Essäer om film - Tidningen Kulturen




×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Essäer om film

Sarah och BendrixFilmen ”The End of the Affair” av Neil Jordan, bygger på Graham Greenes roman med samma namn. Under ytan av ett vanligt triangeldrama döljer sig något djupare.

Huvudpersoner är författaren Maurice Bendrix, den offentliganställde Henry Miles och hans hustru Sarah. Bendrix intresserar sig först för Henry Miles som rollfigur för en kommande bok, men inleder i stället under kriget ett kärleksförhållande med i den inom äktenskapet ganska försummade hustrun till Henry Miles. Under ytan döljer sig här ett religiöst tema, där inte bara maken Henry, utan också självaste Gud utgör ett hinder för deras kärlek. Den stora svagheten hos Bendrix ligger dock i hans brist på tillit och starka avundsjuka. Han vågar inte lita på att Sarah verkligen älskar honom, trots att hon gång på gång försäkrar honom att så är fallet.

Trots kärleksaffären med Bendrix väljer Sarah att stanna kvar hos maken av lojalitet mot honom. Det avgörande blir dock Sarahs religiösa upplevelse i samband med en bombräd över London. Dessa upplevelser spelar en stor roll för det fortsatta skeendet och förklarar Sarahs val och ställningstagande väl.

Två år efter kärleksaffären med Sarah möter Bendrix åter den bedragne maken Henry i ösregnet och följer honom hem. Henry berättar i förtroende för Bendrix att han misstänker att Sarah har en affär – något som genast åter väcker liv i Bendrix starka hat och avundsjuka. Mot Henrys vilja anlitar Bendrix detektivfirman ”Savage” för att ta reda på vem den nya parten i förhållandet är.

Läs mer...

Ridley Scott i ett regissörsamtal på Wondercon i Anaheim, Californien 2012. Foto: Gage Skidmore”This wasn´t an issue of business, it was art”
 Ridley Scott

Hur många omarbetade versioner kan det egentligen existera av ett enda filmverk? Frågan man automatiskt ställer sig i efterhand är också om dessa olika versioner av en och samma film verkligen bär någon betydande mening för åskådaren?

Det är få science fiction-filmer, eller framtidsdystopier rättare sagt, som lyckats med bedriften att skapa en myt kring sig själv på det vis Ridley Scotts blytunga filmepos Blade Runner från 1982 har gjort. Ordet epos är, enligt min mening, ett motiverat ordval i avsikt att sammanfatta regissör Scotts färdiga produkt, en berättelse som nästan kan likställas vid en illustrerad dikt presenterad i 24 bilder i sekunden. Det är heller inte så ofta en film, iklädd en sådan här otydlig skepnad, delar in sin publik i så många olika distinkta läger av uppskattning och frustration, likt en konstellation av betraktare med skarpt delade meningar. Frågorna, vilka har florerat i den kulturella filmsfären i decennier, är många och förvandlas inte helt oväntat till en konsekvens när totalt sju versioner av filmen slutligen uppdagas. Det är bara att välja och vraka. Är det director´s cut som gäller? Eller ska man hålla sig till originalversionen, förresten vilken är originalversionen nu då? Är det kanske final cut som verkligen lyfter fram det där lilla extra, som gör att det är här filmens egentliga mening förtydligas? Eller, är det tänkt att man ska uppskatta alla tänkbara varianter av den här filmen, bara för att den i vissa filmkretsar anses bära på ett omfattande kulturvärde?

Läs mer...

Lord of the Rings Peter Jackson trilogyOlof Lagercrantz sa en gång vid en intervju att all stor litteratur emanerar ur en tävlingssituation, där två författare stångas mot varandra i en kamp för att försöka övertrumfa den andre.

Han nämnde Dante och Guido Cavalcanti, skaparna av den nya höviska stilen i Italien (Il dolce stil novo), men det är lätt att tänka sig sentida konkurrenter som Goethe och Schiller, Hölderlin och Heine, Geijer och Tegnér, Strindberg och Ibsen, Ekelöf och Boye, Tolkien och C.S. Lewis eller John Lennon och Paul McCartney.

Utan den ene hade den andres litterära eller konstnärliga verk förmodligen sett helt annorlunda ut, och kanske inte alls blomstrat på det sett som skedde – i en fruktbärande tävlan mot sin (kanske inbillade) konkurrent.

Detta slår mig som alldeles särskilt sant när nu den länge efterlängtade fortsättningen på Peter Jacksons filmer The Lord of the Rings snart har premiär. Jacksons trilogi efter J.R.R. Tolkiens fantastyromaner blev en pyramidal filmsuccé och en av hans stora konkurrenter – och förebilder - har alltid varit George Lucas sex filmer betecknade ”Star Wars”. Det är därför inte konstigt att Jackson vill göra hela tre filmer av Tolkiens barnbok om Bilbo. Anledningarna är nog bara inte ekonomiska.

Läs mer...

Roger Moore i Moonraker Den 5 oktober 2012 är det på dagen 50 år sedan, som den första James Bond-filmen hade biografpremiär. Uruppförandet på Skyfall, den senaste och 23:e Bondfilmen i ordningen, är satt till den 26 oktober 2012. James Bond-filmserien tillhör således de mest långlivade. Så gott som varje Bond-entusiast har sin egen Bond-preferens. Den ene tycker att Sean Connery är den ”bäste” Bond, en annan föredrar George Lazenby eller Daniel Craig. Den ene tycker att Agent 007… med rätt att döda är den bästa Bond-filmen, en annan placerar Quantum of Solace på toppen av sin privata rankningslista. Personligen anser jag att Moonraker är den Bond-film som bör tjäna som studieobjekt om man på allvar vill tränga in i James Bonds filmiska universum.

Moonraker 

“A film, whether light entertainment or not, is either a work of art or it is nothing. And the basic essential of a work of art is that it be thematically organic. Goldfinger [1964, regi: Guy Hamilton] is a collection of bits, carefully calculated with both eyes on the box office, put end to end with no deeper necessity for what happens next than mere plot; nothing except plot develops in the course of it, and, obviously, the essence of an organic construction is development.” / Robin Wood, Hitchcock's Films, (1965).

“You know my methods. Apply them.” / Sherlock Holmes i The Hound of the Baskervilles, (1902).

Moonraker (1979, manus: Christopher Wood, efter den tredje Bond-boken från år 1955, regi: Lewis Gilbert) är den elfte i raden av James Bond-filmer. Sedan inledningen med Dr. No (Agent 007… med rätt att döda, regi: Terence Young) 1962, har såväl huvudaktörer och manusförfattare som regissörer skiftat. Idégivaren har dock alltid varit densamme; Ian Lancaster Fleming (1910-1964) - mannen med den gyllene skrivmaskinen (1).

Läs mer...

Marilyn Monroe, som avled natten mellan den 4 och 5 augusti 1962, blev 36 år gammal.”Marilyn lever!” jublade texten i Liljevalchs utställningskatalog år 2002. Det var 40 år efter Marilyns död. Nu har det gått 50 år sedan den platinablonda Hollywoodstjärnan hittades livlös i sitt hem i Los Angeles. Marilyn Monroe blev bara 36 år gammal. Konstnärer och författare har varit trollbundna av hennes öde sedan dess, använt den som projektionsyta för egna reflektioner och känslor. Kanske är det frustrationen inför frånvaron, döden och dess ovisshet, som får människan att beakta reproduktioner av de döda. Frustrationen är en musa.

Inför utställningen på Liljevalchs fylldes hallen av konst med temat Marilyn. Titeln på utställningen gick under det talande ”Min Marilyn”, underförstått min Marilyn, mitt konstverk och min tolkning. Egentligen var hon redan ett konstverk i sin blotta skepnad. Hon var ett barn av sin tid. Uppvuxen bland biografer och idoldyrkan för att bli precis som det hon hade sett sin biologiska mamma Gladys beundra.

Legender fascinerar kanske mest efter sin död, för då tillhör de oss. Vi kan bruka deras öden och historier, ansikten och kroppar i reproducerade kopior för att gagna våra behov. Trots floran av skönheter och kändisar som ryckts bort vid ung ålder har så många enats kring en fascination för just Marilyn. Även under sin livstid var hon föremål för konstnärers undran. Hon var ytan vars djup blev intressant att komma åt. Karen Blixen bad om att få träffa henne. Ett fotografi från hennes pompösa USA-besök år 1959 kom att föreviga mötet; Blixen klädd i turban och en leende Marilyn med höjda champagneglas hemma hos författaren Carson McCullers. Manusförfattaren Arthur Miller, som var gift med Marilyn Monroe i fem år, var också där. Även han inspirerades av Marilyn när han skrev sina manus. Bland annat var karaktären Roslyn Tabor i The Misfits (De missanpassade, 1961) specialskriven för henne. Rollen som den våldshatande Roslyn kom att bli Marilyns sista. Hon dog året därpå.

Läs mer...

Marlene DietrichDen gravt alkoholiserade divan sängliggande sedan åratal, tungt drogad, nu åldrande i sitt förfall, en mager kvinnan som levde i självvald ensamhet fjättrad vid sängen, plågad av njursvikt med cirkulationsproblem och ständig feber, fångades nu försvarslös och ömklig av paparazzifotografen, som helt fräckt fick sitt scoop, en blixtrande bild av den absoluta förnedringen, när han förevigade den skygga, sjuka, kraftigt medicinerade legenden genom att burdust och påträngande krana sig upp i ett träd så att hans vidvinkellins kunde skjuta rakt in genom fönstret ned mellan lakanen på det skyddslösa subjektet och föreviga den en gång så lysande stjärnan, ett oblygt intrång utan hänsyn, som om det inte var nog filmat vid det laget, som om hon inte kunde få äga denna sista intimitet av egen avstannande tid som en skänk och ett erbjudande om respekt och integritet, utan måste exponeras även i det kvarvarande skalet, de resterande resterna av förlorad storhet, den en gång så uppburna, älskad just för den hon var och hatad av samma skäl, som i undanskymd och plågsam ensamhet slutade sina dagar i lägenheten vid 12 avenue Montaigne i Paris, där hon huvudsakligen vistats i konstant sängläge de sista elva åren och enligt hennes nära vänner, dog för egen hand då hon var skräckslagen för att hamna på vårdhem.

Hon var nu åter fångad på linsen som ett skadskjutet villebråd jagad i förnedringen alls inte i det skick hon skulle önskat sig om hon tillfrågats innan tagningen, hon som alltid var så noga med sitt yttre, och i sitt yrke dagligen laborerade och filade på sin exponering, där varje framträdande blev till en stilperformance, oftast arrangerat till ett stilleben, en pose, där varje bild hade sin noggranna estetik, där varje ögonblick i offentlighetens ljus var designat i sin mest rena och medvetna form, där hon till slut blev till den mystiska, mytiska, androgyna blå ängeln som fastnade i allas medvetande.

Läs mer...

Hon läser högt ur Ett Drömspel som hon ska sätta uppÅr 1986 fick Ingmar Bergman stora problem med en uppsättning av August Strindbergs Ett Drömspel. Sjuka skådespelare och annat elände försvårade repetitionerna. Makterna tog över, tyckte han. Den där djävla dåren Strindberg kan slänga sig i väggen, menade demonregissören. Först tolv år senare med en radioteateruppsättning av Oväder och med Erland Josephsson i huvudrollen togs Strindberg till nåder igen. Men livet igenom - alltsedan yngre tonår då han fick 60 kronor av en rik faster och köpte flera av Strindbergs verk för pengarna - hade författargiganten stort inflytande på Bergmans konstnärliga skapande. Ibland en relation med avbrott och avståndstagande men i grunden hållbart som ett äktenskap av äldre modell.

Det finns likheter mellan herrarna både avseende person och konstnärskap. Inflytandet av en luthersk arbetsmoral är uppenbart. Arbetsdagarna var hårt reglerade, präglade av rutiner. Tidiga morgonpromenader följdes av koncentrerat och effektivt arbete. Deras syn på sanningskrav var hård, känsligheten inför orättvisor, verkliga eller inbillade, var ibland gränslös. Ilska och hat fanns där men fick delvis olika uttryckssätt: Strindberg var i det direkta mötet oftast timid och vänlig, utbrotten kom i ”nästa roman” medan Bergmans raseriutbrott mot omgivningen kunde vara mycket skrämmande och kränkande; hans sågning av Torsten Flink på Dramaten inför ett gästspel i New York innehöll alla tänkbara schatteringar från faderligt milt förebrående till brutal avrättning.

Lappar med klagomål kan vara talande, som vi vet från t.ex. gemensamma tvättstugor. Båda männen gnällde ofta hos sina hushållerskor om mat och städning. Här kom bådas pedanteri och kinkighet i dagen.

I Bergmans filmer och teaterproduktioner hittar man påverkan från Strindberg. I Smultronstället är tids- och rumsfaktorn upplöst: Professor Borg förflyttar sig obehindrat mellan tid och rum. Vilsen och förvirrad vandrar han i solbleka och bländande landskap utanför den verkliga världen; mardrömssekvenser är särskilt suggestiva. Allt kan ske, allt är möjligt, precis som i Ett Drömspel. Samma gemensamma nämnare hittas hos Persona, där karaktärerna går ut och in i varandra, och Drömspelet.

Läs mer...

 

Apocalipsis cum figurisI denna natt törnar ilskan mot över att vara fångad i den andres frihet

Natten som är den ställföreträdande dagen

har ingjutit i mig ett ordlöst språk som ingen talar

Ordlös andas jag ut i det, i en rymd av tystnad som skriker

I denna natt törnar ilskan mot över att vara fångad i den andres frihet

(Hebriana Alainentalo )

Att skriva om Lars von Trier är som att skriva en estetisk biodicé, ett rättfärdigande av livet som konst. Von Triers gud befriar inte från – utan banar till lidande. Hans filmer är en psykos samtidigt som de är ett sätt genom vilket de sakrala krafterna uppdagas. Från den skrikande kristna godheten och antimoderna kärleken i Breaking the Waves till den gammaltestamentliga Dogville, från den panteistiska och psykotiska Antichrist till Melancholias terapi är Lars von Triers dionysiska galenskap någonting heligt.

Figur 01Lars von Trier talar genom ett språk som ingenting har med litteraturen att göra. Han filmspråkar, det oniriska språket som endast filmkonsten kan förverkliga. Det finns filmer som baseras på manus eller böcker, det vill säga på litteraturen. Där intar händelsernas förlopp en narrativ skandering. Men inte i von Triers filmer. Man måste se filmen såsom vore den en resa i regissörens själ, filmen är bilder i rörelse (så heter film på kinesiska), återblickar av drömmar och mardrömmar. Våra kritiker går på teater och på bio för att åskåda litteratur. Men det finns ingenting som är så bortom litteraturen och berättelsen än film- och teaterspråket.

 

Läs mer...

Louise BrooksLouise Brooks? Bland Hollywoods legender har hon sjunkit i glömskan.
Louise Brooks kom från Kansas. Som barn studerade hon dans och piano, det ryktas att hennes mor var en underbar pianist som dock aldrig framförde en riktig konsert. Har man den minsta kunskap om filmhistorien är det svårt att inte veta vem hon var.
Louise Brooks, född den 14 november 1906 och död den 8 augusti 1985.

 Louise var mycket ung när hon började sin karriär i Hollywood, som på den där tiden luktade whisky och kokain som idag. Biokonsten var redan en framgångsrik industri när hon började stråla sina enorma talanger: fysiska, intellektuella och konstnärliga.

Ikonen Louise Brooks tvingade den kollektiva omedvetenheten (hos både kvinnor och män) till ett erotiskt delirium. Henri Langlois, Nouvelle Vagues fader, skrev:

"Louise Brooks är varken ängel eller hora. Men, om man bara ser på henne faller man på sina knän och börjar dyrka skönheten som ett dogma. Man börjar tro - och på riktigt - på liv och verklighet av de gestaltningarna hon inkarnerar på bioduken. Hon äger en naturlighet inför filmkameran som bara de enkla kan nå."

Men tro mig, Louise Brooks avskydde filmkonsten. Regissören William Wellman som i Beggars of Life (1928) ville ha henne som protagonist åt middag tillsammans med sin stjärna på restaurangen Tony i New York. Plötsligt frågade han henne: "Varför hatar du ditt jobb, Louise?"

Hon log, tittade ned i sin tallrik och fortsatte äta. 1929 nådde Louise Brooks toppen av karriären när Pabst sparkade Marlene Dietrich och ville ha Brooks som Lulu (Wedekinds). Han hade bara sett henne på bild! Louise visste inte ens vem Pabst var. Och Wedekind var också henne okänd.

Läs mer...

Annons

Annons

Film. Med det intensiva thrillerdramat 'The Salesman' är Asghar Farhadi den fjärde regissören i filmhistorien som vinner en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film två gånger. Han tar därmed plats på en mycket prominent vinnarlista som hittills bestått av tre legendariska mästerregissörer: Federico Fellini, Vittorio De Sica och Ingmar Bergman.
Läs mer...

Kultur. 1612 – Svenska trupper, ledda av hertig Johan av Östergötland och Jesper Mattson Cruus af Edeby, besegrar en dansk här under kung Kristian IV, som är på återtåg från ett plundringståg i Västergötland, i slaget vid Kölleryd i Halland under det pågående Kalmarkriget. Efter att omkring 300 man har fallit (båda sidor inräknade) flyr danskarna till Varberg.
1808 – Utan föregående krigsförklaring går ryska trupper under ledning av general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden över den svensk-ryska gränsen vid Abborrfors i östra Finland. Detta blir inledningen till finska kriget, som pågår till året därpå och i vilket Sverige förlorar den östra rikshalvan till Ryssland.
1848 – De båda tyska politiska aktivisterna Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund. Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”
1940 – Norrbottniska Pajala bombas av sju sovjetiska flygplan som navigerat fel under ett bombuppdrag över Finland. Flera byggnader i samhället brinner ner och kostnaderna för de materiella skadorna uppgår till 45 000 kronor. Lyckligtvis omkommer ingen människa och endast två skadas lindrigt. Redan samma dag inlämnar den svenska regeringen en protestnot till Sovjetunionen, som den 6 mars erkänner att bombningen är ett misstag av sovjetiska plan och sedermera betalar skadestånd på 40 000 kronor. Detta blir den enda kränkningen av svenskt territorium under andra världskriget, som Sovjetunionen erkänner.
1968 – Sveriges utbildningsminister Olof Palme deltar i en demonstration i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör och håller ett tal där han kritiserar USA för dess krigföring i Indokina och hävdar att kriget är ett hot mot demokratin. Detta leder till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där den amerikanske ambassadören i Sverige William Heath kallas hem till USA. Det dröjer till 1970, innan en ny amerikansk Sverigeambassadör utses, och de diplomatiska relationerna mellan länderna förblir kylig ännu längre, bland annat då Palme 1972 håller ett tal om de amerikanska bombningarna av Hanoi.
1972 – Den amerikanske presidenten Richard Nixon inleder ett oväntat men historiskt besök i Kina, vilket pågår till den 28 februari, och tas emot av landets ledare Mao Zedong. Syftet med besöket är att förbättra relationerna mellan länderna, som vid denna tid ser varandra som något av ärkefiender och det är första gången en amerikansk president besöker ett kommunistiskt land. Besöket leder till och med till att engelska språket berikas med metaforen Nixon in China, som uttryck för när en politiker gör något oväntat och okarakteristiskt.
1976 – De första paralympiska vinterspelen invigs i svenska Örnsköldsvik. Spelen har tillkommit för att personer med olika former av funktionsnedsättningar ska kunna delta i olympiska vinterspelsidrotter, men med anpassningar till deras nedsättningar. Paralympiska sommarspel har hållits sedan 1960.
1987 – Olof Johansson väljs till det svenska Centerpartiets ordförande, sedan den tidigare ledaren Karin Söder har avgått den 2 februari, på grund av dålig hälsa. Johansson förblir partiledare till 1998, då han lämnar posten några veckor före årets svenska riksdagsval.


Källa: Wikipedia
Läs mer...

Kultur.
1472 – Den dansk-norske kungen Kristian I pantsätter Orkney- och Shetlandsöarna utanför Skottlands kust till den skotske kungen Jakob III. Ögrupperna har tillhört Norge sedan 800-talet, men då Kristian har ont om pengar överlämnar han öarna som säkerhet för sin dotter Margaretas hemgift, sedan hon 1469 har gift sig med Jakob. Öarna ska förbli i skotsk ägo tills hemgiften är betald, men eftersom pengarna aldrig kommer att erläggas kommer öarna i och med detta att förbli skotska och därmed upphör de sista resterna av de vikingatida norska besittningarna på brittiska öarna.
1513 – Vid den dansk-norske kungen Hans död efterträds han som kung i båda länderna av sin son Kristian II. Sedan Hans blev avsatt som svensk kung 1501 har han försökt återta den svenska tronen och Kristian övertar anspråken på den. Först 1520 lyckas han dock göra sig till kung även av Sverige.
1636 – Den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna utfärdar förordningarna Om Post-Bådhen, Beställning för Postmästaren Anders Wechell samt Beställning för Oluff Jönsson att resa omkring landet och förordna Posterne, vilka blir grunden till det svenska Postverket. Redan 1620 har en postlinje inrättats på sträckan Stockholm–Markaryd–Hamburg, men nu åläggs en del bönder (mot skattefrihet) att låta sina drängar befordra post mellan de större städerna i det svenska riket. Redan 1685 är den svenska postorganisationen utbyggd med postmästare och -ryttare, så att det finns postlinjer över hela Sverige, upp till Torneå i norr, Nyen (nuvarande S:t Petersburg) i öst, Stettin i Svenska Pommern i syd och Hamburg i väst.[2]
1928 – En telefonlinje mellan Sverige och USA öppnas officiellt. Det första samtalet mellan Stockholm och New York har dock utväxlats redan den 29 november året innan.
1935 – Dansk-norskan Caroline Mikkelsen blir den första kvinnan som landstiger i Antarktis. Detta sker över 100 år efter den första landstigningen på kontinenten (1821).
1990 – Knappt tre och en halv månad efter att Berlinmuren har öppnats (9 november året innan) är hela mursträckan mellan Berlins gamla riksdagshus och gränsövergången Checkpoint Charlie nerriven.
2002 – Under en kvartsfinal i ishockey under årets vinter-OS i amerikanska Salt Lake City mellan Sverige och Vitryssland skjuter vitryske spelaren Vladimir Kopatin ett skott från halva planen. Pucken studsar på svenske Tommy Salos axel och glider sedan in i mål. I och med detta blir ställningen 4–3 till Vitryssland och under matchens få återstående minuter ändras inte läget, varför Sverige förlorar gruppspelet och därmed är ute ur ishockeytävlingen.

Källa: Wikipedia
Läs mer...

Kultur. 1923 – Den brittiske egyptologen Howard Carter öppnar den förseglade ingången till faraonen Tutankhamuns gravkammare, under stor bevakning från världspressen, lite mer än tre månader efter att själva graven har upptäckts (4 november året före).
1959 – Sedan den kubanske presidenten Fulgencio Batista har blivit avsatt och tvingad i landsflykt från Kuba av kommunistiska kubanska revolutionärer den 1 januari samma år kan revolutionsledaren Fidel Castro nu ta över som landets premiärminister. Han innehar denna post till 2 december 1976, då han istället blir landets president och förblir så till 2008, då han avgår av sjukdomsskäl och lämnar över makten till sin bror Raúl.
1962 – Det svenska 1600-talsörlogsfartyget Vasa, som bärgades den 24 april året innan efter nära 333 år på botten av Stockholms ström, visas för publik för första gången på Wasavarvet. Här kan besökare bese fartyget fram till slutet av 1980-talet, då man istället flyttar det till det nuvarande museet, som öppnas 1990.
1987 – En ny svensk 100-kronorssedel införs med bild på 1700-talsforskaren Carl von Linné. Den ersätter den tidigare 100-kronorssedeln med bild på 1600-talskungen Gustav II Adolf och blir den första svenska sedel, som inte har en kunglighet som motiv. Den följs under 1990-talet av en 20-kronorssedel med Selma Lagerlöf och en 50-kronorssedel med Jenny Lind och idag (2017) är 500- och 1000-kronorssedlarna de enda, som fortfarande har regenter som bild (Karl XI respektive Gustav Vasa). Från och med 2015 ska helt nya sedlar införas, som helt saknar kungliga motiv.
1990 – Kjell-Olof Feldt avgår från posten som Sveriges finansminister, dagen efter att statsminister Ingvar Carlsson har lämnat in regeringens avskedsansökan. När Carlsson den 27 februari bildar ny regering är samtliga ministrar från den gamla regeringen kvar, utom just Feldt, som tillfälligt denna dag efterträds av Odd Engström och i den nya regeringen av Allan Larsson, då han har blivit kraftigt kritiserad för sitt ekonomiska åtstramningspaket.
2005 – Den internationella överenskommelsen Kyotoprotokollet träder i kraft. De flesta länder i världen har skrivit under och ratificerat avtalet, som säger att de globala utsläppen av växthusgaser ska minska med 5,2 procent mellan 1990 och 2012. Medan några få länder, såsom Västsahara, Somalia och Afghanistan, inte har skrivit under avtalet är idag (2017) USA det enda av de underskrivande länderna, som har vägrat ratificera det.

Källa: Wikipedia
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen