Tidskrift: OEI # 63-64 2014: Strata, geologisk tid, jordkonst/land art i Sverige - Tidningen Kulturen




Tidskrifter
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Tankar om en  stratifierad tidskrift

 688 sidorRedaktörer Jonas (J) Magnusson och Cecilia Grönberg samt drygt 60 skribenter
OEI # 63-64 2014: Strata, geologisk tid, jordkonst/land art i Sverige
Förlag: Tidskriften OEI

 

Ludwig Wittgenstein hävdar att grammatiken säger vilket slags föremål någonting är. Jag är beredd att tro honom. Trängtande inför möjligheten till förståelse inför tillvaron betraktar jag gärna världen som mätbar. Mätinstrument som grammatik, siffror och Tid får till uppgift att maka föremålen och människorna närmre varandra.

Senaste numret av tidskriften OEI omprövar den uppfattningen. Numret har temana Strata, geologisk tid, jordkonst/land art i Sverige. Det hela, vad det nu ska kallas – utställning, pärmverk, skiktsamling? – upptar 688 sidor och omsluts av brun kartong på vilket ett diagram över de västgötska platåbergens lagerföljd är tryckt. I det lösa bladet som kommer med utgåvan skriver redaktörerna Jonas (J) Magnusson och Cecilia Grönberg att numretkan fungera som en övning i att ”läsa lager”. Den tanken tycker jag om. Tänker: om det att läsa lager är att vägra mätningar, då vill jag vara med. Vill pröva att läsa grävande eller bedjande mot skyarna och inte utsträckt eller utifrån förenklade motsatsförhållanden; dikotomier. Inslaget som behandlar jordkonstnären och koreografen Margaretha Åsberg är lätt att förstå så. Under sjuttiotalet undersökte hennes koreografier gränser på det sätt som dans kanske gör mest förtjänstfullt. Var går gränsen mellan rörelse och språk, kropp och medvetande? Eller som konstnären Gunilla Wihlborg frågade sig: är konst konst och natur natur?

Den sista frågan uppfattar jag som illustrativ för vad Land art, eller jordkonst som det heter på svenska, vill reflektera eller meddela. Land art är en 1960-talsföreteelse från USA som kanske – jag är lekman här – kan liknas vid en rörelse som gör upp med kommersialiserad gallerikonst och använder naturen. Jord, grönt, grus, grått, gräv, hål och fyllnader i offentligheter, utanför de etablerade rummen, men samtidigt innanför. Ett känt verk är Robert Smithsons ”Spiral Jetty”, en spiral gjord av sten och lera i Stora saltsjön i Utah.

Redaktör Jonas (J) Magnusson gör en kartläggning i en introduktionsliknande text – ”Med marken som medium (om jordkonst/landart i Sverige)” – som inte är placerad i början utan i mitten av tidskriften. Läsare som längtar begriplighet rekommenderas att börja här. Magnusson formulerar nämligen tänkbara svar på frågan: vad är det som är intressant med Land art? För att förklara återger han delar av katalogen till en utställning om Land art som under 2012 pågick i Los Angeles och München. Där slås hål på några myter om Land art, av vilka en är att Land art skulle befinna sig utanför ett ”konstsystem”. Det är lögn, eftersom Land art inte är antingen åker eller museihall, utan istället ”en modell för en rumslig dialektik mellan ett inuti museet och ett utanför ’i världen’”. Att Land art skulle vara en stadsflykt är en annan myt. Den är ingen motsats till det urbana, inte den ena halvan av en dikotomi mellan natur och konst/kultur. Det är istället både och: ett icke-urbant något, utan att vara öken. Mellan strata, geologisk tid och Land art verkar pågå ett växelspel mellan högt och lågt och mätbart och omätbart. Kanske är poängen att helt hamna i ett läge bortom mätbarhet?

Att alla former av dikotomier är förenklingar, hävdar paleontologen och författaren Stephen Jay Gould i den av Anders Lundberg översatta artikeln ”Upptäckten av djup tid” från 1988. Dikotomier är för Gould ”användbara eller vilseledande, inte sanna eller falska”. Utifrån den förvissningen: hur begripa geologisk tid? Gould hänvisar till författaren John McPhee för att definiera den mänskliga litenheten: ”Betrakta jordens historia som den gamla engelska måttenheten yard, avståndet mellan kungens näsa och änden på hans utsträckta hand. Ett drag med nagelfilen på hans långfingernagel skulle då sudda ut människans historia.” Och att skriva om geologi fordrar nog att man först gör upp med traditionell naturvetenskaplig fåfänga. Vilket Gould också gör: ”Samspelet mellan inre och yttre källor – teori grundad på metafor och observation framtvingad av teori – karakteriserar varje större händelse inom naturvetenskapen”. Det är klokt.

Av OEI:s artiklar, essäer, fotografier, illustrationer, streck och prickar och textfragment som är svåra att genrebestämma, är inslagen av poesi särskilt bra. Kanske för att de i sin ordknapphet på ett tydligt sätt illustrerar det komplexa idéuppslaget. Linnéa Erikssons prosadiktsvit som också innehåller en rad bildtexter till vita ytor – man förstår att ytorna utgör osynliga figurer eftersom bildtexterna inleds med ordet Fig. – rör sig i dagboksfragment mellan Limhamn och Kairo. Erikssons ord ställer frågor: Vad är musealt av våra liv? När blir en händelse ett minne? Hur veckas tiden i takt med att vi gör slumpmässiga urval av vad vi för anteckningar om? Simona Menicoccis diktsvit ”glossopetrae/toungestones”, vilken skrivits speciellt för numret och översatts från italienskan av Gustav Sjöberg är så bra att två exempel måste ges – kanske formulerande något slags svar på frågorna som Eriksson manat till:

uppgifter till imorgon:

försöka upptäcka

vilka skikt som är och genom att ha varit

utan att glömma platserna

 

språket som stänger allt och fogar samman

 

tillåter en permanent förbindelse

förverkligar kontinuiteten

förutsätter ett personligt bidrag

 

(i bästa fall)

Något nu om formgivningen, som också arbetar med skikt och lager till exempel genom sättet på vilket de inledande texterna korsar varandra. Jag bläddrar fram och tillbaka, och märker att jag antagligen – trots försöken bortom det mätbara – tillhör det slags läsare som gärna läser utifrån en föreställning om kronologi. Formgivningen förstärker visserligen tidskriftens idé om strata. Samtidigt skapar den ett kaos som inte är granne med Gud.

Men i litteraturvetaren Katarina Båths ”Den gruvliga romantiken” råder en ordning som gör artikeln till en av tidskriftens mest intressanta. Båth ser gruvan som romantikens emblem för litteraturens ständiga ”nedstigande i, och uppvändande ifrån, underjorden – så som det återfinns i allt från Odysséen och Aeneiden till Dantes Den Gudomliga Komedin samt i dikt om Orfeus och Eurydike i dödsriket”. Gruvor är kvinnliga hot i form av gapande håligheter, men också lockbeten. Båth tolkar så P. D. A. Atterboms Lycksalighetens ö – den drömspelsartade resan mot diktens evigt sommargröna ö – som en berättelse om en sammanblandning av ”höjd och djup, eller himmel och avgrund”. Ovan nämnda Stephen Jay Gould hade väl studsat inför dikotomierna. Men de kunde ju också vara användbara. För förståelsens skull? Jo, jag blir berörd först när jag begriper. Kommer att tänka på utställningen ”Mats Ek – sedd av fotografen Lesley Leslie-Spinks” som gavs på Dansmuseet under 2011. En utställningstext citerade koreografen Ek, där han om skapandet sa att han ”aldrig varit rädd för att bli förstådd”. I sin anspråkslöshet ställde det uttalandet frågor: vad händer med konst om syftet med den är att människor ska förstå? Går det att upprätta en distinktion mellan tillgänglig och lättillgänglig konst? Dras publiken till svårbegriplighet? Är det själva upplevelsen av att vara underkastad som lockar?

Kritikern Jenny Maria Nilsson skrev i en understreckare i SvD 2012 om OEI nr 53-54: ”Lika ointressant som idén om att vara ’nyskapande’ är den postmodernistiska favoritsysselsättningen att dekonstruera. Att plocka isär är bara värt något om det åtföljs av en betydelseskapande akt.” Nilsson menade att problemet med OEI inte är att den riskerar att bli för tung – tvärtom kan den trotsighet som redaktionen vill framföra som alternativ till bundenhet falla i samma fåra och i sin standardisering av dekonstruktion rentav bli banal. Nilsson skrev om ”materialtrötthet”, och jag är benägen att undra: kan man fordra att ordmassor motiveras? För att syntetisera Nilsson och Ek: begriplighet blir sällan banalt.

Därför är den i slutet förlagda ”En ruta ett” av Fredrik Ehlin alldeles lysande. Ser man texten som ett översta skikt i jordmånen kunde kanske en del texter belägna längre ned kunnat suga åt sig något av näringen. Ehlin skriver: ”Det har då blivit dags att lyfta blicken från orden, för vad är meningen med att dekonstruera eller kritisera en konstruktion som har en sådan enastående förmåga att naturalisera sig själv att dekonstruktionen och kritiken blir ’nödvändiga effekter’ av konstruktionens ’natur’? Vad kan man göra åt en sjukdom som visar sig vara ett enastående starkt immunförsvar?”

Ett sådant spetsfyndigt alternativ till grammatikens mätbara lag gör mig både nervös och hoppfull.

 

Hedvig Ljungar

 

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts