötet mellan de två dansverken, som båda har trängt in i en annan värld: koreografin i kriget, skärvorna i cementen. För också Sanchez Castillos eget konstnärskap fungerar nämligen så; att tränga in i ett minne eller en social situation och bevara det inkräktande ögonblicket med hjälp av en fysisk skulptur eller en gedigen dokumentation. Oftast båda. 

Fernando Sanchez Castillo är en av konstnärerna som deltar i GIBCA– Det började när jag som filosofistudent i Barcelona fick höra att kravallpolisen frekvent hade besökt byggnaden under Francos regim. Berättelsen förflyttades mun till mun, men jag kunde inte slappna av förrän jag också fick se en riktig häst i byggnaden. 

Och mycket riktigt lät den unge konstnären iscensätta vad som skulle bli början till hans livslånga bekantskap med Francoregimen – som han själv är för ung för att ha upplevt. 

– Det blev mitt första videoverk, säger han och berättar nöjt hur en ryttare kläddes upp liksom "det grå folket", som Francos gråklädda soldater kallades.
Studenter och universitetsanställda reagerade däremot inte som han hade tänkt sig.

– De som tidigare blev slagna av polisen hade nu högt uppsatta positioner och ville inte alls befatta sig med sin historia, förklarar konstnären och tangerar punkten därhans konstnärskap knyter ihop dåtiden med nutiden – och stannar vid de bådas ovilja att mötas. Uppvuxen med sjuttiotalets revolter som han är, tycker han att den unga generationen inte gör annat än att skratta. 

– De skämtar bort sin historia! 

Själv menar Fernando Sanchez Castillo att det krävs mer än ett ironiskt skämt för att få Spaniens självbild på fötter.

– Det som händer nu är verkligen en väg till att skratta och sedan dö, säger han och refererar åter till karnevalstematiken, och suckar.

– Först av allt måste vi ta oss an våra minnen – som det är nu är det ingen som vare sig vill ta reda på vad som har hänt eller prata om vad vi redan vet. De varken gräver eller bygger någonting nytt, säger han och fortsätter att i den gråzon som blir resultatet däremellan händer just ingenting. 

Själv skulle Fernando Sanchez Castillo vilja gräva, fastän han ofta tvingas hålla sig på marken. Ett exempel på det är förhandlingsprocessen inför inspelningen av videoverket Pegasus Dance – som slutligen ägde rum i Nederländerna; det enda landet där han över huvud taget tilläts låna två stora kravallfordon.

Guernica Syndrome

Fernando Sanchez Castillo Pegasus DanceHan berättar om en båt. Den hade tillhört alla övre statstjänstemän och därmed också general Franco. Men, efter Francoregimens fall hade den bara använts föga, och slutligen stod den orörd. Men så investerade en privatperson i den, i hopp om att kunna bygga om den till ett hotell liknande vandrarhemmet Långholmen på ön i Stockholm med samma namn. Där går det att sova i de tidigare fängelsecellerna, för att efter frukosten se en cell med ursprunglig inredning eller häpna över den giljotin som ännu finns att beskåda i fängelsemuseet. Den enda giljotin som någonsin har använts i Sverige. Men till skillnad från Långholmens omvandling till vandrarhem så tillät inte den spanska regeringen att det gamla skeppet skulle sättas åter i bruk.

– Det är just då som man censurerar en historia, säger Fernando Sanchez Castillo och tillägger att finansiären dessutom gick i konkurs av det dyra båtköpet. 

– Precis som Fitz Caraldo, säger konstnären och syftar till berättelsen om vansinnesprojektet som Brian Sweeney Fitzgerald genomförde i den peruanska djungeln. Med som mål att bygga en opera i ett tidigare icke-exploaterat område, köpte han en ångbåt som han snart tvingades transportera från en flod till en annan. Med en långdragen konflikt mellan besättning och omkring levande indianer, drogs skeppet över berget och även i inspelningen av Werner Herzogs film om händelsen slutade det i katastrof; flera människor dog.  

Med stöd från en konstinstitution kunde Sanchez Castillo så köpa båten av finansiären. Under titeln Guernica Syndrome rekonstrueras och demonstreras den nu världen över. Med sin fysiska närvaro påvisar den en historia. 

– Jag vill lyfta fram de övergivna berättelserna, säger han och förklarar att han gärna skulle visa båten också i Sverige. När jag frågar varför förklarar han att det demokratiska Norden med dess världsberömda yttrandefrihet är en stor förebild och en plats som han vill använda sig av. För, i sitt hemland är Fernando Sanchez Castillo inte särskilt populär. Sedan han påbörjade båtprojektet har han ignorerats av många spanska konstinstitutioner, nu senast av Venedigbiennalens spanska paviljong.

Konsten: framtid, genom historien

Fernando Sanchez Castilloarbetar med ett uttryck som jag skulle vilja kalla för "fenomenologisk dokumentär". Genom att beröra faktiska minnen och historiska element på sinnliga vis, låter han beröra både hjärta och hjärna. Men, vad är det för skillnad mellan journalistik, aktivism och konst? På den frågan svarar han övertygat att när aktivismen arbetar med det som är nu, så arbetar journalistiken med det som var. 

– Konsten, däremot, arbetar med framtiden. Det handlar om hur du vill konstruera din bild av världen. 

Fernando Sanchez Castillo vill påvisa de bilder av världen som han upplever skeva. Men, istället för att demonstrera dem, så demonterarhan dem. Han förstör censuren genom att göra den synlig. Men han begränsar inte sitt arbete till Spaniens och Europas historia – också den kinesiska censuren är av intresse. Han ger mig en plastfigur som jag betraktar oförstående.

– Vänd på den, säger han. Känner du igen den nu?

Efter en stund gör jag faktiskt det. Det är "Tank Man", fast i plast och bara en knapp decimeter hög. Annars är hans hållning densamma, blicken riktad upp mod de tre type 59-tankbilarna framför honom. Det var i samband med protesten vid Tiananmen Square 1989 som den okände mannen blev fotografiskt förevigad framför tankbilarna. Bilden är nu vida spriden, men vad som sedan hände med mannen själv är ännu okänt. 

– Fotografen blev däremot känd, påpekar Sanchez Castillo.
 
Liksom han tidigare gjort en bronsskulptur av den soldat som Robert Capa fotograferade 1936, har han nu gjort detsamma med denne man. Capas soldat hade trotsat krigets allvar och spelat död, då han fotograferades i sitt fejkade fall mot marken.   

– Visste du att han dog på riktigt samma dag, frågar Fernando Sanchez Castillo och Capasoldatens fall blir åter verkligt. 

Bilden av den unge spanjoren visas nu i tredimensionell form, decimeterhög och ständigt fallande. I koppar.

Den okände tankmannenvars bortglömda kropp finns kvar i bilden och i minnet, lät Fernando Sanchez Castillo föra åter till världen med hjälp av en 3D-printer. Det producerades lika många "tankmän" som antalet döda vid massakern.  Med storleken av en större tennsoldat mångfaldigades den anonyma protestanten hundrafaldigt.  

– Först lät jag göra dem för hand, men det blev för mycket människa på dem, säger konstnären när han förklarar hur det kom sig att plastfigurerna slutligen massproducerades i just… Kina. Att barnen till de som en gång protesterade nu massproducerade tankmän blev förstås en del av verket – och någonting som den kinesiska regimen var omedvetna om. Det blev en maska i censurens nät, som Sanchez Castillo lyckades ta sig igenom. Fastän den omisskännliga formen skickades som 3D-skiss per mail och således mötte alla trösklar av statlig kontroll, så var det ingen som la märke till vem figuren föreställde – inte ens fabriksarbetarna själva. 

En ensam tankman står nu på mitt skrivbord, ständigt betraktande intet framför sig. Och hur handgripligen jag än kan ta honom i ett fast grepp, så kommer våra blickar aldrig att mötas. 

Men, Fernando Sanchez Castillo nöjde sig inte med de små modellerna av tankmannen. Han lät även göra en skulptural version, lika stor och av samma material som Michelangelos David. En drygt fem meter hög tankman i marmor, som i stället för slangbellan över axeln håller sin portfölj stadigt i hand. 

Minnen från regimen

Fernando Sanchez Castillo Pegasus DanceMånga regimkritiker försvann spårlöst under Francos nästan fyrtioåriga styre i Spanien. Däribland Fernando Sanchez Castillos två farbröder. Sedan barndomen har konstnären upplevt en ovilja att beröra det förgångna från regeringens sida.

– Kanske för att de inte vill riskera tillskrivas något retroaktivt ansvar, föreslår konstnären, som menar att det enda som behöver göras är att gräva. 

Ännu står ett tiotal ridande generaler kvar på sina betongpodier landet över. Täckta med tyg eller placerade i förvaring vilar de mellan två tider.

– Du frågar inte. Du accepterar, säger Fernando Sanchez Castillo, som har vuxit upp efter Francos fall. Han valde att närma sig historien, och i ett arkiv liknande Ellis Islands migrantdatabas, fick han reda på exakt var de båda farbröderna ännu låg begravda. 

– Men sidan försvann. Ingen ville finansiera den. 

Hemsidans försvinnande är ett typexempel på hur han uppfattar sitt hemland.  

– Ingen plats återstod för minnet. 

Han bestämde sig för att påpeka Francos ihållande närvaro genom att låta blinda människor röra vid statyerna. I ett bepansrat förråd eller i ett tält ute på ett fält stod de kvar. Dolda, men likväl bevarade. De blinda människorna examinerade minutiöst den forne diktatorn och hans häst, men vad de säger om upplevelsen hörs inte. Videodokumentationen Tactica (2010) är nämligen helt tyst. 

– Eftersom de inte ser, så ska vi inte höra. 

Att jämställa människor är viktigt för Fernando Sanchez Castillos. Det gör han genom att likställa minnen och ge kropp åt det ogripbara i vår historia.  Tyget som skiljde statyn från nutiden var mögligt och lite ruttet, och han berättar att det sprack sönder när det berördes. 

– Det var så hårt åtstramat särskilt över huvudet, säger han och förklarar hur ex-diktatorns huvud plötsligt tittade upp genom de gamla fibrerna. 

Det är nu fyra år sedan projektet genomfördes, men han tror inte att någonting har hänt sedan dess. 

– Det ser förmodligen likadant ut idag, säger han, pekar på en bild av det uppstickande huvudet, och skrattar. 

Om sin position som konstnär säger Fernando Sanchez Castillo att han är privilegierad som känner till saker.  

– Jag kan plocka fram de bilder som jag vill se, och som jag vill visa för andra. 

 

Frida Sandström







 

 

 

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Film. Med det intensiva thrillerdramat 'The Salesman' är Asghar Farhadi den fjärde regissören i filmhistorien som vinner en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film två gånger. Han tar därmed plats på en mycket prominent vinnarlista som hittills bestått av tre legendariska mästerregissörer: Federico Fellini, Vittorio De Sica och Ingmar Bergman.
Läs mer...

Kultur. 1612 – Svenska trupper, ledda av hertig Johan av Östergötland och Jesper Mattson Cruus af Edeby, besegrar en dansk här under kung Kristian IV, som är på återtåg från ett plundringståg i Västergötland, i slaget vid Kölleryd i Halland under det pågående Kalmarkriget. Efter att omkring 300 man har fallit (båda sidor inräknade) flyr danskarna till Varberg.
1808 – Utan föregående krigsförklaring går ryska trupper under ledning av general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden över den svensk-ryska gränsen vid Abborrfors i östra Finland. Detta blir inledningen till finska kriget, som pågår till året därpå och i vilket Sverige förlorar den östra rikshalvan till Ryssland.
1848 – De båda tyska politiska aktivisterna Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund. Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”
1940 – Norrbottniska Pajala bombas av sju sovjetiska flygplan som navigerat fel under ett bombuppdrag över Finland. Flera byggnader i samhället brinner ner och kostnaderna för de materiella skadorna uppgår till 45 000 kronor. Lyckligtvis omkommer ingen människa och endast två skadas lindrigt. Redan samma dag inlämnar den svenska regeringen en protestnot till Sovjetunionen, som den 6 mars erkänner att bombningen är ett misstag av sovjetiska plan och sedermera betalar skadestånd på 40 000 kronor. Detta blir den enda kränkningen av svenskt territorium under andra världskriget, som Sovjetunionen erkänner.
1968 – Sveriges utbildningsminister Olof Palme deltar i en demonstration i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör och håller ett tal där han kritiserar USA för dess krigföring i Indokina och hävdar att kriget är ett hot mot demokratin. Detta leder till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där den amerikanske ambassadören i Sverige William Heath kallas hem till USA. Det dröjer till 1970, innan en ny amerikansk Sverigeambassadör utses, och de diplomatiska relationerna mellan länderna förblir kylig ännu längre, bland annat då Palme 1972 håller ett tal om de amerikanska bombningarna av Hanoi.
1972 – Den amerikanske presidenten Richard Nixon inleder ett oväntat men historiskt besök i Kina, vilket pågår till den 28 februari, och tas emot av landets ledare Mao Zedong. Syftet med besöket är att förbättra relationerna mellan länderna, som vid denna tid ser varandra som något av ärkefiender och det är första gången en amerikansk president besöker ett kommunistiskt land. Besöket leder till och med till att engelska språket berikas med metaforen Nixon in China, som uttryck för när en politiker gör något oväntat och okarakteristiskt.
1976 – De första paralympiska vinterspelen invigs i svenska Örnsköldsvik. Spelen har tillkommit för att personer med olika former av funktionsnedsättningar ska kunna delta i olympiska vinterspelsidrotter, men med anpassningar till deras nedsättningar. Paralympiska sommarspel har hållits sedan 1960.
1987 – Olof Johansson väljs till det svenska Centerpartiets ordförande, sedan den tidigare ledaren Karin Söder har avgått den 2 februari, på grund av dålig hälsa. Johansson förblir partiledare till 1998, då han lämnar posten några veckor före årets svenska riksdagsval.


Källa: Wikipedia
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen