Essäer om film - Tidningen Kulturen




×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Essäer om film

Hon läser högt ur Ett Drömspel som hon ska sätta uppÅr 1986 fick Ingmar Bergman stora problem med en uppsättning av August Strindbergs Ett Drömspel. Sjuka skådespelare och annat elände försvårade repetitionerna. Makterna tog över, tyckte han. Den där djävla dåren Strindberg kan slänga sig i väggen, menade demonregissören. Först tolv år senare med en radioteateruppsättning av Oväder och med Erland Josephsson i huvudrollen togs Strindberg till nåder igen. Men livet igenom - alltsedan yngre tonår då han fick 60 kronor av en rik faster och köpte flera av Strindbergs verk för pengarna - hade författargiganten stort inflytande på Bergmans konstnärliga skapande. Ibland en relation med avbrott och avståndstagande men i grunden hållbart som ett äktenskap av äldre modell.

Det finns likheter mellan herrarna både avseende person och konstnärskap. Inflytandet av en luthersk arbetsmoral är uppenbart. Arbetsdagarna var hårt reglerade, präglade av rutiner. Tidiga morgonpromenader följdes av koncentrerat och effektivt arbete. Deras syn på sanningskrav var hård, känsligheten inför orättvisor, verkliga eller inbillade, var ibland gränslös. Ilska och hat fanns där men fick delvis olika uttryckssätt: Strindberg var i det direkta mötet oftast timid och vänlig, utbrotten kom i ”nästa roman” medan Bergmans raseriutbrott mot omgivningen kunde vara mycket skrämmande och kränkande; hans sågning av Torsten Flink på Dramaten inför ett gästspel i New York innehöll alla tänkbara schatteringar från faderligt milt förebrående till brutal avrättning.

Lappar med klagomål kan vara talande, som vi vet från t.ex. gemensamma tvättstugor. Båda männen gnällde ofta hos sina hushållerskor om mat och städning. Här kom bådas pedanteri och kinkighet i dagen.

I Bergmans filmer och teaterproduktioner hittar man påverkan från Strindberg. I Smultronstället är tids- och rumsfaktorn upplöst: Professor Borg förflyttar sig obehindrat mellan tid och rum. Vilsen och förvirrad vandrar han i solbleka och bländande landskap utanför den verkliga världen; mardrömssekvenser är särskilt suggestiva. Allt kan ske, allt är möjligt, precis som i Ett Drömspel. Samma gemensamma nämnare hittas hos Persona, där karaktärerna går ut och in i varandra, och Drömspelet.

Läs mer...

 

Apocalipsis cum figurisI denna natt törnar ilskan mot över att vara fångad i den andres frihet

Natten som är den ställföreträdande dagen

har ingjutit i mig ett ordlöst språk som ingen talar

Ordlös andas jag ut i det, i en rymd av tystnad som skriker

I denna natt törnar ilskan mot över att vara fångad i den andres frihet

(Hebriana Alainentalo )

Att skriva om Lars von Trier är som att skriva en estetisk biodicé, ett rättfärdigande av livet som konst. Von Triers gud befriar inte från – utan banar till lidande. Hans filmer är en psykos samtidigt som de är ett sätt genom vilket de sakrala krafterna uppdagas. Från den skrikande kristna godheten och antimoderna kärleken i Breaking the Waves till den gammaltestamentliga Dogville, från den panteistiska och psykotiska Antichrist till Melancholias terapi är Lars von Triers dionysiska galenskap någonting heligt.

Figur 01Lars von Trier talar genom ett språk som ingenting har med litteraturen att göra. Han filmspråkar, det oniriska språket som endast filmkonsten kan förverkliga. Det finns filmer som baseras på manus eller böcker, det vill säga på litteraturen. Där intar händelsernas förlopp en narrativ skandering. Men inte i von Triers filmer. Man måste se filmen såsom vore den en resa i regissörens själ, filmen är bilder i rörelse (så heter film på kinesiska), återblickar av drömmar och mardrömmar. Våra kritiker går på teater och på bio för att åskåda litteratur. Men det finns ingenting som är så bortom litteraturen och berättelsen än film- och teaterspråket.

 

Läs mer...

Louise BrooksLouise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan.
Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar pianist som dock aldrig framförde en riktig konsert. Har man den minsta kunskap om filmhistorien är det svårt att inte veta vem hon var.
Louise Brooks, född den 14 november 1906 och död den 8 augusti 1985.

 Louise var mycket ung när hon började sin karriär i Hollywood, som på den där tiden luktade whisky och kokain som idag. Biokonsten var redan en framgångsrik industri när hon började stråla sina enorma talanger: fysiska, intellektuella och konstnärliga.

Ikonen Louise Brooks tvingade den kollektiva omedvetenheten (hos både kvinnor och män) till ett erotiskt delirium. Henri Langlois, Nouvelle Vagues fader, skrev:

"Louise Brooks är varken ängel eller hora. Men, om man bara ser på henne faller man på sina knän och börjar dyrka skönheten som ett dogma. Man börjar tro - och på riktigt - på liv och verklighet av de gestaltningarna hon inkarnerar på bioduken. Hon äger en naturlighet inför filmkameran som bara de enkla kan nå."

Men tro mig, Louise Brooks avskydde filmkonsten. Regissören William Wellman som i Beggars of Life (1928) ville ha henne som protagonist åt middag tillsammans med sin stjärna på restaurangen Tony i New York. Plötsligt frågade han henne: "Varför hatar du ditt jobb, Louise?"

Hon log, tittade ned i sin tallrik och fortsatte äta. 1929 nådde Louise Brooks toppen av karriären när Pabst sparkade Marlene Dietrich och ville ha Brooks som Lulu (Wedekinds). Han hade bara sett henne på bild! Louise visste inte ens vem Pabst var. Och Wedekind var också henne okänd.

Läs mer...

Skribentens resa genom GIFFs filmuniversum går bland annat via Georgien i The Lonliest Planet.- Om vi hade varit kvinnor och gjort våra filmer om sexuella trakasserier och en HIV-smittad gift kvinna i Egypten hade alla bara tyckt att vi överdrev, konstaterar Amr Salama, kollega med Mohamed Diab. De båda är två unga aktivister, författare och regissörer som regisserat Cairo 678 och Asmaa och som är aktuella på Göteborgs Internationella Filmfestival.

Kvinnornas sak blir på det sättet en symbol för samhällets allmänna tystnad och den bristande tro som människor i Egypten har då det kommer till att kämpa för sina egna mänskliga rättigheter. När män gör film om kvinnor handlar de om mänskligheten, medan kvinnors film om sig själva blir feministisk. Ironiskt, men sant också i vårt såkallade ”jämställda” samhälle där en av årets programpunkter heter: Stödet till unga kvinnors filmskapande – så går det!

I Dragon Awards-vinnaren Michael Winterbottoms episka Trishna porträtteras en annan kvinna som under filmens gång går från den lyckligt lottade till en helt motsatt roll. Filmen är inspelad i ett Indien med underbara gatuscener och vi får följa mötet mellan den fattiga vackra unga kvinnan och den i England uppvuxne Jay, son till en förmögen man. Med sina närmanden räddar han henne och hennes familj från fattigdom men när hon till sist ger efter förlorar hon också sin plats i sitt sammanhang. När de levt tillsammans en tid förändras hans liv och den underbara romantiska kärleken blir ett helvete när han inte gifter sig med henne. I den här filmen ser jag såklart en ung fattig kvinnas dilemma, att man sätter sitt liv på spel och förlorar i en situation när det står klart att mannen inte har för avsikt att verkligen ta ansvar. Men kvinnor i vår egen del av världen satsar också på relationer som knäcker dem när de inser att det inte leder till något mer allvarligt. Något som startade som ett exotiskt romantiskt äventyr med det oerhört vackra paret Riz Khan och Frieda Pinto som Jay och Trishna blir en riktigt besk eftersmak.

Läs mer...

alien3

Med en lång spöklik inledning förs publiken sakta ombord på rymdskeppet Nostromo. Karaktärerna omges av mörker och dova ljud som vibrerar i bakgrunden och ger en känslan av ett enormt maskineri i rörelse. Besättningen har väckts ur sin kyrosömn av ett nödrop, från en avlägsen planet och när de landar för att undersöka signalen närmare finner de ett kraschlandat rymdskepp. Snart upptäcker de att det finns en varelse ombord som förökar sig i andra livsformers kroppar.

Filmen Alien från 1979, regisserad av Ridley Scott, var den första science fiction - skräckfilmen. Typiskt för science fiction är att berättandet gestaltas med tekniska framsteg och framtidsutopier eller dystopier, medan skräck snarare handlar om att förmedla en känsla. Yvonne Leffler, docent i litteraturvetenskap, skriver i Skräck som fiktion och underhållning att vår tids skräckfiktion huvudsakligen härstammar från tidig 1700-tals skräckromantik. Handlingen utspelar sig i typiskt gotiska miljöer som medeltidsinspirerade borgar med långa mörka korridorer och svagt belysta salar. Med den här nya typen av litteratur ville man engagera läsaren och få denne att uppslukas av berättelsen. Då spelar gestaltningen av monstret en stor roll för skräckförtjusningen.

Läs mer...

bertilr.jpg
Artikelförfattaren på gravplatsen i Kolkata.

Oscarsbelönade Satyajit Ray tillhör gruppen om ett dussintal filmmakare som intar en alldeles speciell ställning i film­historien. Han föddes i Kolkata (Calcutta) 1921 och avled där 1992. I Sverige har han ibland kallats Indiens Ingmar Bergman, men det är närmast ett understatement. Ray var som film­makare mycket mer än bara en regissör, menar Bertil Falk.

 

Läs mer...

altI dagarnas Big Brother-diskussioner kan man påminnas om två brittiska tv-dramer på temat. Den första av de båda, The Year of the Sex Olympics, sändes 1968 inom ramarna för BBC2:s dramasändningar Theatre 625. Den andra, miniserien Dead Set, spelades in fyrtio år senare av e4, den kanal som också under flera år spelat in och sänt brittiska Big Brother. Båda ger bilder av den typ av reality-tv som Big Brother representerar.

De dystopiska framtidsvisionerna var något av en paradgren under BBC:s glansdagar. En starkt drivande person i detta var manusförattaren Nigel Kneale, som bland annat låg bakom en legendarisk adaption av 1984. Flera av elementen i George Orwells roman kommer igen i Kneales eget drama The Year of the Sex Olympics. Här återfinns den obönhörliga klassindelningen i ett inte alltför avlägset framtida samhälle, tv-skärmens centrala roll i kontrollerandet av befolkningen och tämjandet/kanaliserandet av dess begär och behov.

Läs mer...

altJesper Wachtmeisters uppmärksammade dokumentär "Test Site" (2010) om den amerikanska öknen börjar med ett citat av arkitekturkritikern Reyner Banham som i fri översättning lyder: "I ett landskap där inte något officiellt existerar blir det möjligt att tänka vad som helst och vad som helst kan därför hända" (ursprungligen från boken Scenes in America Deserta). Det låter nästan, tagen ur dess kontext, som en omformulering om principen rörande "terra nullius", landet som ingen (verkar) äga. En princip som cyniskt rättfärdigade många av de stora koloniala erövringarna, också den av Nordamerika. Wachtmeister och Banhams intresse ligger dock i landskap inom landskapet. Ett ställe som verkar utlova en total tomhet: öknen.

Läs mer...

altDet finns mardrömmar och så finns det mardrömmar. Vissa vaknar man från i svettvåta sängar på morgonen till ett behagligt konstaterande att det hemska tack och lov tillhört en annan värld. Sedan finns det andra vilka förföljer oss genom våra vakna stunder tills de försvinner med nattens sömn. Det är dem vi vaknar till varje morgon utan hopp om en förlösande verklighet. Dessa vakendrömmar utgör livets hemskheter.

Dröm och film delar samma universum. Salongsmörkret faller och transporterar oss till en fantasi. Redan de första stumfilmerna anspelade på detta tema, och lade ibland till ytterligare en nivå genom att låta filmkaraktärerna drömma i filmen för att utveckla parallellhandlingar eller kontraster. Nu kunde publiken drömskt ta del av andras drömmar projicerade framför dem. Det var bara en tidsfråga innan denna potential sammanflöt med vurmen för psykoanalys under nittonhundratalets början, som i George Wilhelm Pabsts "Geheimnisse einer Seele" från 1926 där filmkaraktärens dröm konstruerades genom Sigmund Freuds vetenskap.

 

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts