Filmens porträtt - Tidningen Kulturen




Filmens porträtt

Nina GrosseTysk film visas alltför sällan i Sverige, men på senaste tiden – tack vare Altantic Film och Tyska kulturinstitutet som årligen arrangerar de tyska filmdagarna – har saker och ting börjat förändras. Den film som öppnade årets upplaga av de tyska filmdagarna var ”The Weekend”. Filmen, som är regisserad av Nina Grosse, är baserad på en bok skriven av Bernhard Schlink.

I händelsernas centrum står Jens, en före detta terrorist i Röda armén, gestaltad av Sebastian Koch. Han har precis kommit ut ur fängelset och skall tillbringa en lugn helg med sina före detta vänner på ett sommarställe. Bland dem finns Inga (Katja Riemann), hans före detta älskade, och Henner (Sylvester Groth) som har lång erfarenhet av väpnad kamp.

Filmens första scener är betydelsefulla, eftersom de moderna och exklusiva stadskvarteren i Berlin med flashiga bilar, butiker och andra symboler för den moderna kapitalismen och marknadsekonomin flimrar förbi. Därefter kommer vi hem till Inga, en medelålders skönhet, och Ulrich (Tobias Moretti) där allt är modernt och lyxigt och fyllt av god mat, symboliserat av en portugisisk fisksoppa.

Dessa bilder klipps av Mona Bräuer, med lite längre tagningar än dem som förekommer i de andra scenerna på lantstället. Huset i sig har en mycket viktig roll, eftersom det blir en markör för den tyska historien, med inslag av rokoko. Lätt tänker man sig in i hela den tyska historien, från Wilhelmina till Weimarrepubliken, nazism och andra världskriget samt de svåra efterkrigsåren som alla tycks ha utspelas i detta hus. Nu utspelar sig däremot ett mycket svårt familjedrama.

Inga står i dramats centrum. Redan innan ankomsten till gården ser vi hur rörd och även störd hon är av det faktum att Jens skall komma. Han är en gåta, mycket arrogant och verkar inte existera i samklang med tiden. Jens vill inte ha de utsöka kakorna och försvarar den stora utopin om den väpnade kampen. Hans arrogans, men även hans svaghet, ses tydligt under den stora middagen när Ulrich angriper honom.

Läs mer...

Claudia Cardinale på Womens World Award 2009 Foto Manfred Werner WikipediaFå kvinnor har varit så viktiga för den italienska filmen som Claudia Cardinale. Hon är född i Tunisien och blev tidigt känd som en kärleksikon. Hon kom i samma veva som Pippi Långstrump och förde med sig en annan kvinnlighet, lite mer pojkaktig och med intresse för sport. Hon blev den största ikonen för den kvinnliga medelhavsskönheten och den italienska stilen. Hon har alltid varit känd för den omsorg som styrt henne i valet av roller. Hon har spelat Concetta, dotter till en liten fifflare i Luchino Viscontis luxuösa film ”Leoparden”, den judiska kvinna som har en relation med en av patrioterna och dessutom vågar protestera mot kyrkans behandling av judarna i Luigi Magnis ”Nell’anno del signore” och en prostituerad som söker ett bättre liv i Australien i ”Bello, onesto, emigrato Australia, sposerebbe compaesana illibata”. Hon har lyckats i Hollywood, men även inom den europeiska filmen och hon är nog en av de få personer i hela världen som inte har bråkat med Klaus Kindski. Under inspelningen av ”Fitzcarraldo”. Hon är intensiv och känd för sin rappa attityd.

Det är tredje gången du kommer till Stockholm. Vad tycker du om staden?

- Helt underbar. Visserligen finns det många nya byggnader, men den eleganta strama skönheten finns kvar i staden, som jag tycker har mycket att ge. Det är alltid kul att komma hit. Första gången var jag här med John Wayne och Rita Hayworth och den andra gången, på 1980-talet, i min roll som Unescoambassadör. De gångerna var det inte vinter och ingen snö, men nu får jag se att staden verkligen är mycket vacker även om man måste vara försiktig så att man inte halkar. Jag är född i Afrika i Tunisien, så för mig är det mycket roligt med snö. Nu gästar jag Cinemateket och det är otroligt prestigefyllt för mig.

Läs mer...

Benoît Jacquot uppskattar inte de tidigare filmproduktionerna om Marie Antoinette. Själv är han aktuell med ”Farewell My Queen”Filmen ”Farewell My Queen”av Benoît Jacquot är ett ganska kallt och tämligen oengagerat reportage om tre, fyra dagar under ödesåret 1789 i Versailles när den franska monarkin upphör. I centrum av händelserna står en ung dam. Denna unga dams uppdrag är att läsa texter för drottningen. I själva verket är hon förälskad i drottningen och har en hemlig passion för henne. Damen heter Agathe Sidonie Laborde, mycket väl spelad av den vackra och extremt välrutinerade Léa Seydoux. Vi vet inte mycket om henne och inte ens hennes två väninnor, den pladdriga Honorine (Julie-Marie Parmentier) och den lättfotade Louison (Lolita Chammah), vet mer.

Det som hänför är platserna, förutom spegelsalen, som Benoît Jacquot väljer att fokusera på. Det är inte de stora paradvåningarna utan de små trånga gångarna och tjänstebostäderna som i dessa nakna miljöer påminner mer om en svensk herrgård med sina träbjälkar än ett av Europas stora kungaresidens. Dessutom finns det en passion för kvinnor. Många scener börjar med en kvinna i mörkret med en kandelaber. Detta verkar direkt citerat från Pehr Hillerströms målning Vid sybordet, som förmodligen är mer känd utanför Sverige än inom Sveriges gränser.

Läs mer...

Babis MakridisDet är inte okänt att det grekiska samhället befinner sig en mycket allvarlig kris, men det finns en samhällssektor som har en fantastisk blomstring. Det är filmindustrin. ”Dogtooth” av Giorgos Lanthimos blev Oscarsnominerad och hansAlper” hade stora kritiker- och publikframgångar. Förmodligen kommer detsamma att sägas om ”L” av BabisMakridis och som visades på Stockholms filmfestival.

I händelsernas centrum står en kille som så många andra arbetar som chaufför. Han har fullt avnervösa ticks som tydligt framträder i de närbilder som den statiska kameran tar på honom medan han sitter i sin Volvo. Det han gör dagarna i ända är att repetera samma fraser samt att köra runt och hämta honung till en rik människa som lever i en villa i utkanten av Aten.

Landskapet är mycket kallt fotograferat. Den verklighet som vi skådar påminner mer om ett slags stramt foto. I detta samhälle där det verkar som att alla regler och förordningar har rasat finns det ett starkt hat och en aggressivitet mellan bilister och ett motorcykelgäng som anklagar bilisterna för att mörda alla trafikanter.

Filmens huvudperson blir en i motorcykelgänget och underkastar sig några av deras förskräckliga förödmjukande riter, en orsak till dispyt med familjen och till slut även skilsmässa. Till slut står han helt utanför samhället och alla dess regler i en virvel av galenskap.

Babis Makridis besökte Stockholm under festivalen och det var med en ironisk och skärande ansats han svarade på de frågor han fick, en ironi som hos Makridis tycks vara lika stark som den grekiska absurdismen.

Representant för en viktig filmskola som står för en av de viktigare filmtendenserna idag överraskar han oss ständigt.

Läs mer...

Den brasilianska regissören Marilia Rocha.Tack vare föreningen Brasilcines organisation har Stockholm under sju års tid haft möjlighet att skåda det absolut bästa som Brasilien har att presentera när det gäller filmindustri.

Men Brasilien har också en intressant filmhistoria. Under 60-talet uppstod i Brasilien en ”Cinema nuovo”. Denna rörelse hämtade under sextiotalet inspiration från både den nya franska vågen och av ”Neue Deutsche Kino”. I samma stund började de brasilianska filmskaparna arbeta fram en märklig blandning av film och antropologi som resulterade i ett återupptäckande av det brasilianska inlandet, med dess mäktiga ursprungsnatur. Samtidigt fokuserade filmen på de sociala tematiker som ofta berörde personer och samhällsgrupper som inte kunde föra sin egen talan, först under diktaturen, sedan i det demokratiska Brasilien.

Kännetecknade för ”Cinema nuovo” var att den alltid skulle utgå från en mycket gedigen kännedom av filmens språk och en estetisering av exempelvis fotot som hela tiden har följt den brasilianska film- och tv-industrin.

Nu förs filmhistoria och nutidshistoria för filmskapandet samman. Bland sina regissörer har Brasilien den skickliga MariliaRocha som arbetar i fotspåren av ”Cinema nuovo”. Trots sin unga ålder har Marilia Rocha redan hunnit göra tre dokumentära långfilmer som handlar om människor i utkanten av samhället. ”A falta que me faz” eller på engelska ”Like water through stone”, som genom att blanda olika tekniker, framstår som en mer poetisk och brasiliansk Cinema nuovo med inslag av den amerikanska ”Cinema vérité”, ”Aboio” följer några av de sista brasilianska cowboyerna i olika stater och som med särskild sång kallar på sin boskap och ”Acacio” som fokuserar på ett äldre portugisiskt par (90 år)som bor i Bela Horizonte, men som en gång i tiden flyttade från Portugal till Angola och skapade ett magnifikt arkiv över ursprungsbefolkningen. Utöver detta har Marilia Rocha också regiserat kortfilmen ”Descaminhos”. Slående för denna film är användningen av landskapet som är det enda vi ser, i två tagningar, under en tågresa på temat ”minnet”, annars så ofta förträngt och utsuddat.

Läs mer...

 Roberto Herlitzka spelar Antonio i filmen ”Sju barmhärtighetsgärningar” (Sette opere di misericordia) med samma titel som den italienske målaren Caravaggios målning. Foto: Roberto Fogelberg RotaDen italienska filmen har, trots de enorma svårigheter som landet brottas med, under den senaste tiden fått ett slags renässans. Det lutar mest åt en ny genre och nya stilgrepp som skulle kunna definieras som en italiensk naturalism där vissa extremt svåra situationer som rör sig på samhällets absoluta botten lyfts fram. Denna tendens syns inte minst tydligt i verket ”Sju barmhärtighetsgärningar” (Sette opere di misericordia, regi: tvillingbröderna Gianluca och Massimiliano De Serio) som professor Vicenzo Esposito från Neapel och direktören för det Italienska kulturinstitutet, Paolo Grossi från Turin presenterade på den 15:e Italienska filmfestivalen den 4 till 7oktober på biograf Sture i Stockholm.

Historien är medvetet enkel, men samtidigt grå, tung och dunkel. En flicka från Moldavien, så lik en italiensk flicka men ändå så olik, tvingas börja stjäla när någralandsmän tvingar henne att arbeta som ficktjuv. Hon tillåts inte ens bo i deras tält i utkanten av Turin. Hennes enda möjlighet: att få legitimationshandlingar som skulle kunna ge henne ett bättre liv. Men för detta måste hon först röva bort ett spädbarn.

Läs mer...

Roan Johnson in actionPå den italienska filmfestivalen den 4 – 7 oktober på biografen Sture visades bland annat filmen ”Högst upp på listan” (I primi della lista), en skruvad komedi med allvarliga undertoner, vilket också går att ana mellan raderna i dess titel.

Motsättningarna mellan högern och vänstern på 1970-talet försatte Italien i ett mycket svårt läge, vilket kom att resultera i våldsamheter under de kommande åren. Staden Pisa var av tradition, med sitt ärorika universitet, ett vänsterfäste. Samtidigt fanns i staden militärer och förbandet ”La folgore” (Fallskärmsjägarna), vilket inte kom att underlätta de motsättningar som uppstått. Titlar som Josef Radetzkis triumfmarsch, tonsatt av Johan Straussden äldre, flimrar förbi i filmen. Marschen tillkom efter Österrikes stora seger mot italienska patrioter, som till stor del bestod av frivilliga från Pisas universitet.

Berättelsen är enkel. Den följer den mycket unge Renzo Lulli (Francesco Turbanti) som är politisk engagerad och mer än alla andra villig att offra allt för att kunna spela musik med sin stora idol Pino Masi (Pisas Bob Dylan), här gestaltad av Claudio Santamaria. En dag, trots sin fars protester (Renzo har misslyckas i skolan), drar han iväg med modern till en audition och där med hjälp av en kompis, Fabio Gismondi (Paolo Cioni), får han också sitt första möte med sin idol.

Läs mer...

Jan KomasaDen polske regissören Jan Komasas debutlångfilm ”Suicide Room” – som har presenterats vid flera tillfällen i Stockholm, bland annat av den polska filmfestivalen Kinoteka, under Stockholms filmfestival och nu senast under Stockholms Junior Filmfestival där den också prisbelönades – är en både charmerade och fasanfull historia.

Filmen får sin upptakt i ett operahus, ackompanjerad av starkt melodramatisk musik. I centrum av händelserna står Dominik Santorski som gestaltas på ett träffande sätt av den unge skådespelaren Jakub Gierszal. Han ger uttryck för det som polackerna skulle vilja se som sin självbild; Han är ung, vacker, aristokratisk, duktig i skolan och från en framgångsrik familj. Fadern Andrzej, gestaltad av Krzysztof Pieczynski, är en extremt rik och högt uppsatt politiker, medan modern Beata, gestaltad av Agata Kulesza, är en kvinna som äger ett modehus.

Deras liv är långtifrån bekymmerslöst och just detta år håller Dominik på att genomgå sitt första mandomsprov, studentexamen. Föräldrarnas äktenskap ligger i spillror. Det är uppenbart att de har misslyckats i sin uppfostran av sonen. Han är frivol, ja rent av fjollig, bortskämd och kan inte bete sig korrekt i sin relation till andra individer. Han har en flickvän Nadia (Danuta Borsuk), men är mycket attraherad av den bisexuelle killen Aleksander (Bartosz Gelner) som han under en fest och under påverkan av alkohol kysser på munnen. Aleksanders närmande under ett judoträningspass resulterar i att Dominik får stånd. Detta medför en serie skämt på Facebook som inte kan kallas annat än mobbning och när Dominik för första gången åker buss blir han först attackerad och sen misshandlad av några killar i yngre tonåren.

Läs mer...

Rainer Werner Fassbinder Foto Roger FritzI efterdyningarna av det sena sextiotalets studentuppror var man fortsatt militant på många håll. En gång under de där åren fick jag mitt kontor på Odense universitet (som det fortfarande hette - sedan man slagit sig samman med Esbjerg är det omdöpt till Syddansk universitet) avspärrat med ett symboliskt snöre, som tecken på att universitetet var ockuperat. Högljudda studenter ville avskaffa gubbigt professorsvälde och välta överända toppstyrningen. De administrativa besluten skulle i stället tas på stormöten där alla hade lika rösträtt (fast helst skulle nog universitetsledningen inte ha någon alls). Som svensk lektor höll jag distans till det hela. Eftersom jag behövde komma in på mitt kontor lyfte jag trankilt upp snöret och gick in och jobbade – det var väl en recension som skulle vara färdig på stört.

Upprördheten blev påfallande inför detta egenmäktiga förfarande, även om det hela snabbt lade sig till sur harmsenhet över mitt sabotage (och kanske mest för att jag inte tog det hela riktigt på allvar) – det stärkte förstås inte känslan av nordisk samhörighet. Och så fortsatte man med sina utdragna möten i studienämnder om hur kurserna skulle läggas upp och vad de skulle innehålla. Det var inte riktigt lika dogmatiskt på Fyn som på RUC i Roskilde, men illa nog. Man avbröt professor Mogens Brøndsted (som visste vad han talade om, han hade varit universitetets rektor under de första åren ) med ett brutalt och ohövligt:  ”nu har Brøndsted snakket nok”. Att behandla äldre människor på det ohyfsade viset var jag inte van vid, och att inte respektera lärdom var mig främmande. 

Läs mer...

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts