Sekelskiftet 1900 – Konst, design och protest - Tidningen Kulturen




Essäer om konst
Verktyg
Typografi

Musée d’Orsay i ParisMusée d’Orsay i Paris har i år lockat besökare från världens alla hörn som velat bekanta sig med konstnärers estetiska grundsyn. I utställningen ”Beauté, morale et volupté dans l’Angleterre d’Oscar Wilde” visades för första gången i Frankrike de engelska avant-gardistiska konstnärer som under 1800-talets sista decennier öppet protesterade mot konstakademins stelbenta föreskrifter genom att kräva respekt för sitt program – konsten för konstens egen skull – och som skakade det viktorianska England i dess grundvalar genom att bejaka sensualismen i alla dess former. Utställningen möjliggjordes i ett samarbete mellan Fine Arts Museum of San Francisco, Victoria and Albert Museum i London och Musée d’Orsay under ledning av Guy Cogeval. Den hade tidigare visats i London.

Det intressanta med utställningen är att den fokuserar det krav på en estetisk upplevelse som inte bara omfattade det konstnärliga uttrycket utan även arkitektur och heminredning. Konstskapare och författare som Dante Gabriel Rossetti, Edward Burne-Jones, William Morris och James McNeill Whistler reagerade alla mot att en rå materialism i takt med industrialismen alltmer dominerade det engelska samhället och dess kulturella yttringar. För flera av dem var sökandet efter intensitet i den estetiska upplevelsen centralt. Samtidigt hade konstnärssammanslutningen en heterogen karaktär – det är exempelvis svårt att se ett samband mellan Whistlers återgivningar av unga, nästan genomskinliga flickgestalter i målningar som Symphony in White och Rossettis, Aubrey Beardsleys och Oscar Wildes

gestaltningar av utmanade och dödsbringande kvinnor, som är klart besläktade med Gustave Moreaus och Gustav Klimts ”femmes fatales”.

Att de engelska konstnärerna använda uttrycket ”l’art pour l’art” som slogan för sin konstutövning är ju inte någon nyhet: romantikens författare både i England och i Frankrike hade redan på 1830-talet lanserat uttrycket. I sitt sökande efter den absoluta skönheten återvände både författare och konstnärer till Bibeln och till medeltiden. I ett givande samarbete mellan Burne-Jones, John Henry Dearle och William Morris, eldsjälen i Arts and Crafts-rörelsen, skapades beställningsarbetet De tre vise männens hyllning till Jesusbarnet, en gobeläng som uppfördes i Morris väveri och som förekommer i sju versioner, varav den sista, skapad 1904, var det första konstverk som mötte åskådaren. Gobelängen som fängslar betraktaren med sina intensiva färgskiftningar beställdes ursprungligen till ett kapell, senare även till ett privatpalats.

Edward Burne-Jones, The Wheel of Fortune. Courtesy Musée d’OrsayFör svenska besökare är just William Morris av ett speciellt intresse, eftersom han blev en viktig inspirationskälla både för Ellen Key, då hon kring sekelskiftet 1900 ville skapa ”ett hem för alla”, och för konstnärsparet Karin och Carl Larsson, då de inredde sitt hem Sundborn. Morris flyttade efter att ha gift sig med poeten Jane Burden 1859 in i Red House i sydöstra London, det första konstnärshem som också var en estetisk ateljé. Inspirerad av gotiken lät Morris arkitekten Philip Webb uppföra en borgliknande byggnad med runda fönster, byggt med tegelstenar från trakten. Byggnaden utgör utgångspunkten för den moderna arkitekturen i Storbritannien. Med sin rena interiör uttrycker konstnärshemmet en revolt mot den viktorianska erans mörka och svulstiga heminredning. Den design Morris skapar tillsammans med sin hustru och sina konstnärsvänner karakteriseras av enkelhet i formen, respekt för det material som används och hög kvalitet i själva utförandet. Ett hem ska i Morris ögon i varje detalj vara både funktionellt och estetiskt tilltalande. På utställningen exemplifieras detta tänkande i möbler som fortfarande fyller dessa krav.

Utställningens konstverk ackompanjeras av Oscar Wildes bitande aforismer. (Att författaren är ett exempel på den viktorianska moralens förtryck är så känt att det knappast behöver påpekas.) Ett verk som däremot inte citeras eller nämns i samband med utställningen är Morris utopiska roman News from Nowhere från 1890. Den förmedlar en socialistisk vision med liberala förtecken av en stat som baserar sig på gemensamt ägande och en demokratisk kontroll av produktionsmedlen, en agrar stat där människor genom att leva i samklang med naturen också finner sig tillrätta med de sysslor som de utför. En klargörande analys av romanen har gjorts av idéhistorikern Nils Runeby i ett arbete från 1975. Vad som inte helt framgår av utställningen är att det inte fanns några vattentäta skott mellan de konstnärer som hade ett socialt engagemang och de som sökte förverkliga ett nytt estetiskt ideal. Morris var en kulturskapare som förenade båda tendenserna, hans medarbetare Ford Madox Brown var en annan.

Ytterligare en uppmärksammad utställning på samma museum ägnades nyligen den finländske konstnären Akseli Gallen-Kallela, den första retrospektiven av hans måleri i Frankrike (”Akseli Gallen-Kallela (1865-1931). Une passion finlandaise”). För många besökare var det kanske en överraskning att han blivit så uppmärksammad i Frankrike kring sekelskiftet 1900. Efter att ha bedrivit studier, bl.a. vid Académie Julian i Paris på 1880-talet, framstod han som en konstnär att räkna med på internationell nivå, särskilt i samband med världsutställningen 1900, då hans gestaltningar av det finländska nationaleposet Kalevala intog en framträdande plats i den finländska paviljongen. Den nyss avslutade utställningen

konkretiserar hans bredd: utöver intresset för det naturalistiska, symbolistiska och expressionistiska måleriet, ett genuint intresse för finländsk folklore och design. Liksom så många andra konstnärer skapade han ett konstnärshem med rötter i den inhemska traditionen.

Vad som inte fokuserades tillräckligt i de båda utställningarna var den politiska dimensionen i konstnärernas syn på sin gärning. Att Morris utopi, som haft en stor betydelse i vänsterintellektuella kretsar runt om i Europa under det sena 1800-talet, inte ens omnämndes är förvånande. Att Gallen-Kallela genom vissa aspekter av sitt måleri framstått som symbolen för nationell enhet mot en förtryckande övermakt, en funktion som han även uppmanade sina samtida kolleger att söka fylla, går inte att blunda för. Är det en rädsla för att ett politiskt engagemang skulle minska det estetiska värdet som gör att detta förbigås med tystnad av arrangörerna?

Akseli Gallen-Kallela, Lemminkaïnen’s Mother, 1897. Ateneum Art Museum, Finnish National Gallery © Finnish National Gallery/Central Art Archives. Foto: Jouko Könönen.

Konstens viktiga funktion som katalysator i kampen mot förtryck är ett välbekant fenomen, väl illustrerat i världshistorien. Aubers opera La Muette de Portici, som gestaltar Neapelbornas revolt mot en inkräktare och som uppfördes på Le Théâtre de la Monnaie i Bryssel 1830, utgjorde gnistan till den revolution som medförde frigörelse från det holländska kungadömet under Vilhelm I. Borgerlighetens representanter kunde i samarbete med arbetarklassen enas om mål som ledde fram till Belgiens självständighet. Under ledning av författaren Théodore Weustenraad försökte man sedan befästa den nationella identiteten genom det litterära skapandet. Drygt femtio år senare kunde de belgiska socialisterna undvika inbördeskrig genom att förmå landets nydanande författare, konstnärer och arkitekter att engagera sig i den politiska kampen.

I sin medvetna strävan att göra landets nyskapande begåvningar delaktiga i den politiska kampen lyckades de belgiska socialisterna inför uppförandet av Folkets Hus i Bryssel också engagera Victor Horta, en av Art Nouveau-arkitekturens främste företrädare. Invigningen av byggnaden i stål och glas år 1899 drog skaror av besökare från hela Europa och sågs som ett konkret exempel på möjligheten att låta arbetare, politiker och intellektuella mötas i gemensamma kulturella aktiviteter och tillsammans arbeta för ett rättvisare samhälle. Byggnaden revs på 60-talet trots en internationell proteststorm och utan en övertygande argumentering. Rivningen av den särpräglade byggnaden har av många uppfattats som lika symbolisk som uppförandet av den. Innebar den att det sociala engagemang och den dialog mellan arbetare och intellektuella, som präglade belgiskt kulturliv för hundra år sedan, var ett avslutat kapitel? En konkret inblick i de belgiska konstnärernas samhällsengagemang är dock fortfarande möjlig att få: Constantin Meuniers skulpturer av kraftfulla arbetare och hans syn på heminredning kan studeras i hans konstnärshem i Bryssel, som 1970 omvandlades till museum.

I ett par utställningar i Paris för några år sedan, en av dem på Musée d’Orsay, belystes ett besläktat fenomen inom Polens historia. När intellektuella 1830 gjorde uppror mot tsarväldet för att värna om sitt sargade lands identitet havererade upproret och de tvingades gå i landsflykt. Många av dem, bl.a. Adam Mickiewicz, hamnade i Frankrike, där de raskt uppmärksammades av vänsterintellektuella. Mickiewiczs visionära pjäs Förfäderna översattes till franska och uppfördes 1832. 1968 blev uppförandet av den i Polen startskottet för studentrevolten. Regimen förbjöd omedelbart ytterligare föreställningar. Och på samma sätt som Gallen-Kallela använde sig av situationer ur sitt lands historia för att mana till uppror mot en förtryckarregim, gestaltade den polske konstnären Jan Matejko hovnarren Stanczyk som på 1500-talet först av alla insåg att landet var på väg mot sin undergång.

Akseli Gallen-Kallela, The Old Woman and the Cat, 1885. © Turku Art Museum. Foto: Vesa Aaltonen.Senare decenniers engagerade konstnärer har funnit ytterligare möjligheter att delta i samhällsdebatten. De belgiska kulturskapare som kanske tydligast för det sociala engagemanget vidare i sin konstnärliga verksamhet är Jean-Pierre och Luc Dardenne, upphovsmän till internationellt uppmärksammade och prisbelönta filmer, liksom Andreï Wajda, som med sin Oscarsbelönade film Pan Tadeusz (baserad på Mickiewicz stora versberättelse med samma titel) troget följer författarens rekonstruktion av ett förlorat förflutet med alla dess vardagliga detaljer. Befolkningens uppror mot förtrycket är även i filmen ett framträdande inslag.

Oavsett om man ibland kan fråga sig om utställningarna vid Musée d’Orsay är något vinklade, är både detta museum och Petit Palais, beläget ett stenkast därifrån, på grund av sin arkitektoniska utformning väl värda ett besök. Petit Palais uppfördes i samband med världsutställningen 1900, och var under en period stängt och öppnades på nytt för ett par år sedan efter att ha genomgått en omfattande renovering. Denna återställde den ursprungliga arkitekturen, som möjliggjorde ett frikostigt ljusinsläpp. Även konst som länge inte varit tillgänglig för allmänheten lyftes fram i samband med renoveringen, exempelvis skulptören och designern Alexandre Charpentier, som liksom sin belgiske kollega Meunier gestaltar arbetets värld som en hyllning till dem som utför arbetet.

Gare d’Orsay (idag museet med samma namn), är ett jättelikt stationspalats från sekelskiftet, där inslagen av gjutjärn och glas är tidstypiska. Det var dömt till undergång men räddades till eftervärlden på initiativ av president Valéry Giscard d’Estaing. Museet, som öppnades 1986, rymmer nu en av de mest betydande samlingarna av impressionistiska konstnärer, och den som vill följa heminredningens utveckling efter Arts and Crafts behöver bara ta sig en trappa upp för att i en permanent utställning konfronteras med belgisk och fransk Art Nouveau, bl.a. Charpentiers böljande skapelse i polerat trä som inramade bankiren Bénards matsal.

Utställningen av Gallen-Kallelas måleri åtföljdes av seminarier och visningar av finsk film, som väcker ett allt större intresse i Frankrike, och utställningen av design och måleri av engelskt ursprung omgavs av stora begivenheter. Bl.a. framträdde Kings College Choir, en av Europas främsta körer, med verk av Ralph Vaughan Williams och Benjamin Britten. Publiken som helt fyllde den gigantiska, ursprungliga vänthallen, påmindes om vad l’art pour l’art-konstnärerna strävade efter: att i ett samspel mellan olika konstarter framkalla intensiva estetiska upplevelser.

Eva-Karin Josefson

 

 

 

 

 

 

 

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts