Den kompromisslöse extravaganten - Tidningen Kulturen




Greed 1924

Filmens porträtt
Verktyg
Typografi


Hollywood har alltid varit en plats för extravaganter. Men frågan är om någon slår Erich von Stroheim i extravagans. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att ingen slår honom i kompromisslös noggrannhet och konstnärlig integritet heller. Spelar det då någon roll, kanske man frågar sig, om han var den person han sade sig vara eller om det enbart var en roll som han kände sig hemmastadd i. Han hade ju valt den redan när han steg i land i det förlovade landet. Som vilken skådespelare som helst

Om Erich von Stroheim


Vid ett tillfälle under inspelningen av Greed skriker han till de båda kontrahenterna, McTeague och Marcus: "Hata varann lika mycket som ni hatar mig!" Det är i slutet av filmen då de båda vännerna, numera bittra fiender, försmäktar mitt ute i en väldig öken. Dit guldet, penningen, girigheten, fiendskapen, hatet och slumpen till slut fört dem, tillika fastkedjade vid varandra med handbojor, inväntande en långsam död i den stekheta solen.
Erich von Stroheim Foto Lowrey

Erich von Stroheim Foto Lowrey

Annons:



Det är bara det att pjäsen råkade heta Hollywood. Han valde den också i flera av sina filmer.

Rövarhistoria

Det har blivit lite av en rövarhistoria som mycket kommer att handla om det uppseendeväckande i hans filmproduktion men givetvis också belysa von Stroheims konstnärliga egenart. Hans filmer är i flera fall lika nyskapande som de är visuella skönhetsupplevelser. Bara hans sätt att hantera ljuset är värt en längre utläggning. Han är enligt min mening den störste - vid sidan av F. W. Murnau och Buster Keaton - regissören i Hollywood under tjugotalet. Originellast, våghalsigast och kompromissvilligast. Naturligtvis hade han storhetsvansinne. Det är för övrigt ingen dålig konstnärlig egenskap. Han fick heller inte några efterföljare i Hollywood, utan först långt senare i Europa. Han var emellertid väl känd i de avantgardistiska filmkretsarna i Paris i slutet av tjugotalet. Om han var lika bufflig och osympatisk i verkliga livet som på bioduken vet jag inget om. En enfant terrible var han likafullt.

Till att börja med, vad hette han, vem var han? Det namn han uppgav i tullen, när han anlände till Ellis Island år 1908, var Erich Oswald Hans Carl Maria Stroheim von Nordenwald, född 1885 i Wien, son till en överste vid 6:e dragonregementet och dennes maka som var hovdam hos kejsarinnan Elisabeth av Österrike. Han följde i faderns fotspår och äntrade hästryggen men avskedades från gardeskavalleriet på grund av en duell, vilket skall ha lett till att familjen skickade honom till Amerika. Så såg den saluförda och av Hollywoods PR-avdelningar flitigt understödda myten ut, men när man senare hittade hans dopattest visade sig verkligheten vara en helt annan. Han hette Erich Oswald Stroheim, kort och gott, och var son till köpmannen Benno Stroheim, som tillverkade strå- och filthattar, och dennes hustru Johanna Brondy. Men för von Stroheim gällde det att satsa stort och ta i ordentligt när han kom till det stora landet i väster.

Han deserterade från österrikiska armén och blev vid ankomsten till New York inskriven i den judiska församlingen och några månader senare struken ur densamma. Av vad orsak framgår inte. Sedan kommer några röriga år för den rastlöse unge mannen med de stora framtidsdrömmarna. Som senare skulle leda honom rakt in i drömfabriken. Men innan dess hann han med en, får man förmoda, mödosam yrkesrundtur i det nya hemlandet. Först som menig i Förenta Staternas kavalleri, därefter som köpman, sångare och ridlärare.

Myt och verklighet

Vad som är myt och vad som är verklighet är inte alltid lätt att fastställa. Han tog värvning i den mexikanska armén under revolutionsgeneralen Pancho Villa. Då hade han på relativt kort tid avverkat tre arméer. Efter revolutionens seger blev han livräddare i Kalifornien och hamnade slutligen i Hollywood. Där blev han efter diverse statistuppdrag regiassistent hos den store D. W. Griffith i de banbrytande filmeposen Nationens födelse och Intolerance, hos vilken han lärde sig allt om film.

Slutligen gick drömmen i uppfyllelse. Han hade skaffat sig nycklarna till drömfabriken och fick spela huvudrollen i och regissera filmer som Blind Husbands, Foolish Wifes, Merry-Go-Round och Wedding March - och som enbart regissör i den stympade Greed samt den ofullbordade Queen Kelly, som jag kommer att gå närmare inpå. Innan det tog ett abrupt slut. Han hade då lyckats med bedriften att bli sparkad från samtliga bolag i Hollywood. Han fortsatte som skådespelare i mer eller mindre betydande roller, tills Billy Wilder på sätt och vis äreräddade honom i mästerverket Sunset Boulevard (1950) där han fick spela sig själv, som ett slags gengångare. Tillsammans med den lätt bedagade stumfilmsstjärnan Norma Desmond, alias Gloria Swanson, som på kvällarna sitter ensam i sin palatsliknande villa och tittar på sig själv i filmen Queen Kelly som hon en gång (tjugo år tidigare) spelade huvudrollen i och som regisserades av von Stroheim. Som nu sköter det tekniska kring denna privatvisning - han är dessutom hennes privatchaufför och allt i allo och går under namnet Max von Mayerling - där de båda minns sig själva och sin storhetstid.

Det gamla Wien

Mannen med den styva nacken, det snaggade håret, den perfekt sittande, vita gardesuniformen, de välputsade stövlarna, de långa cigarettmunstyckena och den passande monokeln tog omedelbart bioduken i besittning och blev ett dragplåster som till en början resulterade i ett ordentligt klirr i kassorna. "Mannen som du älskar att hata", som reklamen basunerade ut och där hans efternamn ibland, när klirret var som störst, stavades med ett dollartecken istället för ett vanligt S. Men det tog inte lång tid innan detta försvann. Hans extravaganser blev för vidlyftiga. Han uppskattades storligen av den kvinnliga publiken, den manliga var mer reserverad.

Han förkroppsligade det gamla, glittrande Wien, dubbelmonarkin, med sin grandiosa livsföring och sina glansfulla baler, om man tillhörde det vackra folket. Där man dansade och drack champagne dagarna i ända och där erotiken ständigt gjorde sig påmind. Detta var något helt nytt för den amerikanska biopubliken, om man bortser från den svenska filmen Erotikon (1920) av Mauritz Stiller som väckte stort uppseende och lockade honom över till Hollywood. Vilket resulterade i en lika kort som misslyckad karriär. Men det är en annan historia.

Denna påkostade och flärdfulla värld tog von Stroheim bokstavligen med sig in i inspelningsstudion, dracks det eller badades det i champagne skulle det vara riktig champagne. Det är ju också vad man lite till mans, om man överhuvud känner till honom, förknippar med namnet Erich von Stroheim. Dyra filmer och sura producenter. Som dessutom slaktade eller avbröt inspelningen av dessa filmer, särskilt de två som kom att bli filmhistoriens kanske mest berömda torson, Greed (1923-24) och Queen Kelly (1928). Men han hade en annan, inte fullt så glansfull men konstnärligt högintressant sida också, där glittret bytts ut mot brutal realism. Han var på sätt och vis en filmens Dr Jekyll och Mr Hyde.

Greed

Greed var i sitt ursprungliga skick nio timmar lång. Han hade filmat av Frank Norris naturalistiska roman, McTeague, sida upp och sida ner, som brukar räknas till den första amerikanska romanen i den genren. Man får gå till en betydligt senare verksam filmare som Hans-Jürgen Syberberg för att hitta en konstnärligt lika kompromisslös regissör.

Jag tänker på hans Hitler-film som är dryga sju timmar lång. Queen Kelly hann aldrig bli så lång (den var planerad till fem timmar) eftersom inspelningen avbröts. Den private finansiären drog sig ur. Som var ingen mindre än Joe Kennedy, älskare till Gloria Swanson och pappa till JFK. En sista räkning som denne fick betala, innan han stängde checkhäftet för gott, löd på 800.000 dollar.

Greed är en närmast klinisk närstudie av girigheten, där han driver sina skådespelare till bristningsgränsen för att de skall leva upp till hans perfektionistiska krav. Dessa gällde inte bara scenerier och en massa detaljer utan i högsta grad skådespelare och medarbetare. Det sägs att han kvarhöll 400 statister i tre dagar i en stor ateljéuppställning bara för att invänta att en knähund skulle nysa. Sanningshalten är nog obefintlig i ett dylikt påstående, men det säger något om den närmast mytologiska air som omslöt hans person och hans inspelningar. Statister förresten, dessa sågs ofta vingla ut från ateljéerna på morgonkvisten efter att ha deltagit i, som det sades, någon stroheimsk inspelningsorgie där champagnen hade flödat. Men vad spelar det för roll, filmerna blev oftast iögonenfallande bra. .

Vid ett tillfälle under inspelningen av Greed skriker han till de båda kontrahenterna, McTeague och Marcus: "Hata varann lika mycket som ni hatar mig!" Det är i slutet av filmen då de båda vännerna, numera bittra fiender, försmäktar mitt ute i en väldig öken. Dit guldet, penningen, girigheten, fiendskapen, hatet och slumpen till slut fört dem, tillika fastkedjade vid varandra med handbojor, inväntande en långsam död i den stekheta solen. Miljön och det sociala sammanhanget skiljer sig markant från de tidigare filmerna. Inget kejsarglitter denna gång. Här målas istället upp burleska, vardagligt realistiska scener ur ett medelklassliv på dekis. Jag kommer att tänka på en italiensk, än mer drastiskt film, som Ettore Scolas Fula, skitiga och elaka. Dessutom har Greed skådespelartyper med fysionomier som man inte ser skymten av i dagens välkammade Hollywoodfilmer, där alla, både män och kvinnor, ser mer eller mindre likadana ut. Stöpta i samma, antiseptiska form.

Queen Kelly

I Queen Kelly, hans sista film, har han inledningsvis återvänt till den miljö som förknippas med honom, den kejserliga dekadansens gyllene lekplatser. Man tar sig för pannan när man tänker på vilken film det kunde ha blivit om den hade fått fullföljas. Nu är det bara en prolog. Den utspelas i något europeiskt kejsardöme, där en lätt sinnesförvirrad drottning, Regina V, sitter på tronen, hopplöst förälskad i sin lössläppte och festglade odugling till kusin, Prins Wolfram von Hohenberg Falsenstein. Som i filmens öppning kommer ridande tillsammans med en grupp uniformerade guldgossar och en kärra full med kvinnligt entourage, samtliga kraftigt berusade, i Prins Wolframs fall så pass att han trillar av hästen, alltmedan drottningen ser det hela från sin balkong, kraftigt kramande sin lilla katt. Så mycket med den kärleken. Hon får göra som sin älskade prins, skölja ned förtreten med champagne. Mycket champagne. Detta är ouvertyren, sedan går allt av bara farten.

Patricia Kelly är nunna i ett närbeläget kloster. En vacker morgon då äppelblommorna sprider sitt oskuldsfullt vita sken över nejden är nunnorna ute på promenad. Prins Wolfram och hans gäng är ute på sin dagliga ridtur, vilken förstås vid ett tillfälle råkar sammanfalla med nunnornas promenad och prinsen lägger omedelbart märke till den vackra unga nunnan längst fram, spelad av Gloria Swanson, och gör henne sin kur, vilket efter några smärre turer leder till att hon tappar sina trosor, vilket i sin tur leder till våldsamma skratt hos samtliga närvarande, uteslutande förstås priorinnan och nunnorna, även om flera av dem fnissar. Men prinsen och Patricia skrattar våldsamt tills den senare tröttnar på tramset och smått irriterad kastar trosorna rätt i ansiktet på prinsen, som stoppar dessa innanför den vita uniformsvästen som en trofé att bevara närmast hjärtat. Det öppet erotiska anslaget är omisskännligt stroheimskt. Låt vara lite väl rakt på sak denna gång.

Efter en nattlig enlevering hamnar Patricia på slottet hos prinsen, väl undangömd för den alltmer galna drottningen. Som ändå får syn på henne och till och med anfaller henne med en piska. Hon dör så småningom, vansinnig av svartsjuka. Efter ett självmordsförsök hamnar Patricia på ett nunnesjukhus, där hon mottager ett brev från en faster i Afrika. Så långt prologen.

Händelserna framöver finns endast sporadiskt bevarade i stillbilder, av vilka man ändå kan dra ganska vittgående slutsatser om innehållet och framställningskonsten. Det är något helt nytt i Hollywoods historia, en med tidens mått mätt ytterst provokativ realism. I Afrika hamnar hon på en bordell som ägs av fastern under artistnamnet "Queen Kelly". Tills fastern övertalar henne att gifta sig med en rik, skröplig och med kryckor försedd plantageägare som lägligt nog dör en tid efter bröllopet och lämnar efter sig en förmögenhet. Men innan dess hinner också fastern dö och scenen vid hennes dödsbädd excellerar i grotesk, blasfemisk realism. Man får gå till Luis Bunuels film Viridiana för att hitta något liknande. Samtidigt med att fastern får sista smörjelsen av en svart präst, assisterad av ett dussintals svarta korgossar, sträcker Patricia och plantageägaren, som hålls på fötter - kryckorna är lagda åt sidan - av en svart kvinna från fasterns bordell, ut sina händer över den döende fastern, märkbart anfäktade av liderliga tankar.

Men ljudfilmen kom emellan och förändrade allt. Exit Erich von Stroheim. Bortsett från att det inspelade materialet från Afrika säkert inte föll familjen Kennedy på läppen. Och bortsett från det faktum att Hays Office, moralens väktare i filmstaden, som hade att stämpla varje film med sitt godkännande, aldrig hade släppt igenom den. Det var för magstarkt, det bröt mot alla moralkoder och tabun. Som om Markis de Sade hade uppväckts från de döda och för ett ögonblick stod där och hejade på. En fantasins fria flykt ner i det okända. Ett svart irrbloss i natten.

Men Norma Desmond och Max von Mayerling glömde den aldrig, vilket kom till synbart utryck i Sunset Boulevard, där de båda i skydd av nattens mörker, på en jättelik bioduk, till synes omättliga stirrar på den rörliga närbilden av Norma Desmonds ansikte i ljuskandelabrarnas milda sken men egentligen ser sig själva - Gloria Swanson framför och Erich von Stroheim bakom kameran - i ett av filmkonstens stora metaögonblick. Då den, likt en Narcissus, får syn på sig själv och blir hopplöst förälskad.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen