Vad är konst? - Tidningen Kulturen




Marcel Duchamp. Fountain. Foto: David Shankbone

Konstdebatt
Verktyg
Typografi
Om detta finns ju oändligt mycket att säga, skulle nog många – med rätta – hävda. Ändå. En liten smakbit från en kall januaridag?

Ja, enligt min högst personliga mening, handlar konst om att gestalta livet i och genom bildmediet. Detta innebär också, att "konst" inte bara är "konst" i enkel, platt och uniparadigmatsk mening. Den är – som historien visar – något mycket mer än så. Den är – för att återknyta till Barthes - "kärlek" i en enormt vid mening. En djupare dialog finns inte.
Vasilij Kandinskij  Komposition LX, 1936.

Vasilij Kandinskij Komposition LX, 1936.

Annons:



Roland Barthes

Roland Barthes: I sin underbara bok Kärlekens samtal. Fragment (Korpen 1983) skriver han, på sidan 7 i den svenska versionen:

"Allt utgår/utgick/ från följande princip: att den älskande människan inte fick reduceras till ett enkelt belysande fall".

Och den grönländska svenskan Ingamaj Beck skriver i sin egen karaktäristiska stil, som hon också använder i en genial bok (Kring bilden i det samhälleliga rummet, Korpen, 1983):

"Bildkonsten som rum har kommit för att stanna. Steg för steg har installationen erövrat terräng från bildkonstens olika objekt - det unika konstverket. Kanske har marknadens exploatering av konstverket, och medias, gjort det ohållbart för yngre radikala bildkonstnärer att fortsätta produktionen av investeringsobjekt. Kanske har intresset för objektet, för tinget-i--sig, ersatts av ett annat: lusten att utforska rum och gestalta de skeenden som pågår i rummet, i såväl det kosmiska som det intima, det privata och det samhälleliga" (i en intervju med Karin Hansson).

Den länge vedertagna estetiken, liksom den till denna knutna konstnärsrollen, sätter dock så många gränser för en konstnärs utveckling, att den innebär ett så fyrkantigt regelsystem för tänkandet, gestaltandet, att en mängd väsentliga och intressanta frågor inte kan ställas i konstnärlig form. Därför måste den klassiska estetiken överges.

Eller? Jag tänker här bl.a. på en radda engelska, tyska, italienska och andra figurer – ex. kretsarna kring den tidiga och senare tidskriften "The Spectator" (1711-1750; främst Pope), Baumgarten (1735), Brentano (runt 1855-1865) och - på pursvensk botten- ex. Brunius och Ekman (runt 1930-1970).

Konsten handlar om dialog; om ett deltagande i ett samtal i och om kulturen; i världen. Om rollen som konstnär i gängse mening gör samtalet förutsägbart så måste rollen göras om. Om reglerna för vad konst är obstruerar det fruktbara samtalet, så måste dessa regler göras om. Basen i det konstnärliga arbetet måste vara att det leder till något som i djupare bemärkelse är intressant. Att skapa konst handlar om att rituellt upprepa frågor som alltid ställts, som aldrig går att besvara, men som alla människor måste förhålla sig till. I konstnärlig form tydliggörs frågorna, gör dem mer sammansatta, mer mångtydiga, mer genuint intressanta. Detta behöver dock inte generera ett falskt behov av teorier som s.a.s. syresätter konsten. Det är konsten som är fallet, inte teorin om den.

Teori

"En av konstens urfunktioner är magi", har det hetat. I denna funktion är konsten måhända, och troligen, lika gammal som människan själv. Denna koppling till magi övergick senare till religion. Konsten och religionen har alltid haft ett starkt samband. Rent sekulär konst är en företeelse som uppstått först under de senaste två-tre seklerna. Och den kanske mest kände pionjären på området (i betydelsen att uttrycka sig om saken), den ryske konstnären Vasilij Kandinskij (1866-1944), som skrev den inflytelserika lilla skriften "Om det andliga i konsten" 1914, hade liknande idéer:

"Den Helige Ande får inte uppfattas föremålsligt, utan endast föremålslöst. Det är mitt mål: att förkunna den Helige Ande."

Platon var, som bekant, avogt inställd mot konsten (och litteraturen). Han menade att den mest var sken och bedrägeri. En förvrängning av den verkliga värld som människan egentligen inte kan uppfatta. Hans mening var att illusionsmakeri var något mycket negativt – trollkonst?. Han tänkte sig att det fanns en gudomlig fullkomlig skönhet som konsten strävade att efterlikna. Platons tankar utgår ifrån metafysiken. Vad som skiljer hans tankar och den tidigaste versionen av den traditionella konstteorin från den metafysiska konstteorin är dels införandet av just begreppet konst (av Platon kallat techne) och dels hur teorin kom att utveckla sig senare. Aristoteles här icke att förglömma, eller Longinos.

Den tyske konsthistorikern Götz Pochat sammanfattar Kants tankar om konsten:

"I den enhet mellan sinnlighet och förstånd, kunskap och inbillningskraft, som på ett mirakulöst sätt uppstår i ett konstverk och uppleves med den estetiska omdömesförmågan, framstår konstverkets skönhet som en symbol för det sedliga och det goda. (...) I konstverkets form förenas ideal och verklighet med varandra. På intuitiv väg skådar människan det Sköna i konstverket. I medvetande om det ändamålslösa och fiktiva i konstverkets karaktär (dess 'sken') kan människan fritt hänge sig åt den intresselösa njutningen." (Estetik och konstteori II, Götz Pochat, Akademilitteratur 1985).

Men även om de flesta kännare hävdat att det går en röd tråd från Platon till Kant finns det ändå en del som menar att det är först med Kant som begreppet "konst" etableras.

Tanken att det måste finnas en konstnärlig avsikt, alltså att konstverket är medvetet skapat, är också något som delvis lever kvar från en äldre konstsyn. Denna tanke hade inte minst en viktig funktion under kolonialismen, då man till exempel kunde sortera bort eller nedvärdera de svartas konst eftersom dess skapare "inte visste att det var konst de sysslade med". Samma argument användes under 1800-talet gentemot de kvinnor som ville få tillträde till högre konstutbildning. I den tidens debatt anfördes att kvinnor hade ett lägre medvetande och sämre intellektuell kapacitet än männen. Likaså kunde naiv konst eller brukskonst egentligen inte anses vara konst.

"Den språkliga konstteorin är inte enhetligt beskriven och sammanfattad någonstans". Nej. Dess inriktning sammanfaller till stor del med den syn på konst som växte fram i samband med modernismens genombrott i början på 1900-talet i ett slags uppror mot traditionen, konservatismen och akademiernas dominans. En utveckling som kanske börjar med impressionismen i Frankrike under andra halvan av 1800-talet.

Många av denna teoris centrala tankar kan man annars hitta hos den franske konstnären Marcel Duchamp (1887-1968). I Sverige har han haft sin främste uttolkare i konstkritikern Ulf Linde (1929-2013).

Estetik

Enligt teorin om konsten som ett språk  är konstens funktion att förmedla mening mellan människor. Såsom språk är konsten också representerande och konstruerande. Den är något som upplevs och tolkas. Därmed så lyder konsten under språkets förutsättningar och måste alltså följa språkets grundlag: "I alla fungerande språk måste det finnas en avsändare, ett meddelande och en mottagare"(Örebro konstskola, januari 2015).

 

Duchamp som Rrose Sélavy Foto Man Ray Uppladdad av Rocconisch

Duchamp som Rrose Sélavy Foto: Man Ray.

Begreppet "estetik" har alltid varit mycket problematiskt, vilket envar framstående filosof också noterat. Från början stod det för "läran om skönheten". Men när det har använts i senare tid kan det ha stått för lite av varje. Från att betyda ungefär "stil" till att beteckna något slags eviga objektiva värden – en underförstådd samsyn i ett rörigt konstliv. Själv vill jag inte gärna använda ordet eftersom det kan betyda så olika saker. Men det förekommer i många citat och kan i dessa alltså ha mycket skiftande innebörd. När Goodman använder begreppet "estetisk attityd" menar han ungefär något som betonar de poetiska tolkningsmöjligheterna, något som jag sympatiserar med.

Också semiotiken (det vill säga läran om hur vi producerar och använder tecken), med företrädare som Roland Barthes, Claude Levi-Strauss, Julia Kristeva, Kurt Aspelin och Umberto Eco har bidragit till diskussionen om konsten som språk.

Så här skrev den ryske semiotikern och filologen Jurij Lotman (1922-1993):

"...'konstens språk' utgör en komplicerad hierarki av språk, som är korrelerade till varandra, men inte ensartade. Med detta sammanhänger det principiellt stora antalet möjliga läsningar av en konstnärlig text. Med detta sammanhänger uppenbart också den innebördsmättade täthet som utmärker konsten och som inga andra – icke-konstnärliga – språk kan uppnå. Konsten är det mest ekonomiska och koncentrerade sättet att lagra och överföra information." (Tecken och tydning, red Kurt Aspelin, Norstedts 1976).

Den "institutionella konstteorin" har ofta sett den amerikanske filosofen Arthur Danto (1924-2013) som upphovsman, den Danto som 1964 skrev en utomordentligt komplicerad text med rubriken Konstvärlden. Essän är för övrigt inte bara mer än lovligt invecklad; inte heller innehåller den alla teorins ingredienser. Nej, ett övergripande perspektiv får anstå tills den amerikanske konstkritikern, George Dickie, befattar sig med det material som löpande vuxit till sig, och från 1969 och framåt skriver olika essäer och böcker om det som någonstans i början på 1970-talet just får namnet den institutionella konstteorin.

Marcel Duchamp

Men varför behövdes egentligen en ny teori vid denna tid, kan man fråga sig? Ja, det förefaller som om 1960-talets "popkonst" (Warhol mfl.) satte myror i huvudet på många. Denna konstyttring var i sin tur influerad av dadaismen och Marcel Duchamp, och kan kanske uppfattas som början till slutet för modernismen. Vafalls? Mitt svar blir att teorin formulerades eftersom en förfelad akademism (ett posthegelianskt missförstånd) krävde det.

Det som under tiden runt dadaismens peak egentligen mest var en irriterande käftsmäll och eventualitet implementerades nu konkret under "popepoken". De mest vardagliga objekt och motiv fördes in på konstscenen. Eller olika perspektiv. Men detta hade ju urinoarerna och flasktorkarna redan "bevisat". Fortfarande är det konsten som är central, enligt min ringa mening, och inte institutionen – och allra minst den institutionella teorin om konsten.

Arthur Danto skrev ex så här i essän Konstvärlden:

"Vad som i sista hand kommer att markera skillnaden mellan en Brillobox och ett konstverk är närvaron av en konstteori. Det är teorin som upptar den i konstvärlden och hindrar den från att förfalla till det verkliga objekt den en gång är (med en innebörd av är som är en annan än i fråga om den estetiska identifikationen). Utan teori kommer man naturligtvis att vara obenägen att se den som konst, och för att se den som en del av konstvärlden måste man behärska en hel del konstteori."

 Detta föder "en positioneringsiver och lockar fram en sällskapssjuk anpasslighet gentemot den rådande hegemonin i konstvärlden. Konstens innehåll och kommunikativa möjligheter blir sekundära eftersom Positionen är Kvalitén. Det är ett konstbegrepp som är sprunget ur och stöttar ett akademiskt, textmässigt förhållningssätt där konstens mening framträder först i och med uttolkning och analys. Vi lever också just nu i en tid som utvecklat en nära nog vidskeplig övertro på teoretisk analys, överblick och kontroll som berör alla livets områden (Nina Bondesson, 2011)

Men vem har sagt att man måste ha ett konstbegrepp som passar in i just det sättet att se på världen? Nej, konsten är inte ett akademiskt positioneringsspel. Konst är språk; en möjlig utvidgning av vår medfödda språkförmåga, ett existentiellt verktyg för mellanmänsklig kommunikation och sanningssökande. Konsten är, i denna sin språklighet, ett evigt värde.

Ett akademiskt synsätt av den institutionella konstteorins typ uppfattar jag som en sorts självmotsägelse: det gör sig självt nödvändigt eftersom det själv kräver det, eller för att någon eller något kräver det. Som om gravitationen skulle upphävas om inte fysiken formulerar en teori om den.

En mycket intressant person är dock den ungersk-tyske konstteoretikern Arnold Hauser och dennes tvåbandsverk (1951) Sozialgeschichte der Kunst und Literatur. Hauser visar här, att konstens innebörd varierar med kontexten. Dock: Konsten handlar om dialog; om ett deltagande i ett samtal i och om kulturen; i världen.

Nu dock åter till frågan: konst?

Ja, enligt min högst personliga mening, handlar konst om att gestalta livet i och genom bildmediet. Detta innebär också, att "konst" inte bara är "konst" i enkel, platt och uniparadigmatsk mening. Den är – som historien visar – något mycket mer än så. Den är – för att återknyta till Barthes - "kärlek" i en enormt vid mening. En djupare dialog finns inte.

Carsten Palmer Schale

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts