Shane Carruth, människan och naturen - Tidningen Kulturen




Shane Carruth. Foto: Ray Pride

Filmens porträtt
Verktyg
Typografi

Shane Carruths filmer är fyllda av exploatörer av naturen: uppfinnare, tjuvar och musiker. Carruth söker gestalta den vetenskapliga processen i sin filmkonst - framsteg som resultatet av slumpens välgörande insteg. TKs Rasmus Lygner skärskådar Shane Carruths ekofilmer.




I ett halvmedvetet tillstånd har de fått utföra en till synes meningslös ritual – skriva av Thoreaus "Walden" ordagrant – för att därefter uppmanas skriva över alla sina sparade pengar och investeringar på förövaren. När de väl vaknar ur detta drömtillstånd är deras liv redan ödelagda – och liksom för vetenskapsmännen i "Primer" är det en upplevelse som förefaller ha upplöst och ogiltigförklarat den personliga identiteten.

Annons:



Shane Carruths andra film Upstream Color är en märklig uppföljare. Debuten Primer från 2004 visade på en filmare med ett ovanligt stort intresse för modern vetenskap och dess etiska implikationer. Det var en egensinnig science fiction-film med ett slående bildspråk, trovärdig vetenskaplig jargong och en kronologi som slog knut på sig själv flera gånger om. Men den höll sig i slutändan inom ramen för det förväntade: tidsresor och deras komplikationer var inte ett nytt tankeexperiment. Det var däremot filmens form.

Carruth lyckades gestalta såväl den vetenskapliga processen – där de riktigt stora framstegen ofta sker av en slump – som den gradvis ökande stress och paranoia som tidsresenären skulle kunna tänkas drabbas av. Han fångade ögonblicket då människan misstänker att den egna identiteten, och kanske även verkligheten, har glidit henne ur händerna. Likt början på en dröm. Du står i ett förvisso bekant rum, men du vet inte när eller hur eller genom vilken dörr du kom in – och vem är han som står bredvid dig, så slående lik din egen spegelbild?

Är det här den som griper in i naturen är dömd att hamna? När de två uppfinnarna i Primer upptäcker att de av en slump har skapat en tidsmaskin använder de den till en början för att resa tillbaka i tiden och investera i gynnsamma aktier. Men motiven blir snart alltmer personliga. Istället för att tjäna pengar väcks viljan att ingripa i tidens förlopp och förbättra eller rent av avstyra det som redan har hänt. Till slut vill de inget annat än att förhindra själva uppfinningen.

Carruths båda filmer är fyllda av exploatörer av naturen: uppfinnare, tjuvar och musiker som försöker utnyttja den för egen vinning. Motiven är till en början ofta ekonomiska och så länge de förblir det tycks människans inblandning oproblematisk. Hennes strävanden verkar kunna existera bredvid naturens. Först när människans vilja att i grunden omforma naturens kretslopp blir alltför stark, krackelerar dem. Det är då hon finner sig stående i det drömda rummet utan vetskap om hur hon kom in.

Slutsatsen är pessimistisk. Vetenskapsmännen i Primer ödelägger sina liv eftersom de bryter mot något grundläggande och oöverskådligt i naturen. Det rör sig förvisso inte om ett brott mot en gudomlig ordning – likt sjömannen som sköt en albatross – men ett uppror mot ett åtminstone skenbart faktum, mot den linjära tiden.

Vilken chans har egentligen människans fria vilja gentemot naturens absoluta? Den frågan tycks utgöra kärnan i Carruths konstnärskap. I hans filmer är naturen varken ond, god eller ett uttryck för en högre ordning, den bara är. Passiv och viljelös – ett kretslopp utan mening och ett system bortom människans kontroll. Men hon är oundvikligen en del av denna natur och tvingas därför att förhålla sig till den.

Efter nio år, och enligt egen utsago flera övergivna filmprojekt, återvänder Carruth till filmfestivalen i Sundance 2013 med sin andra film Upstream Color. Den utspelar sig i samma oförklarliga rum som Primer, ett rum fyllt av aningar och en förvisning om att något har hänt, men utan att veta vad och när. Idéer förmedlas visuellt via montage och impressionistiska närbilder.

En metod som ekar av Terrence Malick och hans längtansfulla bilder på svajande löv och det gudomliga ljuset som bryter igenom trädkronorna. Men Malicks starkt besjälade natur är inte Carruths: här finns ingen nostalgi eller nåd för den som kisar upp mot himlen. Människan erbjuds aldrig en väg ut.

Upstream Color poster

Upstream Color

Upstream Color är en film om ett mycket konkret och överblickbart kretslopp och människorna som är en del av det, men det är för den delen inte en enkel film att sammanfatta. Kris och Jeff träffas på spårvagnen och inleder trevande en relation. De bär på ett gemensamt trauma, men vet ännu inte om det. Båda är de offer för en tjuv som har tvångsmatat dem med en typ av kultiverad larv som utöver att ha en hypnotiserande verkan, även har absorberat delar av deras identiteter.

I ett halvmedvetet tillstånd har de fått utföra en till synes meningslös ritual – skriva av Thoreaus Walden ordagrant – för att därefter uppmanas skriva över alla sina sparade pengar och investeringar på förövaren. När de väl vaknar ur detta drömtillstånd är deras liv redan ödelagda – och liksom för vetenskapsmännen i Primer är det en upplevelse som förefaller ha upplöst och ogiltigförklarat den personliga identiteten.

Filmens kretslopp består i att dessa larver sedan transplanteras av en grisuppfödare till hans grisar. På något vis upprättar detta ett starkt band mellan dem och Kris och Jeff. De börjar dela upplevelser: skräcken suggan upplever när hennes kultingar tas ifrån henne och slängs i den närliggande floden erfar även de. Och i en synnerligen stark scen frammanar Carruth denna känsla av att ha förlorat något utan att vet vad. Rummet återigen: det känns förvisso bekant, men du vet inte hur eller när du kom in, du vet bara att något är fel. Det är en rå och aningslös ångest, denna visshet om att förklaringen finns, men utom räckhåll för dig.

De döda kultingarna utsöndrar efter förruttnelsen ett blåaktigt ämne som tas upp av de kringliggande blommorna. Det är dessa blommor larverna lever av. Därmed är Carruths fiktiva kretslopp slutet. Människan exploaterar eller blir exploaterad i varje del av det. Hon är en oskiljbar del och måste därför sträva efter att kontrollera vad hon kan. Det är en kamp om att förbli kugge eller avancera till maskinist.

Återigen: vilken chans har i så fall den egna identiteten och fria viljan?

Insikten om människans delaktighet i ett större sammanhang riskerar att reducera henne till funktion. Övergreppet på Kris och Jeff gör dem delaktiga i ett kretslopp och fråntar dem i och med det rätten till det egna livet.

Kopplingen till grisarna och deras upplevelser upplöser deras minnen och skapar en osäkerhet kring även de mest grundläggande hågkomsterna. Gång på gång berättar de ett barndomsminne för varandra – det handlar om en familjesemester till Vermont och en tidig vän – men det blir alltmer oklart vems minne det egentligen är. När kausaliteten verkar krackelera och orsakerna till vad de känner och minns flyttas utanför dem, tvingas de fråga sig: vad är egentligen mitt?

Det är också Carruths fråga. Hans fadersuppror är en nedmontering av människan. Hos förebilden Malick är det aldrig någon tvekan om att människan är utvald och att ett liv efter detta väntar henne. Han intresserar sig för vad naturen ger uttryck för, inte för naturen i sig själv. Den är rogivande eftersom den tycks tala om en annan verklighet och genomsyras av en vilja och ett ändamål som tröstar. I Carruths filmer finns förvisso en stark samhörighet mellan människa och natur, men den är utan löften om något annat.

Men om hans slutsats i Primer var nästan uteslutande pessimistisk, lämnar han i Upstream Color däremot en dörr öppen, en möjlighet för människan att bryta kretsloppet och återfå kontrollen. Kris och Jeff söker upp grisuppfödaren och skjuter honom. Systemet faller samman. Så blir upproret ett lyckat sådant, genom att bryta sig loss blir människan återigen sin egen. För Carruths natur är i slutändan en darwinistisk natur utan privilegier – och hans människa en mellanhand. Bara genom kamp kan hon bli fri.

Rasmus Lygner

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen