Filmens porträtt - Tidningen Kulturen




Filmens porträtt

Andrei TarkovskijDen 4 april, 2012, skulle den ryska filmskaparen Andrei Arsenjevitj Tarkovskij ha fyllt 80 år.

 Nu ska jag bejaka detta faktum, och diskutera Tarkovskijs konstnärskap. Men först tänker jag vara fräck nog att angripa ämnet genom en avstickare.

Vid 30-talets slutskede flydde Vladimir Nabokov ett nazi-hotat Paris, och inledde en sporadisk karriär som akademiker vid en rad amerikanska universitet. Bland annat höll han kurser om rysk litteratur vid Wellesley College och Cornell University, i vilka han föreslår en tes om Leo Tolstoj som ”märkligt nog aldrig har uppmärksammats av kritiker”: Tolstojs prosa har en förmåga att hos läsare framkalla en sensation av fullständig verklighet, av kött och blod. Men denna sensation framkallas inte av hans livfulla beskrivningar och känsla för upplysande detaljer (en annars konventionell uppfattning) – den framkallas av hans unika hantering av tid:

Vad som verkligen förför den genomsnittlige läsaren är Tolstojs gåva att förse hans fiktion med tidsvärden som motsvarar vår egen känsla för tid. Tolstojs prosa håller takten med vår puls, hans karaktärer verkar röra sig med samma gung som folket som passerar under vårt fönster medan vi sitter och läser hans bok.

Nabokovs tes är tilltalande, men hans presentation av tesen otillräcklig. Tidshanteringen i Tolstojs romaner belyser nämligen någonting väldigt grundläggande men ofta förbisett gällande all form av effektivt berättande: det vill säga, vår vardag är vanligtvis strukturerad efter en linjär och oavbruten påföljd av identiska tidsenheter (minuter, timmar, dygn, veckor, och så vidare); men en riktigt bra berättelse lyckas kapa denna struktur, och tillåta oss att, för en kort stund, fullständigt leva genom personer, händelser och processer som rörs i en tidsrytm som inte är linjär och identisk, utan elastisk och dynamisk. Vi kan åtnjuta utdragna framställningar av explosiva ögonblick, och skära bort alla de triviala bestyr som vanligtvis ockuperar en på tok för stor portion av våra liv.

Läs mer...

Ken Russell (1927-2011)Bara några dagar efter Shelagh Delaneys död avled Ken Russell som en gång porträtterade henne i en sympatiskt opretentiös kortfilm, som jag skrev häromdagen. Han hade en brokig bakgrund, var född i Southampton där fadern drev en skoaffär medan den labila hustrun och sonen gick på bio. Han höll sig inte till pappas läster, var inget skolljus, mönstrade på fraktfartyg och en tid i RAF, var balettdansör i fem år tills han insåg att hans ben var för korta och stabbiga, utbildade sig till fotograf, blev frilans bland annat för Picture Post – och fick tidigt aptit på klassisk musik och intresse för kompositörers liv, inte minst deras sexuella leverne. 

Han gjorde en lång rad mycket personligt vinklade tonsättarporträtt för BBC, av skiftande art och kvalitet, om Mahler och Liszt, Debussy och Tjajkovskij, Bartok och Prokofiev. Den om Elgar är välkammat välanpassad, den om Richard Strauss som nazist desto mera kontroversiell, på eller över gränsen för det äreröriga, ”a gratuitous gathering of Russel´s unbridled sense of pictorial madness and decay”, enligt en syrlig kritiker. Den censurerades och har visats sparsamt, och då bara i klippt skick. Den bästa i raden är nog ”Song of Summer” (1968), om Frederick Delius sista fyra år när han var blind och lam av den syfilis som han ådragit sig i Paris i sin ungdom.

Att den filmen blev så bra var till stor del Eric Fenbys förtjänst, Delius hängivne handräckare som inte bara såg till att mästarens musikaliska uppslag kom på notpapper utan också skrev en fin bok om samarbetet dem emellan,”Delius as I Knew Him” som filmen följer (den finns att läsa på nätet). Det är många år sedan jag såg filmen, men jag minns scenerna där man kånkar Delius i en bärstol högt upp på ett berg med vid utsikt (som han inte kunde se, men väl förnimma), och i ljudspåret Delius egen mycket engelska musik i ett framvällande flöde, lika vacker som Elgars men mera formlös. 

Flera av Russells långfilmer blev både berömda och beryktade. I filmatiseringen av D. H. Lawrences roman ”Women in Love” (1969) spelade Glenda Jackson en huvudroll, för den fick hon en Oscar, och märkligt nog lät censorn scenen där Alan Bates och Oliver Reed brottas nakna framför brasan passera. Den njugge filmhistorikern Robin Wood (som skrivit en bra liten bok om Ingmar Bergman) ansåg att den filmen ”irresistibly suggests a shampoo commercial" och kom med en negativ slutkläm: “The historical significance of Ken Russell´s work has unhappily little to do with any positive qualities of intelligence or sensibility”. Han påstod dessutom elakt att John Baxters bok ”An Appalling Talent: Ken Russell” var en studie som var ”aptly titled”.

Läs mer...

Bilden av den beslöjade kvinnan som förtryckt är onyanserad, menar Mohamed Diab.Tänk dig att du just varit med om en folklig proteststorm som har förändrat förutsättningarna med hela din tillvaro. Amr Salama och Mohamed Diab är två unga regissörer och vänner som råkat göra färdigt sina filmer innan den arabiska våren kom och nu är de efterfrågade över hela jorden för att visa filmerna. Som de själva säger när man frågar dem vad deras nästa projekt är: vi gör först färdigt revolutionen…

Amr, som är den första jag får en pratstund med, har gjort filmen Asmaa om vad som hände när en egyptisk kvinna som blivit HIV-smittad av sin man blev vägrad en rutinoperation. Historien om Asmaa är tagen från verkligheten och för regissören symboliserar berättelsen ett speciellt fall men också det faktum att egyptier inte har mod tillräckligt att be om att få sina egna rättigheter som människor tillfredsställda.

- Det är inte en kvinnofilm, säger han till svar på min fråga om hur kvinnor i hela världen har reagerat när han varit med när den visats. Den handlar om att inte använda sin röst, säger han.

Därför ser han den konfliktfyllda arabiska våren som en hoppfull rörelse.

- Den är en början på ett skifte i attityderna hos mina landsmän och det ger mig hopp. Jag tror att västvärldens stora intresse för denna folkliga revolution har med det att göra, från en världsdel som ni i väst under 10 år nu har förknippat med brutala bokstavstroende terrorister blev de fredliga protesterna en överraskning.

Jag ändrar min fråga till hur människor har reagerat efter att de sett filmen.

Läs mer...

Chi Yuarn Lee, regissör och rektor.Många människor vet knappt vad som finns på Taiwans filmkarta, trots den ekonomiska välfärd som kännetecknar landet. Stockholms filmfestival har under åren lyft fram flera taiwanesiska filmer, vilket i år gjorde det möjligt att möta regissören till det egensinniga och mycket svåra verket ”Blowfish”, Chi Yuarn Lee vid dennes besök i Stockholm.

Denna taggfisk är den som låter oss förstå början på en kärleksrelation som är konstigt komplicerad och mycket krävande. Det är inte fråga om en lätt film. Det filmiska språket är svårt, ofta med långa tagningar och panoreringar av skådespeleriet – som är mycket annorlunda det vi brukar se i västerländska filmer. Vidare använder den inkonsekventa klippingen sig av övertoningar för att understryka ändringar i rummet.

Filmen är mycket lokal, men lite i taget börjar den nästan gå mot att bli mer allmängiltig och i sin utformning påminner den om Friedrich Wilhelm Murnaus ”Soluppgång”. Skillnaden är att här är det en kvinna som åker ifrån miljonstaden för att möta en person som bor på landet. Liksom hos Ozu och Antonioni är landsbygden en svårgreppbar och en nästan platt anonym plats och precis som i Murnaus verk har Chi Yuarn Lee beskrivit vardagen.

Läs mer...

 Shangjou Cai visar upp Kinas bakgatorShangjou Cai vann i år Silverlejonet i Venedig med filmen ”People Mountain People Sea”, ett verk som visar hur livlig och mångsidig den kinesiska filmindustrin är. Denne regissör gästade i år Stockholms filmfestival.

I filmen befinner vi oss i västra delen av Kina. Det är ett kallt landskap som endast hyser några salt- och kolgruvor. Från gruvorna förflyttas vi sedan till en ny miljonstad. Det vi ser är inte den officiella bilden av Kina – en stark ekonomi, ett slags tiger – utan det är bilden av ett sjukt och avsides beläget land där poliser gör sitt yttersta för att uppehålla lag och ordning, men misslyckas med det.

I centrum av historien står en människa som vi aldrig skulle vilja möta på gatan, Lao Tie, gestaltad av Jianbin Chen som gör ett mycket starkt och övertygande porträtt. Vi ser hur han drabbas av ett hemskt dåd och till sist, efter att vi sett hans problem med familjen, hämnas han på det värsta sätt man kan tänka sig.

Fotografiet av Dong Jinsong är extremt väl genomtänkt, eftersom det utgår från en smutsig färgskala som starkt påminner om den som finns i spaghettiwestern (främst i Sergio Leones ”Once Upon a Time in the West”).

Varför har vissa karaktärer i filmen inte motorcykelhjälm? Skulle man kunna definiera din film som en samtida kinesisk western?

- Det var en markör för mig. Det är vanligt att bära hjälm i städerna men inte utanför dem. Det indikerar en plats där lagen inte existerar, där samhället lämnas åt sidan och där det absolut viktigaste är att överleva. Jag tycker att detta var en markering för att ge intryck av vad som är huvudämnet i min film, laglöshet i en viss del av Kina, något som man ofta suddar bort i massmedierna. Det är paradoxalt att dessa människor är nödvändiga för vår ekonomi, men samtidigt hamnat i skymundan. Jag ville presentera våldstematiken och hur pass långt det kan gå.

Läs mer...

”The Sword Identity” är inte bara en kinesisk kampkonstfilm. Den innehåller också en högst poetisk kärlekshistoria.Vid första ögonkastet verkar ”The Sword Identity” vara en ”vanlig” kinesisk kampkonstfilm, men i själva verket är den en högst poetisk kärlekshistoria. Filmen utspelar sig under tiden för Mingdynastin, en period som starkt påminner om renässansen i Europa. Huvudhändelsen utgörs av att två fäktmästare efter ett slagsmål anländer till en stad. Fokus ligger på den yngsta av de två männen, kraftfullt gestaltad av Yang Song.

Visst har vi sett många liknande filmer i Europa tidigare, men ingen har varit så precis i framtagandet av de vapen och i återgivningen av de ritualer som var typiska för dåtidens dueller. Kämparnas långa svärd är gömda i vandringsstavar och de utger sig för att vara japanska pirater. Sakta lär vi känna dem och deras fiender som är representanter för stadens fyra olika stora kampkonstskolor som ofta kämpar med långa hillebarder.

Kameraarbetet, som Xiaoqing Meng står för, är mycket sofistikerat. (Klippningen är gjord av regissör Xu Haofeng.) Genom detta och lite i taget återskapas en tid uppbyggd av livliga färger som ges i olika nyanser i mörka miljöer. Kompositionerna påminner om dem som vi ser i Rembrandts ”Nattvarden”. Utan onödiga sentimentaliteter och med hjälp av livlig musik blir ”The Sword Identity” ett slags elegi för tiden som gått.

Läs mer...

 TK:s skribent Roberto Fogelberg Rota har intervjuat Masanobu Andô som spelar i den japanska filmen Smuggler av Katsuhito Ishii, visad på Stockholms filmfestival.Det finns skådespelare som blir symbolen för en hel generation och som oavsett roll samtidigt lyckas förmedla en tidstypisk känsla åt hela denna generation. Så är onekligen fallet med Masanobu Ando som gästade Stockholms filmfestival med verket ”Smuggler” i regi av Katsuhito Ishii. Mest känd i väst är han för att ha gjort animationssekvenser i Tarantinos ”Kill Bill 1”.

”Smuggler” bygger på en mängd tecknade serier och är ett verk som liknar Tarantinos, men ”Smuggler” ges ytterligare en dimension. I centrum av denna klassiska rövarhistoria står en ung kille med krossade skådespelarambitioner. Kinuta är en dagdrivare, gestaltad av Satoshi Tsumabuki som gör ett mycket fint och komplicerat porträtt av sin karaktär. Kinuta sätter sig i skuld hos den kinesiska maffian. Han tvingas arbeta med ett slags gotisk Lolita och mangadocka liknande Yamaoka, som spelas mycket väl av Yasuko Matsuyuki.

Läs mer...

Łukasz BarczykUnder den polska filmfestivalen Kinoteka, arrangerad av Polska institutet på biografen Sture i Stockholm hade jag nöjet att se ett mycket fint och starkt verk, “Italiani”. För regin ansvarar Łukasz Barczyk, en ung regissör som är en av huvudlärarna vid den prestigefulla filmskolan i Lodz.

Barczyk har förlagt Hamlets historia till år 1940 och det fascistiska Italien. Vi befinner oss i Toscana och en kvinna i femtioårsåldern (Harriet Smith) har ett förhållanden med sin makes bror Massimo, spelad av Jacek Poniedzialek. När maken Tommaso, gestaltad av den tyske skådespelaren Thomas Schweiberer, försöker att mörda dem blir han själv mördad. Då hamnar sonen Bruno, mycket väl gestaltad av den polska teaterregissören Krzysztof Warlikowski, i ett mardrömsliknande möte med faderns vålnad.

Historien blir allt mer Hamletlik, inte minst på av grund att den incestuösa tendensen, som redan fanns i William Shakespeare ursprungspjäs, blir allt starkare och den enda ”normala” karaktären, tjänsteflickan Margherita Di Rauso, som är förälskad i Bruno blir galen. Filmen är mycket intressant och tekniskt välgjord.

Barczyk blandar 35 millimeter super 8 och digitala kameror och det finns nästan ingen dialog trots att man hela tiden hör diverse språk.

Läs mer...

Jarek SzodaUnder den polska filmfestivalen har jag haft det stora nöjet att möta den polske regissören Jarek Szoda som tillsammans med Boleslaw Pawica har gjort ”Handlarz cudów”, på svenska ”Mirakelhandlaren”, som handlar om Zbyszek (Mariusz Benoit), en alkoholist som i sin tidiga medelålder har blivit religiös och kör runt till olika behandlingshem för att försöka samla in pengar till en pilgrimsfärd till Lourdes. På en av sina turer möter han två tjetjenska barn, en liten pojke som är brådmogen och missanpassad och en 15-årig tjej. Trots misstänksamhet och många problem hittar de tre varandra och till sist kommer Zbyszek att upptäcka att flickan ska tvingas gifta sig med en annan 15-åring. De tre kommer att få ett minne för livet.

Stilen är stram liksom skådespeleriet som är väl kurerat i alla små detaljer. Jarek Szoda har haft en svensk producent till filmen, men ingen svensk distribution. Filmen har fått ett pris i Bergamo. Den är en av de första polska filmer som behandlar flyktingproblematiken.

Skulle du kunna säga oss hur du fick idén till denna film och hur den blev distribuerad och mottagen i Polen?

-Jag fick idén till filmen innan Polen kom med i Schengenavtalet och när jag mötte Peter som var min svenska producent. Vi tyckte att idén var bra och när det startades ett Euroimageprogram bestämde Peter och jag oss för att arbeta med filmen. Vi fick lite oväntade pengar så vi tog tillfället i akt och började. För övrigt kan jag säga att det var en av de första eller en av de allra första filmerna i Polen som använde sig av Red-kamera.

Filmen tar upp två problem som inte har varit särskilt vanliga, den första är alkoholismen som vi annars försöker att sopa under mattan; Polen är idag ett framgångsrikt land och ingen av oss har problemet eller mår dåligt. Men så är inte fallet. Problemet finns och enligt mig är det ett mycket svårt sådant.

Läs mer...

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen