Vad är det vi ser? - Tidningen Kulturen




Bälg Foto Ulf Stenberg. © Ulf Rollof

Konstdebatt
Verktyg
Typografi

När man ställs inför konstruktioner, i synnerhet komplicerade konstruktioner av maskiner eller blåsbälgar, förmodar man att de gör nytta på ett eller annat sätt. Att de fyller en funktion, är rationella. Inte att det motsatta förhållandet råder, att någon för en bakom ljuset. Eller är det på det viset, att konstruktionerna avvaktar och inväntar en ännu inte upptäckt funktion och nytta.

 

En synpunkt på Ulf Rollofs konst


Jag skulle till och med vilja påstå att några av Ulf Rollofs konstruktioner mycket väl skulle kunna finnas med i denna bok. De skulle hamna under kapitelrubriken, Miscellaneous, tillsammans med exempelvis en tryckpress från 1882 och en flygbåtkonstruktion från samma tid. De har vissa yttre likheter med Ulf Rollofs objekt. Men alla dessa uppfinningar och fantasifulla objekt skiljer sig från hans objekt på en avgörande punkt. De är konkreta svar på uttalade behov, medan Ulf Rollofs objekt möjligtvis är konkreta svar på ännu icke uttalade behov eller som han själv formulerar det: "Deras funktion är att hjälpa oss att ta emot information som vi inte väntar oss".

Att denna funktion och nytta ännu inte har gett sig till känna och att konstruktionerna bara bidar sin tid i full förtröstan på en ändamålsenlig framtid. Då funktionen och nyttan hunnit i fatt konstruktionen.

Så att de samstämmer, talar samma språk. Eller är det blott en fåfäng dröm hos själva konstruktionen. Egentligen hemmahörande i det förflutna. Kvarglömd av någon galen vetenskapsman.

Eller tvärtom? Att ändamålslösheten är ändamålet och att konstruktionen i den meningen är fullt ändamålsenlig?

Jag talar om konstnären Ulf Rollofs märkliga konstruktioner av vilka jag såg den första på Documenta i Kassel 1993. En jättelik bälg som upptog en hel sal. Som ett urtidsmonster. Eller en Hedenhös-raket. Jag vet inte vad som fascinerade mig, jag blev stillastående framför den i tio minuter minst. Förstummad och förhäxad. Vad var detta? Något så entydigt, mångtydigt och obegripligt. Och samtidigt så vackert! Det var sinnrikt konstruerat, med funktionsdugligheten som iögonenfallande, ja, rent av självklar ingrediens. Inga sladdar eller stänger eller andra konstruktionsdetaljer såg ut att fattas. Det gav intryck av mekanisk perfektion.

Men vad i all sin dagar ska den användas till? Vilken är dess funktion? Vad är det jag ser?

Ulf Rollof själv hjälper oss en bit på vägen, han säger apropå sina maskiner: "jag ser dem som ett slags fordon. I teknologisk mening är de tämligen värdelösa. Men det är också poängen: de ska vara värdelösa ur ett sådant perspektiv, för det handlar om mottaglighet. Deras funktion är att hjälpa oss att ta emot information som vi inte väntar oss".

Frågorna vill ändå inte släppa taget, den rationella och förnuftsstyrda människan vill ha svar på sina frågor. Hon rent av propsar på det. Utgående från att det alltid finns ett rationellt svar. På alla frågor. Vilket det uppenbarligen inte gör, utan att man för den sakens skull måste hamna i någon form av metafysik. Fysiken duger gott och väl, utan prefix. Svaren finns där, de är enbart avhängiga hur vi formulerar våra frågor. Vi deltar i ett språkspel (och kanske också i ett konstspel?) som sätter vissa gränser, har vissa regler, för att tala med Wittgenstein, som dessutom lägligt assisterar med sin berömda sentens ur Tractatus. Om det man icke kan tala, om det måste man tiga.

Om man nu måste det?

Ulf Rollof utmanar oss, leker med våra föreställningar. Utmanar vad Kant menade med "det intresselösa skådandet" (att tillägna sig konst utan kortsiktiga intressen och biavsikter). Som jag skrev om i artikeln om Herbin. Ulf Rollof tvingar oss att bibehålla den oförställda blicken. Att inte alltid söka nyttan och funktionen. Särskilt i en värld enbart styrd av nyttan och funktionen. Där allt går att mäta och som en följd därav också summera. Konsten är, tycks Ulf Rollof mena, vår enda kvarvarande frihetliga zon, som mår bäst av att också få vara just det och därmed kunna hävda de kontrafaktiska objektens rättmätiga existens.

Ulf Rollofs konstruktioner har vissa historiska anknytningar eller föregångare. Jag bläddrar i en publikation som heter Victorian Inventions. Den innehåller 192 olika uppfinningar inom sektorerna transport, optik, telefoni och elektricitet, mer eller mindre fantasifulla, vars ursprungliga ändamål och syften idag i nästan samtliga fall är uppfyllda. Det är som en lång önskelista ställd till framtiden. Somligt är naturligtvis återvändsgränder, ett slags, om man så vill, surrealistiskt spill på vägen. Men de flesta har fog för sig, även om förverkligandet långt senare ser helt annorlunda ut. Vetenskapens framsteg inom samtliga områden har naturligtvis haft en avgörande betydelse och förpassat de viktorianska uppfinningarna till museer eller låtit dem leva vidare som ytterst fantasieggande grafiska bilder.

Finns det några likheter med Ulf Rollofs konst?

Jag skulle till och med vilja påstå att några av Ulf Rollofs konstruktioner mycket väl skulle kunna finnas med i denna bok. De skulle hamna under kapitelrubriken, Miscellaneous, tillsammans med exempelvis en tryckpress från 1882 och en flygbåtkonstruktion från samma tid. De har vissa yttre likheter med Ulf Rollofs objekt. Men alla dessa uppfinningar och fantasifulla objekt skiljer sig från hans objekt på en avgörande punkt. De är konkreta svar på uttalade behov, medan Ulf Rollofs objekt möjligtvis är konkreta svar på ännu icke uttalade behov eller som han själv formulerar det: "Deras funktion är att hjälpa oss att ta emot information som vi inte väntar oss".

Som all konst är det ett svar på icke alltid identifierbara estetiska behov hos konstnären. Bortsett från det faktum att konstnären inte har monopol på tolkningen av sitt eget verk (det hade däremot den viktorianske konstruktören). När det väl lämnat ateljén är det i någon mening faderlöst. Därefter är också konstnären fri att föra hur abstrakta resonemang som helst. Handlar det, som här, om att stimulera det intresselösa men förväntansfulla skådandet, har det inget med de viktorianska konstruktörerna att göra. De visste exakt vad de ville med sina konstruktioner, vilka ändamål de tjänade. De sysslade inte med konst, även om deras skapelser är ytterst konstfulla och utifrån dagens betydligt öppnare estetiska blick och konstbegrepp säkert skulle kunna klassificeras som konst. Konst är det vi väljer att betrakta som konst.

Daniel Birnbaum hjälper oss också en bit på vägen: "Den kritik av det teknologiska tänkandet som man kan utläsa ur Rollofs konst är vid ett närmare betraktande inte något enkelt avståndstagande från den moderna tekniken. Han drömmer sig aldrig tillbaka till en tid före det teknologiska tänkandet, till en mer ursprunglig relation mellan människa och värld. Den manöver han försöker sig på är mer komplex: den negativa tekniken ska övervinnas i sitt eget medium - i och genom teknik. Detta skänker Rollofs maskiner deras svårbestämbara status. De hör varken hemma i en scientistisk eller i en romantisk och anti-teknologisk diskurs, utan i något tredje, som ännu återstår att bestämma".

Bälgar

Moderna Museet visar just nu, till den 8 maj, ett storslaget verk av Ulf Rollof. Det ingår i utställningen Livet självt. Jag vet inte om det har något namn. Jag har inte läst något om det. Jag har bara mitt intresselösa skådande till hjälp, men märker ganska omgående att det får problem. De vanliga frågorna gör sig påminda. Vad föreställer det, vad har det för funktion, vad är nyttan? Men frågorna studsar hela tiden tillbaka, hittar inga ingångar och fästpunkter, mer än uppenbara referenser till tidigare verk. Till bälgarna, till in- och ut andningen och den livsuppehållande funktionen. Till, i detta fall, två lungor. Men vems lungor? Frågorna ställer sig på kö i en otålig och rastlös förväntan på ett svar där inga svar ges. I alla fall inga enkla svar som har något substantiellt att hämta i en samtida kontext. Men i vars kontext den trots allt skall begripas. Vad framtiden sitter inne med för ett svar vet jag inte. Eller det förflutna, om det handlar om en kvarglömd konstruktion.

Vi står inför ett mysterium. Vilket i någon mening gäller för all stor konst. Vi kan lätt rabbla upp vad det inte är, en bil, en båt, ett hus eller en människa, men vi kan inte tala om vad det är. Inte ens komma i närheten. Men vi fortsätter att titta, förstummade och förhäxade. Varför? För att det ser ut som något som har ett svar att ge, bara man ger sig till tåls, den beter sig på det viset, för den motsatta tanken är närmast outhärdlig. Något så pass konkret konstruerat, där mekanismen stirrar oss rakt i ansiktet med en pregnans av det närmast övertydliga slaget, måste helt enkelt vara tillgängligt för en lika pregnant tolkning. Tycker man. Men icke. Var finns den lilla lapp vid sidan av som förtäljer att detta är en bälg som renar luften från mikrobernas anfall. Det hade vi köpt utan att vi begripit någonting av själva mekaniken. Det i förstone obegripliga hade ändå fått ett svar. Men ett svar som med ens hade gjort bälgen ointressant. Den hade fått en funktion. Appendix.

Granar

Kan man göra konst av granar? Ulf Rollof kan. Jag såg det första gången 1995 på ARS i Helsingfors, i Ateneum tror jag det var, granar på rad som var fastsatta i eldrivna motorverk som fick dem att piskas mot golvet, som ett slags slagträn i ordets bokstavliga mening. Det stänkte barr och smällde något alldeles förskräckligt, när granarna slogs mot golvet. Inte riktigt som det låter i Shakespeares pjäs Macbeth när Wyndhams skog börjar röra på sig. Eller i Kurosawas film Blodets tron som har Macbeth som förlaga. Skogen får fötter som försiktigt rasslar fram i växtligheten.

Eller är det en brutal julgransplundring vi beskådar? För plundring är inget främmande begrepp för Ulf Rollof som i många verk har studerat interaktionen mellan människa och natur och den mellan människa och djur. I rummet bredvid hans bälg på Moderna Museet finns en stor installation av Joseph Beuys, en själsfrände som inte heller var främmande för dessa interaktioner.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts