Debatt om konst - Tidningen Kulturen




×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Konstdebatt

cezanne the Sainte-Victoire mountainI sin senaste bok När det känns att det håller på ta slut skriver Stig Larsson om sitt eget liv, om sin familj, sina vänner och rådgivare, men han uppehåller sig även vid skrivandets hantverk. Om detta att vänta på det rätta tillfället, att ha tillit till det som man skriver, att väga orden och att arbeta om. När han själv är nöjd visar han det för sina nära vänner, som han litar på, som en vän som Horace Engdahl. Allt sedan Autisterna, som kom 1979, har han utvecklat sitt skrivande, nu har han nått en punkt där han låter flödet avgöra;

”Det får börja som det blir. Jag ska inte tänka så mycket. Det behöver inte vara snyggt skrivet. Det här är någonting annat. Det här är allvar.”

När Stig Larsson kommer på tal, blir de ord som används ofta kuf, särling, geni och så de eviga berättelserna om hans drogbruk. När jag är på Glyptoteket i Köpenhamn har jag med hans bok där, när jag ser på bland annat Paul Cézannes verk, även han en särling med en lång och svår konstnärsbana. Om nu Stig Larsson under långa perioder har haft det ekonomist knapert, var Cézanne ekonomiskt oberoende, han var under sina första år inte särskilt produktiv, han var både omständlig och långsam i sitt obeslutsamma arbete. Flera av hans målningar har växt fram genom övermålningar och korrigeringar under flera år.

Läs mer...

ett foto taget av Kalle Brolin 2012I samband med Kalle Brolins TV-installation, som visades på Kulturhuset Stadsteatern i början av året, väcktes många tankar om släktband, tillhörande och uteslutande.

Resandefolket är en grupp svenskar som härstammar från de första romerna som kom till Sverige. Dessa kom att kallas tattare i folkmun, men den riktiga benämningen är resande.

Utställningen består av två delar. Den första delen är det en nytolkning av det musikaliska arvet från spelmannen Lorens Brolin (1818-1890), konstnären har träffat släktingar till honom som får lyssna på de 27 moderna versionerna av gamla låtar.
Den andra delen består av två intervjufilmer kring resandefolkets arv. En, där Richard Magito Brun och Rose-Marie Wallengren för en diskussion om vem som räknas som Resande, och varför det är viktigt att veta vem som är ingift. Det handlar om att man förlorat sin identitet, sin kultur och sitt språk i och med förföljelserna. Man har dolt vem man är för omvärlden, men fortsatt att knyta an till varandra i hemlighet.
I andra intervjufilmen berättar Fritz Rosendahl om hur det var att flytta in från Danmark. I Danmark var de inte förföljda, säger han, men det blev de här. Hans sonson Oscar Hederlig har ett hjul tatuerat på armen.
Historien är väldigt brokig. Folkgruppen har vandrat runt och flytt sedan tusentalet, då muslimer tog över områdena kring gränsen mellan nuvarande Indien och Pakistan, vilken är den plats där man genom forskning förstått att dessa människor först levde. Trots sina stora kunskaper i hantverk och musik, inom cirkusverksamhet samt läke- och spåkonst har det varit svårt att hitta trygghet i det europeiska samhället.
Det är framför allt rotlösheten, och minnena efter en halv miljon romer som förintades i Tyskland samtidigt som judar och andra minoriteter, som gör att romer och resande idag är så rädda om sina blodsband och inte vill att information om dessa ska komma ut.

Läs mer...

Nick Brandts elefant på Fotografiska Museet

På Fotografiska i Stockholm visades från den 7 oktober 2011 till den 8 januari 2012 en utställning med bilder på Afrikas djur av den brittiske fotografen Nick Brandt. Han har dokumenterat savannen och det vildas liv i Kenya i svartvitt, i böckerna ”On This Earth”, ”A Shadow Falls” och en tredje bok på samma tema 2012 med titeln ”The Ravaged Land”. Efter Stockholm visades hans bilder i Helsingborg på Dunkers kulturhus från den 8 januari till den 19 maj 2013.

Om man läser titlarna tillsammans på Brandts tre böcker “On this earth a shadow falls over the ravaged land” bildar de en både poetisk och politisk bild för det som hotar Afrikas djurliv - att sällsynta djur håller på att utrotas.

Engelska är visserligen ett världsspråk men jag hade gärna sett ett svenskt namn på de här utställningarna.

Min fascination för elefanter började tidigt men då tänkte jag inte på skillnaden mellan indiska och afrikanska elefanter. När jag gick i folkskolan läste vår magister Tomas Rundquist högt för oss om ”Toomai vid elefanterna” och den indiska elefanten Kala Nag, Svarta ormen. Berättelsen står i ”Första Djungelboken” av Rudyard Kipling, nobelpristagare i litteratur 1907.    

Lill-Toomai, elefantskötarens son, får vara med om vad ingen annan människa upplevt, att se elefanterna dansa! Uppkrupen på ryggen på den stora Kala Nag blir han en natt förd ut i djungeln till en enslig plats. Han ser de stora djuren samlas och bevittnar det som kallas att ”de dansar”. Till gläntan kommer elefanter från många håll. Några har slitit sig loss och släpar på både tjuderpålen och kedjan kring sin blödande framfot. De är arbetselefanter. Dagen därpå syns bara ett runt område där gräset är nedtrampat. Sedan dess har vi uttrycket ”de stora elefanterna”. I allmänhet säger man så om bekanta män men uttrycket passar också om till exempel Margaret Thatcher och Madeleine Albright.

Läs mer...

Le chapeau violetÄntligen ägnas den schweiziskfödde konstnären Félix Vallotton (1865-1925) en stor retrospektiv utställning. Den visades i Grand Palais i Paris, öppnar sedan i Amsterdam, därefter i Tokyo. Denne mångsidige, i flera avseenden nydanande och förbryllande konstnär och illustratör har alltsedan 1970-talet alltmer uppmärksammats, och en rad arbeten har utöver den informativa katalogen i anslutning till utställningen, Félix Vallotton ”Le Feu sous la glace”, sammanställd av Guy Cogeval, Isabelle Cahn, Marina Ducrey och Katia Poletti, publicerats just i år.

Vallotton började följa undervisningen på l’Académie Julian som 16-åring i början av 1880-talet och hamnade i anarkistiska kretsar kring Rodolphe Salis kabaré Chat noir, öppnad i Montmartre 1881 med Théophile Alexandre Steinlen, också han född i Schweiz, som trogen illustratör i veckotidningen med samma namn. Kabarén blev snart en mötesplats för tongivande främst radikala intellektuella. Han blev också nära vän med konstnären Edouard Vuillard. Hans trägravyrer i svartvitt från 1890-talet som inspirerats av Paris gatuliv, folkmassa och vardagshändelser blev hans konstnärliga genombrott och de gravyrer som med återhållen vrede bl a gestaltar den politiska oro som präglade 1890-talet och ofta yttrade sig i myndigheternas förtryck av vänsterradikala, framför allt anarkister, gjorde ett starkt intryck på samtiden. De intar dock en mera undanskymd plats i utställningen, trots att de är ett konkret uttryck för hans avant-gardism och politiska hållning vid den aktuella tidpunkten. Allra starkast intryck gjorde den svit av tio gravyrer; Intimes, som gestaltar ett pars möte och som gavs ut i slutet av 1890-talet genom tidskriften La Revue Blanches försorg. En av tidskriftens grundare, Thadée Natanson, noterar att de rymmer en rad aspekter som karakteriserar vissa kärleksrelationer, exempelvis naivitet, skenhelighet och lögn. Sviten väcker oro hos betraktaren, understryker han.

Läs mer...

omslaget på bokenMin historia om Helga Ancher, enda barnet till det berömda paret Anna och Michael Ancher började när jag såg ett porträtt i rödkrita i trappan på hotell Bröndum. Det var en äldre kvinna med ett egendomligt utseende, blicken sänkt, ett urskuldande leende. Ingen tilldragande kvinna. Det var Helga Ancher. Det var vad som blivit av den lilla söta flickan på Michael och Anna Anchers målningar. Hon som sitter och virkar i det blå rummet på Bröndums. Hon som sitter i trädgården med två väninnor, alla tre klädda i vita klänningar. Vad hade hänt med henne? Det blev början till min långa resa i Helga Anchers spår. Historien om en osynlig flicka

Hon är en människa som ingen lägger märke till, en konstnär som ingen ser. Hon försvinner så fort man tror att man fått syn på henne. Människor jag talat med, några som känt Helga Ancher personligen, minns ingenting av henne. – Hon stod alltid och tittade över ens axel, sade en av dem. Jag frågade henne, vad hon menade med det, och hon svarade, att man aldrig såg Helga; hon stod aldrig mitt ibland människorna, hon stod alltid i ett hörn bakom ryggen på dem. Och såg på, tigande.

När jag frågar den danska professorn Hanne Westergaard som skrivit flera artiklar om Helga Ancher, är detta det enda hon kan säga. Hon stod alltid och såg på, gömd bakom någon annan. Några minnen har hon väl, tycker jag. Men nej, inga minnen. Det fanns ju så mycket annat att se på, att uppleva där. Och så börjar hon berätta om Anna och Mikkel, om Kröyer och om Marie. Det blir genast så mycket att tala om att vi glömmer Helga. Det finns ändå inget att berätta om henne.

  • Men hur var hon som konstnär, frågar jag till slut.

  • Hon var en fin målare, säger min informant, hon målade många fina bilder från sitt hem och familjen. Hon ställde nästan inte ut alls. Hon hade nog inte så gott självförtroende.

Läs mer...

Fler artiklar...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Film. Med det intensiva thrillerdramat 'The Salesman' är Asghar Farhadi den fjärde regissören i filmhistorien som vinner en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film två gånger. Han tar därmed plats på en mycket prominent vinnarlista som hittills bestått av tre legendariska mästerregissörer: Federico Fellini, Vittorio De Sica och Ingmar Bergman.
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen