Essäer om film - Tidningen Kulturen




×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Essäer om film

Regissören Peter JacksonRegissören Peter Jackson är igen aktuell med ytterligare ett mastodontverk. Efter trilogin ”Sagan om Ringen”, har det nu blivit dags för Peter Jackson att ta sig an ”Hobbiten” som även den kommer att bli en trilogi. Detta trots att boken inte på långa vägar är det tjocka verk som ”Sagan om Ringen” är. Frågan är om boken utgör ett tillräckligt underlag för att ligga till grund för tre filmer?

Det är en lång resa som en hobbit, tretton dvärgar och en trollkarl har framför sig i denna berättelse som inleds i filmen ”Hobbit: en oväntad resa”. Efter dryga trekvart med bakgrundshistoria, fikande, diskande och signerande av kontrakt som täcker alla eventualiteter – inklusive en eventuell begravning för Bilbo – börjar äventyret. Tidernas längsta prolog?

Parallellhandlingar och spänningsbygge

Filmerna om ”Sagan om Ringen”, med sin extensiva karaktär, fungerar tack vare att det hela tiden klipps mellan olika handlingar på ett sätt som skapar parallella handlingar. I ”Hobbit: en oväntad resa” finns det inget att klippa mellan. Detta är, kort och gott, en kronologisk vandringssaga. De små tidsklipp som finns, så som tillbakablickarna på dvärgarnas förgångna liv och Thorins besatthet, är inte tillräckliga för att fungera som sidohandlingar. Det drar mest ner tempot. Boken har en liknande struktur (dock utan tillbakablickarna) men man saknar inte parallellhandlingar på samma sätt när man läser en kapitelbok för barn.

Man kan samtidigt konstatera att allt som finns i boken också finns i filmen. Peter Jacksons tolkning ligger ofta mycket nära Tolkiens text. Samtidigt frågar man sig: varför är så mycket med i filmen som inte är med i boken? Resultatet blir att karaktärerna i ”Hobbit: en oväntad resa” på nästan tre timmars filmtid inte heller kommer särskilt långt.

Läs mer...

Matrixtriologin, regisserad av Andy och Larry Wachowski, förförde miljontals människor världen över1999 välte den amerikanska science fiction-filmen Matrix biljettkassorna på biografer över hela världen. Även i Sverige tappade kritikerkåren andan inför de hisnande vajerstuntsen, den futuristiska scenografin och de Oscars-belönade specialeffekterna. ”Neo”, namnet på filmens hjälte, seglade ur ingenstans fram som det snabbast ökande pojknamnet i Sverige. Men vilket, eller vilka, var egentligen filmens budskap?

Genom två täta uppföljare blev Matrix snabbt en trilogi och kunde befästa sin ställning som paradigmatiskt science fiction-koncept under 2000-talets första decennium. Filmbolaget Warner Bros populariserade även Matrix-världen i animationer, serietidningar och dataspel. Som en sista höstblomning gavs ”The Ultimate Matrix Collection” ut på Blu-ray 2008, fullproppad med nytt bonusmaterial. Men därefter har intresset dalat. Den sista versionen av den suggestiva officiella hemsidan www.whatisthematrix.com stängdes symboliskt ned 2011 och popularitetsökningen av ”Neo” bland svenska tilltalsnamn tycks för närvarande ha avstannat.

Matrix kan därför om man så vill ses som ett avslutat populärkulturellt kapitel. I bästa fall kan distansen från hypen göra det möjligt att försöka förstå filmfenomenet utifrån en vidare tolkningshorisont. När jag ser om originalfilmen slås jag nästan med en gång av att den tekniskt sett inte åldrats så mycket som jag kanske hade förväntat mig. Visst, att filmhjältarna reser mellan olika världar via stationär telefonmodemsuppkoppling, känns kanske inte så upphetsande i en tid på tröskeln till trådlöst 5G. Idag är kanske inte heller 3D något man reflexmässigt skriver hem om, men 1999 var de komplicerade kameraåkningarna och flexibla inzoomningarna banbrytande. Filmens patenterade ”bullet time” fascinerar nästan lika mycket idag som för tretton år sedan; när Neo väjer för maskinernas vapen upphävs den konventionella tiden och det fria medvetandet får triumfera över den tröga materien. Under filmens gång slås jag emellertid också av en diskrepens – mellan filmens nära på fulländade form och vad jag uppfattar som dess moraliskt tveksamma narrativa innehåll – som jag inte direkt uppmärksammade när filmen hade premiär. Det är om detta denna kritiska uppgörelse handlar.

Läs mer...

Sarah och BendrixFilmen ”The End of the Affair” av Neil Jordan, bygger på Graham Greenes roman med samma namn. Under ytan av ett vanligt triangeldrama döljer sig något djupare.

Huvudpersoner är författaren Maurice Bendrix, den offentliganställde Henry Miles och hans hustru Sarah. Bendrix intresserar sig först för Henry Miles som rollfigur för en kommande bok, men inleder i stället under kriget ett kärleksförhållande med i den inom äktenskapet ganska försummade hustrun till Henry Miles. Under ytan döljer sig här ett religiöst tema, där inte bara maken Henry, utan också självaste Gud utgör ett hinder för deras kärlek. Den stora svagheten hos Bendrix ligger dock i hans brist på tillit och starka avundsjuka. Han vågar inte lita på att Sarah verkligen älskar honom, trots att hon gång på gång försäkrar honom att så är fallet.

Trots kärleksaffären med Bendrix väljer Sarah att stanna kvar hos maken av lojalitet mot honom. Det avgörande blir dock Sarahs religiösa upplevelse i samband med en bombräd över London. Dessa upplevelser spelar en stor roll för det fortsatta skeendet och förklarar Sarahs val och ställningstagande väl.

Två år efter kärleksaffären med Sarah möter Bendrix åter den bedragne maken Henry i ösregnet och följer honom hem. Henry berättar i förtroende för Bendrix att han misstänker att Sarah har en affär – något som genast åter väcker liv i Bendrix starka hat och avundsjuka. Mot Henrys vilja anlitar Bendrix detektivfirman ”Savage” för att ta reda på vem den nya parten i förhållandet är.

Läs mer...

Ridley Scott i ett regissörsamtal på Wondercon i Anaheim, Californien 2012. Foto: Gage Skidmore”This wasn´t an issue of business, it was art”
 Ridley Scott

Hur många omarbetade versioner kan det egentligen existera av ett enda filmverk? Frågan man automatiskt ställer sig i efterhand är också om dessa olika versioner av en och samma film verkligen bär någon betydande mening för åskådaren?

Det är få science fiction-filmer, eller framtidsdystopier rättare sagt, som lyckats med bedriften att skapa en myt kring sig själv på det vis Ridley Scotts blytunga filmepos Blade Runner från 1982 har gjort. Ordet epos är, enligt min mening, ett motiverat ordval i avsikt att sammanfatta regissör Scotts färdiga produkt, en berättelse som nästan kan likställas vid en illustrerad dikt presenterad i 24 bilder i sekunden. Det är heller inte så ofta en film, iklädd en sådan här otydlig skepnad, delar in sin publik i så många olika distinkta läger av uppskattning och frustration, likt en konstellation av betraktare med skarpt delade meningar. Frågorna, vilka har florerat i den kulturella filmsfären i decennier, är många och förvandlas inte helt oväntat till en konsekvens när totalt sju versioner av filmen slutligen uppdagas. Det är bara att välja och vraka. Är det director´s cut som gäller? Eller ska man hålla sig till originalversionen, förresten vilken är originalversionen nu då? Är det kanske final cut som verkligen lyfter fram det där lilla extra, som gör att det är här filmens egentliga mening förtydligas? Eller, är det tänkt att man ska uppskatta alla tänkbara varianter av den här filmen, bara för att den i vissa filmkretsar anses bära på ett omfattande kulturvärde?

Läs mer...

Lord of the Rings Peter Jackson trilogyOlof Lagercrantz sa en gång vid en intervju att all stor litteratur emanerar ur en tävlingssituation, där två författare stångas mot varandra i en kamp för att försöka övertrumfa den andre.

Han nämnde Dante och Guido Cavalcanti, skaparna av den nya höviska stilen i Italien (Il dolce stil novo), men det är lätt att tänka sig sentida konkurrenter som Goethe och Schiller, Hölderlin och Heine, Geijer och Tegnér, Strindberg och Ibsen, Ekelöf och Boye, Tolkien och C.S. Lewis eller John Lennon och Paul McCartney.

Utan den ene hade den andres litterära eller konstnärliga verk förmodligen sett helt annorlunda ut, och kanske inte alls blomstrat på det sett som skedde – i en fruktbärande tävlan mot sin (kanske inbillade) konkurrent.

Detta slår mig som alldeles särskilt sant när nu den länge efterlängtade fortsättningen på Peter Jacksons filmer The Lord of the Rings snart har premiär. Jacksons trilogi efter J.R.R. Tolkiens fantastyromaner blev en pyramidal filmsuccé och en av hans stora konkurrenter – och förebilder - har alltid varit George Lucas sex filmer betecknade ”Star Wars”. Det är därför inte konstigt att Jackson vill göra hela tre filmer av Tolkiens barnbok om Bilbo. Anledningarna är nog bara inte ekonomiska.

Läs mer...

Roger Moore i Moonraker Den 5 oktober 2012 är det på dagen 50 år sedan, som den första James Bond-filmen hade biografpremiär. Uruppförandet på Skyfall, den senaste och 23:e Bondfilmen i ordningen, är satt till den 26 oktober 2012. James Bond-filmserien tillhör således de mest långlivade. Så gott som varje Bond-entusiast har sin egen Bond-preferens. Den ene tycker att Sean Connery är den ”bäste” Bond, en annan föredrar George Lazenby eller Daniel Craig. Den ene tycker att Agent 007… med rätt att döda är den bästa Bond-filmen, en annan placerar Quantum of Solace på toppen av sin privata rankningslista. Personligen anser jag att Moonraker är den Bond-film som bör tjäna som studieobjekt om man på allvar vill tränga in i James Bonds filmiska universum.

Moonraker 

“A film, whether light entertainment or not, is either a work of art or it is nothing. And the basic essential of a work of art is that it be thematically organic. Goldfinger [1964, regi: Guy Hamilton] is a collection of bits, carefully calculated with both eyes on the box office, put end to end with no deeper necessity for what happens next than mere plot; nothing except plot develops in the course of it, and, obviously, the essence of an organic construction is development.” / Robin Wood, Hitchcock's Films, (1965).

“You know my methods. Apply them.” / Sherlock Holmes i The Hound of the Baskervilles, (1902).

Moonraker (1979, manus: Christopher Wood, efter den tredje Bond-boken från år 1955, regi: Lewis Gilbert) är den elfte i raden av James Bond-filmer. Sedan inledningen med Dr. No (Agent 007… med rätt att döda, regi: Terence Young) 1962, har såväl huvudaktörer och manusförfattare som regissörer skiftat. Idégivaren har dock alltid varit densamme; Ian Lancaster Fleming (1910-1964) - mannen med den gyllene skrivmaskinen (1).

Läs mer...

Marilyn Monroe, som avled natten mellan den 4 och 5 augusti 1962, blev 36 år gammal.”Marilyn lever!” jublade texten i Liljevalchs utställningskatalog år 2002. Det var 40 år efter Marilyns död. Nu har det gått 50 år sedan den platinablonda Hollywoodstjärnan hittades livlös i sitt hem i Los Angeles. Marilyn Monroe blev bara 36 år gammal. Konstnärer och författare har varit trollbundna av hennes öde sedan dess, använt den som projektionsyta för egna reflektioner och känslor. Kanske är det frustrationen inför frånvaron, döden och dess ovisshet, som får människan att beakta reproduktioner av de döda. Frustrationen är en musa.

Inför utställningen på Liljevalchs fylldes hallen av konst med temat Marilyn. Titeln på utställningen gick under det talande ”Min Marilyn”, underförstått min Marilyn, mitt konstverk och min tolkning. Egentligen var hon redan ett konstverk i sin blotta skepnad. Hon var ett barn av sin tid. Uppvuxen bland biografer och idoldyrkan för att bli precis som det hon hade sett sin biologiska mamma Gladys beundra.

Legender fascinerar kanske mest efter sin död, för då tillhör de oss. Vi kan bruka deras öden och historier, ansikten och kroppar i reproducerade kopior för att gagna våra behov. Trots floran av skönheter och kändisar som ryckts bort vid ung ålder har så många enats kring en fascination för just Marilyn. Även under sin livstid var hon föremål för konstnärers undran. Hon var ytan vars djup blev intressant att komma åt. Karen Blixen bad om att få träffa henne. Ett fotografi från hennes pompösa USA-besök år 1959 kom att föreviga mötet; Blixen klädd i turban och en leende Marilyn med höjda champagneglas hemma hos författaren Carson McCullers. Manusförfattaren Arthur Miller, som var gift med Marilyn Monroe i fem år, var också där. Även han inspirerades av Marilyn när han skrev sina manus. Bland annat var karaktären Roslyn Tabor i The Misfits (De missanpassade, 1961) specialskriven för henne. Rollen som den våldshatande Roslyn kom att bli Marilyns sista. Hon dog året därpå.

Läs mer...

Marlene DietrichDen gravt alkoholiserade divan sängliggande sedan åratal, tungt drogad, nu åldrande i sitt förfall, en mager kvinnan som levde i självvald ensamhet fjättrad vid sängen, plågad av njursvikt med cirkulationsproblem och ständig feber, fångades nu försvarslös och ömklig av paparazzifotografen, som helt fräckt fick sitt scoop, en blixtrande bild av den absoluta förnedringen, när han förevigade den skygga, sjuka, kraftigt medicinerade legenden genom att burdust och påträngande krana sig upp i ett träd så att hans vidvinkellins kunde skjuta rakt in genom fönstret ned mellan lakanen på det skyddslösa subjektet och föreviga den en gång så lysande stjärnan, ett oblygt intrång utan hänsyn, som om det inte var nog filmat vid det laget, som om hon inte kunde få äga denna sista intimitet av egen avstannande tid som en skänk och ett erbjudande om respekt och integritet, utan måste exponeras även i det kvarvarande skalet, de resterande resterna av förlorad storhet, den en gång så uppburna, älskad just för den hon var och hatad av samma skäl, som i undanskymd och plågsam ensamhet slutade sina dagar i lägenheten vid 12 avenue Montaigne i Paris, där hon huvudsakligen vistats i konstant sängläge de sista elva åren och enligt hennes nära vänner, dog för egen hand då hon var skräckslagen för att hamna på vårdhem.

Hon var nu åter fångad på linsen som ett skadskjutet villebråd jagad i förnedringen alls inte i det skick hon skulle önskat sig om hon tillfrågats innan tagningen, hon som alltid var så noga med sitt yttre, och i sitt yrke dagligen laborerade och filade på sin exponering, där varje framträdande blev till en stilperformance, oftast arrangerat till ett stilleben, en pose, där varje bild hade sin noggranna estetik, där varje ögonblick i offentlighetens ljus var designat i sin mest rena och medvetna form, där hon till slut blev till den mystiska, mytiska, androgyna blå ängeln som fastnade i allas medvetande.

Läs mer...

Hon läser högt ur Ett Drömspel som hon ska sätta uppÅr 1986 fick Ingmar Bergman stora problem med en uppsättning av August Strindbergs Ett Drömspel. Sjuka skådespelare och annat elände försvårade repetitionerna. Makterna tog över, tyckte han. Den där djävla dåren Strindberg kan slänga sig i väggen, menade demonregissören. Först tolv år senare med en radioteateruppsättning av Oväder och med Erland Josephsson i huvudrollen togs Strindberg till nåder igen. Men livet igenom - alltsedan yngre tonår då han fick 60 kronor av en rik faster och köpte flera av Strindbergs verk för pengarna - hade författargiganten stort inflytande på Bergmans konstnärliga skapande. Ibland en relation med avbrott och avståndstagande men i grunden hållbart som ett äktenskap av äldre modell.

Det finns likheter mellan herrarna både avseende person och konstnärskap. Inflytandet av en luthersk arbetsmoral är uppenbart. Arbetsdagarna var hårt reglerade, präglade av rutiner. Tidiga morgonpromenader följdes av koncentrerat och effektivt arbete. Deras syn på sanningskrav var hård, känsligheten inför orättvisor, verkliga eller inbillade, var ibland gränslös. Ilska och hat fanns där men fick delvis olika uttryckssätt: Strindberg var i det direkta mötet oftast timid och vänlig, utbrotten kom i ”nästa roman” medan Bergmans raseriutbrott mot omgivningen kunde vara mycket skrämmande och kränkande; hans sågning av Torsten Flink på Dramaten inför ett gästspel i New York innehöll alla tänkbara schatteringar från faderligt milt förebrående till brutal avrättning.

Lappar med klagomål kan vara talande, som vi vet från t.ex. gemensamma tvättstugor. Båda männen gnällde ofta hos sina hushållerskor om mat och städning. Här kom bådas pedanteri och kinkighet i dagen.

I Bergmans filmer och teaterproduktioner hittar man påverkan från Strindberg. I Smultronstället är tids- och rumsfaktorn upplöst: Professor Borg förflyttar sig obehindrat mellan tid och rum. Vilsen och förvirrad vandrar han i solbleka och bländande landskap utanför den verkliga världen; mardrömssekvenser är särskilt suggestiva. Allt kan ske, allt är möjligt, precis som i Ett Drömspel. Samma gemensamma nämnare hittas hos Persona, där karaktärerna går ut och in i varandra, och Drömspelet.

Läs mer...

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts