En essä om ingenting - Tidningen Kulturen




Essäer om konst
Verktyg
Typografi

Yves Klein, The Void, 1958.”Tystnad”, svarade Murke. ”Jag samlar tystnad.”

I Heinrich Bölls novell ”Doktor Murkes samlade tystnad” möter vi Murke som arbetar på en radiostation. En av hans egenheter är att han samlar på tystnad. När han klipper band där det förekommer andetag, suckar, paus eller absolut tystnad så kastar han inte klippen i papperskorgen utan samlar dem istället i en gul kexburk. De små fragmenten av tystnad klistrar han sedan ihop till ett nytt band som han tar hem och lyssnar på. Det har hittills bara blivit tre minuter för det är, som Murke säger, ”… ju inte heller så ofta det hålls tyst”.

Det finns tre konstverk skapade i mitten av 1900-talet som Murke förmodligen skulle ha uppskattat och som handlar om tystnaden, tomheten och ingenting.

Konstnären John Cage ansåg själv att ett av hans viktigaste verk bestod av fyra och en halv minuter med tystnad. Det var runt 1947 som Cage komponerade sitt berömda verk 4.33 som han ofta framförde framför ett piano. I exakt 4.33 minuter satt Cage tyst framför pianot utan att slå an en enda ton. Stycket var ursprungligen skrivet för instrument i tre satser och har även framförts av olika symfoniorkestrar under fullständig tystnad. Den österländska filosofin och speciellt Zenbuddismen var en viktig inspirationskälla för Cage. I ett flertal verk försökte han skapa olika system för att komponera musik genom bland annat slump eller på andra sätt försöka eliminera konstnärlig inspiration och kreativa val ur sina kompositioner. Tystnaden var ett av de mest framgångsrika sätten.

I have nothing to say / and I am saying it / and that is poetry / as I needed it”
John Cage

Konstnären Nam June Paik träffade 1958 John Cage i Tyskland och blev på så sätt inspirerad av Zenbuddismen. Paiks film Zen for Film, 1964, är en replik på John Cages verk 4.33. I Zen for Film visar Paik en loop med oframkallad film i en projektor. Filmen blir en ljus yta som ibland störs av dammpartiklar eller repor på filmen. Istället för ljudets tystnad är det bildens tomhet som Paik uppmärksammar oss på. Det är ett verk som knyter an till Zenbuddismens tankar om meditationen och människans behov av att öka sin närvaro och förståelse av det vardagliga.

Att ställa ut ingenting är något som Yves Klein lyckades med när han i april 1958 öppnade sin utställning ”The Void” på Iris Clert Gallery i Paris. Klein bjöd in 3000 personer till vernissagen. När de kom fram till galleriet hade man målat igen fönstren med den typiska blåa Kleinfärgen. I små grupper slussades sedan en liten skara av besökare in genom en sidodörr till galleriet. Där möttes de av ingenting, ett rum med nymålade vita väggar och en grå matta på golvet. Utanför galleriet växte köerna snabbt och slutligen fick polis och brandkår rycka in för att skingra folkmassan. På många sätt en lyckad vernissage trots att man egentligen inte visade någonting.

Det finns fler exempel på konstnärer som ställt ut ingenting. År 1972 gjorde konstnärsgruppen Art & Language en utställning som kallades ”The Air Conditioning Show”. Luftkonditioneringen som fanns i utställningsrummet var inte riktigt en del av utställningen utan hade som syfte att skapa en behaglig temperatur i konsthallen. Besökarna skulle vistas i en neutral miljö, varken för varm eller kallt, som inte skulle störa eller påverka deras upplevelse när de gick omkring i den tomma konsthallen.

Marcel Duchamp, 50 cc of Paris Air, 1919.Precis som i Cages 4.33 , Paiks Zen for film, Kleins ”The Void” utelämnas besökaren i ”The Air Conditioning Show” åt sig själv och sina egna känslor och upplevelser. Det tomma rummet påminner om ett nirvanaliknande tillstånd befriat från alla världsliga influenser. Tystnaden och tomheten kan i många fall fungera som ett eko där vi kan höra våra egna tankar befriade från vardagens brus. För många blir detta meditativa tillstånd även ett andligt tillstånd som kan skapa känslan av att komma i kontakt med något högre bortom det egna medvetandet.

Visiting a museum is a matter of going from void to void.”
Roberth Smithson

Det går förstås även att göra objekt av ingenting. Ett av de mest kända är Marcel Duchamps 55 cc of Paris Air från 1919. Verket är ett ready-made som består av en förseglad glasbehållare som Duchamp köpte av en apotekare i Paris. Behållaren innehöll 55 kubikcentimeter av ingenting. Kanske var det luft från Paris, det lär vi aldrig få veta för ingenting låter sig inte så lätt stängas in i en glasflaska. Behållaren gick nämligen sönder 1949 och därmed försvann ingenting ut i evigheten. En variant på Duchamps verk är Piero Manzonis Artist’s breath från 1960 i vilket Manzoni blåste upp en ballong med sin egen andedräkt. ”När jag blåser upp en ballong, andas jag in min själ i ett objekt som blir evigt”, förklarade Manzoni. När man ser resterna av den röda ballongen fastkletad på ett trästycke så kan man konstatera att Manzoni var lite väl optimistisk i sin tro på ballongen som en behållare för evigheten. Även i det här fallet visade sig ingenting vara en gäckande skugga som inte låter sig stängas in i någon form precis som andra eviga och andliga väsen.

I Heinrich Bölls novell är Murkes intresse för att samla tystnad från olika radioinslag bara en bihandling. Istället är det handlingen om hur Murke tvingas klippa om två radioinslag om konstens natur av professor Bur-Malottke, som i sista stund bestämt sig för att byta ut ordet Gud mot ”det högre väsende vi tillber” i sina föredrag. I den del av föreläsningen som citeras i novellen säger Bur-Malottke ”… och var, när, hur och av vilken anledning vi än inleder ett samtal om konstens natur, måste vi först betrakta det högre väsendet vi tillber, måste böja oss i vördnad för det högre väsendet vi tillber och tacksamt ta emot konsten som en gåva från det högre väsendet vi tillber.” Murke konstaterar dock torrt att det i Bur-Malottkes radioinslag inte finns en enda paus.

Under långa perioder i konsthistorien fungerade Gud som en viktig inspirationskälla för konstnärerna och under romantiken blev det populärt att prata om den gudomligt inspirerade konstnären som genom sin direktkontakt med Gud skapade konst. Under 1900-talet blev vi dock allt mer sekulariserade och Gud passade inte riktigt hemma i modernismens tankevärld, men det fanns fortfarande många konstnärer som var intresserade av det andliga. Istället för en definitiv Gud började man därför prata om, precis som Bur-Malottke, ett mer abstrakt högre väsen som inspirationskälla. Det kunde röra sig om Zenbuddismen som i fallet med Cage och Paik eller idéer från hinduism eller teosofin som i fallet med Kazimir Malevitj.

Peter Cornell skriver i boken Den hemliga källan angående det andliga i Malevitjs konstnärskap:

Danielle Roberts, Collecting Silence.”Hans mål är, precis som hos Kandinsky och Mondrian, att uppenbara den osynliga, högre värld som döljer sig bakom den vardagliga världen av materiella föremål, bakom den illusion som kallas ’Maya’ i hinduistisk filosofi.”

Malevitj är känd för sina monokroma geometriska tavlor Svart cirkel, 1913, Svart kvadrat, 1913, och Vitt på vitt, 1918, som alla ingick i den suprematistiska konststil som Malevitj skapade. De vita och svarta målningarna fungerar som en färgens tystnad. I de rena formerna och de monokroma tavlorna kan vi få insikt om något som ligger bortom det materiella. Malevitj menade att denna abstrakta minimalism, avskalad från det världsliga, kunde skapa ett gränssnitt eller tillstånd där vi kunde urskilja en högre andlig dimension och komma i kontakt med de krafter som verkar osynliga i universum.

Under 2010 genomförde konstnären Marina Abramović en uppmärksammad performance med titeln The Artist is Present. Mellan den 14 mars och den 31 maj 2010 fanns konstnären närvarande på MoMA i New York i samband med en retrospektiv utställning med hennes verk. Totalt satt Abramović stilla och tyst på en stol i museet under sammanlagt 736 och en halv timme. Människor köade i timmar för att få chansen att sitta några minuter i tystnad framför konstnären. Den långa väntan skapade i en del fall emotionellt starka känslor och förväntningar, precis som när unga fans hysteriskt väntar på sina idoler. Det Abramović gör, förutom att själv utstå eldprovet att sitta tyst och stilla under museets öppettider, är att hon fungerar som medium.

Man kan jämföra Abramović med antikens orakel i Delfi. Oraklet i Apollotemplet i Delfi andades in giftiga vulkanångor för att sedan i ett omtöcknat, gudomligt inspirerat tillstånd kunna ge besökarna svar på deras frågor. Svaren var ofta ganska mystiska och gav frågeställaren stort utrymme att själva tolka dem efter eget huvud. Inskriptionen ”Gnothi seauton” över ingången, dvs. känn dig själv, gav en fingervisning om att oraklet snarare fungerade som en terapeut som gav besökarna den insikt de behövde och därmed möjlighet att ta rätt beslut och agera på ett korrekt sätt i olika situationer. I mötet med Abramović möter besökaren visserligen konstnären men hon ger inga svar. Snarare är det betraktaren som i hennes tystnad själv läser in sina egna önskningar och drömmar och förhoppningsvis lär känna sig själv lite bättre efter mötet. Konstnären fungerar i det här fallet, genom sin blotta tysta närvaro, som ett medium mellan det världsliga och det själsliga.

Saying nothing... sometimes says the most.”
Emily Dickinson

Att som doktor Murke samla på tystnanden, är något som konstnären Danielle Roberts också har ägnat sig åt. Roberts projekt Collecting Silence är förstås lite mer tekniskt avancerat än Murkes klippning av band. Grundidén är dock densamma, att samla in tystnad som finns runt omkring oss. Roberts besöker olika platser med sin bärbara digitala inspelningsapparat som registrerar tystnad. Tystnanden spelas sedan in och på en Google Map registreras områdena geografiskt. Hela projektet kan man sedan följa på hemsidan (www.collectingsilence.org) där allt material samlas. Jag är säker på at doktor Murke skulle ha uppskattat Roberts samlade tystnad, men jag är osäker om han verkligen skulle ha hittat så mycket mer tystnad än på sina band. För absolut tystnad är även idag en sällsynt gäst i vårt samhälle.

The rest is silence.”
William Shakespeare, Hamlet Akt V, Scen 2.

 

Mathias Jansson

 

 

 

 

 

 

 

 

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen