Essäer om film - Tidningen Kulturen




Essäer om film

den vilda västern Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Once Upon a Time in the West

Henry Fondas och Charles Bronsons konfrontation i slutet av Sergio Leones film Once Upon a Time in the West från 1968 demonstrerade ett plötsligt momentum inom västerngenren. Blickarna, tystnaden och Morricones musik talade mer än vad ord förmodligen någonsin gjort i en västernfilm eller kanske i en filmscen överhuvudtaget. Akten efterlämnade ett särskilt intryck. Det sceniska rummet utmanade vid det här tillfället genrens grundfasta principer, men inte mer än nödvändigt. Scenen inrymmer inte enbart en uppgörelse mellan två personer, västerngenren som ett bärande begrepp kan även sägas konfrontera sig själv och sina egna konventioner vid just det här ögonblicket, delvis utanför Hollywood ska tilläggas.

Läs mer...

Ska du bli en boss  en försäljare  eller disponent någonstansÄta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en rörelse som är impulsiv och extatisk. Snart är vi dock tillbaka i fabriken. Här är allt reglerat och kontrollerat. Människorna följer maskinerna snarare än krafterna som kommer inifrån. Raša (Nermina Lukač) dansar inte längre. Lydigt packar hon plastlådorna med sallad som fabrikens apparat matar fram med en skoningslöst förutsägbar melodi. Det verkar som om hon i själva verket är lika hemma i båda världar. I fabriken rör hon sig likt en förman, i total förståelse av den industriella apparaten. Den nytillkomna kollegan börjar nästan gråta när hon inte kan hålla tempot. Raša räddar situationen. Maskinen må diktera hennes arbete, men samtidigt står det klart att det finns något i karaktären som också står utanför maskinens kraft. Ett överskott som klumpigt kan beskrivas som ”mänsklighet”.

”Vad ska du bli?” frågade bandet Ebba Grön 1979. ”Ska du bli en boss / en försäljare / eller disponent någonstans / eller kanske nöjer du dig med / vilket jävla skitjobb som helst”. Uppmaningen var: ”Fortsätt fortsätt å va rebell / fortsätt fortsätt å va dig själv”. Alternativet var förutsägbart och konventionellt: ”Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch / samma sak händer imorgon / jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo”. Och detta var ”inget liv”, det var ”slaveri”. Gabriella Pilchers debutfilm ”Äta sova dö” är värd att uppskattas på många nivåer, inte minst för hur den sätter fingret på något så svårfångat som ett samhälles förändring. Det är ingen överdrift att hävda att också Pilcher frågar ”vad ska du bli”. Hennes svar uppmanar oss att tänka på skillnaden mellan 1979 och 2012 och det skifte i samhälle och kultur som inträffat.

Läs mer...

Francis Ford Coppola regisserade 1983 filmerna Rumble Fish och The Outsiders. Foto: Wikipedia

I dessa dagar då samhället tampas med problem som utanförskap och ungdomar på glid, fyller två guldpärlor 30 år. Guldpärlor i form av film om just tonårens utmaningar, utanförskap och känsla av hopplöshet. Det var Francis Ford Coppola som år 1983 filmatiserade de två ungdomsböckerna Rumble Fish och The Outsiders av författaren Susan Eloise Hinton. Författaren använde sig oftast av initialer för att inte få sina böcker avfärdade på grund av att hon var kvinna. Based on the novel by S.E Hinton, heter det.

Man gör dock bäst i att frångå begrepp som manligt och kvinnligt när man ser dessa filmer. Det intressanta är att se individerna, deras känslor och hur de interagerar i grupp. En tonårings känslor och behov är desamma idag som de var för 30 eller 50 år sedan även om miljöerna runtomkring dem har ändrats. Både Rumble Fish och The Outsiders visar tonåringar i kamp mot sin tillvaro. Man är frustrerad för att man känner sig begränsad och instängd eller utestängd. Frustrationen blir till ilska. Efter ilskan finns en ledsamhet över att saker och ting är som de är, en längtan bort från ens personliga och samhällets stängsel.

I filmerna presenteras ett skådespelarteam ännu i början av sin karriär. Matt Dillon, Nicholas Cage, Chris Penn och Diane Lane strålar som tonåringar i Rumble Fish, tillsammans med den något äldre Mickey Rourke. Tonårsgänget hänger i sitt närområde, bråkar med andra tonårsgäng. Mickey Rourkes karaktär, med smeknamnet Motorcycle Boy, är den glorifierade storebrodern. Han som en gång ägde gatorna men sedan försvann. Matt Dillons karaktär, Rusty James, är lillebrodern. Han som tagit efter och vill bli lika cool som sin brorsa. När filmen börjar dyker Motorcycle Boy upp igen efter en tids frånvaro. Han har varit i Kalifornien, upplevt saker, blivit mer analytisk, mer filosofisk. Grabbarna tycker att han har blivit annorlunda, på något sätt äldre. Polisen vill ha bort honom från stan igen, eftersom han har dåligt inflytande. Rusty James vill att han ska se honom. Under den tuffa grabbiga ytan anar vi att Rusty James inget hellre vill än att bli älskad och sedd. Han är rädd för att bli ensam, troligen för att han blev övergiven av sin mamma när han var liten. Deras pappa, spelad av Dennis Hopper, är en alkoholiserad advokat på socialbidrag. Motorcycle Boy och Pappan kan växla stora ord med varandra på ett filosofisk plan som inte Rusty James behärskar, även det blir en frustration för honom.

Läs mer...

Terrence Frederick Malick. Foto WikipediaDå och då ― oftast på obskyra filmbloggar ― publiceras suddiga bilder som sägs fånga Terrence Malicks ansikte. Den skygge filmregissören och författaren har gjort isoleringen och blygheten inför offentlighetens strålkastare till en smärre konst som smittat av sig i hans filmverk.

När Tree of Life nådde västvärldens biografer 2011 titulerades Terrence Malick ”den frireligiöse filmmakaren” på olika kultursidor till följd av filmens existentiella och andliga frågeställningar. Inget kunde vara mer förenklat, och orättvist. Malicks sparsamma filmkatalog har under fyra decennier behandlat teman som är allt annat än svartvita: kolonialism, krig, ekonomisk demokrati och vapnets förförande berusning och makt.

Makten och människans förhållande till densamma förenar Malicks verk mellan 1973-2011: Badlands (1973), Himmelska dagar (1978), Den tunna röda linjen (1998), The New World (2005), och Tree of Life (2011).

"När återvänder du hem?" Frågan ställs under ett samtal mellan två meniga soldater i en borttagen scen i Malicks krigsepos Den tunna röda linjen. Soldaten som får frågan, krypskytten, fylls av tårar knappt urskiljbara i det smutsiga ansiktet. Han slår med knytnäven i marken, svarar inte. Säger sedan: "Jag har sådan huvudvärk. De fortsätter att slå mig i huvudet, och jag ska bara fortsätta att stå upp rakryggad och vara tyst. Men jag har något att säga ..." Scenen avslutas.

Ingen återvänder hem. Bara inombords. Terrence Malick har i sina filmproduktioner suddat ut gränsen mellan det inre och yttre, och tvingat åskådaren att lyssna till tystnadens hemligheter. I Den tunna röda linjen, baserad på James Jones semibiografiska roman från 1962, strider inte bara soldater mot japaner i Stilla havet under andra världskriget; de strider mot varandra, de utkämpar ett krig mot sig själva, och sin längtan hem. I Malicks två hundra sidor långa filmmanus kastas en av soldaterna tillbaka till sin barndoms Kentucky, mitt under pågående strid i Guadalcanals djungel:

Läs mer...

Gustavo MosqueraArtikelserien Sceniskarum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Den föreställbara och förutsägbara topologin är hierarkisk. Det euklidiska rummet är uppdelat i höjder och försänkningar; de tre dimensionerna bevarar ett över och ett under. I västerländsk kosmologi är det för det mesta tämligen enkelt: uppåt en behagligare dimension än nedåt. Under ytan ligger det förträngda; själva baksidan med att vara människa. Där är vi allt för mänskliga; individualitet möter instinkter, drifter, sexualitet.

Två konstateranden görs i början på Gustavo R. Mosqueras argentinska film ”Moebius” från 1996 om Buenos Aires tunnelbana, ”el subte” (el subterráneo). För det första att valen som nästan automatiskt tas i tunnelbanan, mellan tåg, rutter och så vidare, alla har en möjlighet att påverka livets utgång; att de egentligen är en spegelbild av andra val ovan ytan. För det andra att tunnelbanan är ett utmärkt ställe att observera individer inbegripna, upptagna, med dessa val. Båda antaganden låter felaktiga. För hur medvetna är våra repetitiva val? Vilken frihet finns under ytans begränsade system? Och är det inte projicerar vi gör i tunnelbanan, snarare än observerar? En positiv projektion där vi genom våra medpassagerare fantiserar om en frihet som vi själva frånsagt oss när vi vanemässigt stigit på precis det tåg som vi planerat.

Läs mer...

Regissören Peter JacksonRegissören Peter Jackson är igen aktuell med ytterligare ett mastodontverk. Efter trilogin ”Sagan om Ringen”, har det nu blivit dags för Peter Jackson att ta sig an ”Hobbiten” som även den kommer att bli en trilogi. Detta trots att boken inte på långa vägar är det tjocka verk som ”Sagan om Ringen” är. Frågan är om boken utgör ett tillräckligt underlag för att ligga till grund för tre filmer?

Det är en lång resa som en hobbit, tretton dvärgar och en trollkarl har framför sig i denna berättelse som inleds i filmen ”Hobbit: en oväntad resa”. Efter dryga trekvart med bakgrundshistoria, fikande, diskande och signerande av kontrakt som täcker alla eventualiteter – inklusive en eventuell begravning för Bilbo – börjar äventyret. Tidernas längsta prolog?

Parallellhandlingar och spänningsbygge

Filmerna om ”Sagan om Ringen”, med sin extensiva karaktär, fungerar tack vare att det hela tiden klipps mellan olika handlingar på ett sätt som skapar parallella handlingar. I ”Hobbit: en oväntad resa” finns det inget att klippa mellan. Detta är, kort och gott, en kronologisk vandringssaga. De små tidsklipp som finns, så som tillbakablickarna på dvärgarnas förgångna liv och Thorins besatthet, är inte tillräckliga för att fungera som sidohandlingar. Det drar mest ner tempot. Boken har en liknande struktur (dock utan tillbakablickarna) men man saknar inte parallellhandlingar på samma sätt när man läser en kapitelbok för barn.

Man kan samtidigt konstatera att allt som finns i boken också finns i filmen. Peter Jacksons tolkning ligger ofta mycket nära Tolkiens text. Samtidigt frågar man sig: varför är så mycket med i filmen som inte är med i boken? Resultatet blir att karaktärerna i ”Hobbit: en oväntad resa” på nästan tre timmars filmtid inte heller kommer särskilt långt.

Läs mer...

Matrixtriologin, regisserad av Andy och Larry Wachowski, förförde miljontals människor världen över1999 välte den amerikanska science fiction-filmen Matrix biljettkassorna på biografer över hela världen. Även i Sverige tappade kritikerkåren andan inför de hisnande vajerstuntsen, den futuristiska scenografin och de Oscars-belönade specialeffekterna. ”Neo”, namnet på filmens hjälte, seglade ur ingenstans fram som det snabbast ökande pojknamnet i Sverige. Men vilket, eller vilka, var egentligen filmens budskap?

Genom två täta uppföljare blev Matrix snabbt en trilogi och kunde befästa sin ställning som paradigmatiskt science fiction-koncept under 2000-talets första decennium. Filmbolaget Warner Bros populariserade även Matrix-världen i animationer, serietidningar och dataspel. Som en sista höstblomning gavs ”The Ultimate Matrix Collection” ut på Blu-ray 2008, fullproppad med nytt bonusmaterial. Men därefter har intresset dalat. Den sista versionen av den suggestiva officiella hemsidan www.whatisthematrix.com stängdes symboliskt ned 2011 och popularitetsökningen av ”Neo” bland svenska tilltalsnamn tycks för närvarande ha avstannat.

Matrix kan därför om man så vill ses som ett avslutat populärkulturellt kapitel. I bästa fall kan distansen från hypen göra det möjligt att försöka förstå filmfenomenet utifrån en vidare tolkningshorisont. När jag ser om originalfilmen slås jag nästan med en gång av att den tekniskt sett inte åldrats så mycket som jag kanske hade förväntat mig. Visst, att filmhjältarna reser mellan olika världar via stationär telefonmodemsuppkoppling, känns kanske inte så upphetsande i en tid på tröskeln till trådlöst 5G. Idag är kanske inte heller 3D något man reflexmässigt skriver hem om, men 1999 var de komplicerade kameraåkningarna och flexibla inzoomningarna banbrytande. Filmens patenterade ”bullet time” fascinerar nästan lika mycket idag som för tretton år sedan; när Neo väjer för maskinernas vapen upphävs den konventionella tiden och det fria medvetandet får triumfera över den tröga materien. Under filmens gång slås jag emellertid också av en diskrepens – mellan filmens nära på fulländade form och vad jag uppfattar som dess moraliskt tveksamma narrativa innehåll – som jag inte direkt uppmärksammade när filmen hade premiär. Det är om detta denna kritiska uppgörelse handlar.

Läs mer...

Sarah och BendrixFilmen ”The End of the Affair” av Neil Jordan, bygger på Graham Greenes roman med samma namn. Under ytan av ett vanligt triangeldrama döljer sig något djupare.

Huvudpersoner är författaren Maurice Bendrix, den offentliganställde Henry Miles och hans hustru Sarah. Bendrix intresserar sig först för Henry Miles som rollfigur för en kommande bok, men inleder i stället under kriget ett kärleksförhållande med i den inom äktenskapet ganska försummade hustrun till Henry Miles. Under ytan döljer sig här ett religiöst tema, där inte bara maken Henry, utan också självaste Gud utgör ett hinder för deras kärlek. Den stora svagheten hos Bendrix ligger dock i hans brist på tillit och starka avundsjuka. Han vågar inte lita på att Sarah verkligen älskar honom, trots att hon gång på gång försäkrar honom att så är fallet.

Trots kärleksaffären med Bendrix väljer Sarah att stanna kvar hos maken av lojalitet mot honom. Det avgörande blir dock Sarahs religiösa upplevelse i samband med en bombräd över London. Dessa upplevelser spelar en stor roll för det fortsatta skeendet och förklarar Sarahs val och ställningstagande väl.

Två år efter kärleksaffären med Sarah möter Bendrix åter den bedragne maken Henry i ösregnet och följer honom hem. Henry berättar i förtroende för Bendrix att han misstänker att Sarah har en affär – något som genast åter väcker liv i Bendrix starka hat och avundsjuka. Mot Henrys vilja anlitar Bendrix detektivfirman ”Savage” för att ta reda på vem den nya parten i förhållandet är.

Läs mer...

Ridley Scott i ett regissörsamtal på Wondercon i Anaheim, Californien 2012. Foto: Gage Skidmore”This wasn´t an issue of business, it was art”
 Ridley Scott

Hur många omarbetade versioner kan det egentligen existera av ett enda filmverk? Frågan man automatiskt ställer sig i efterhand är också om dessa olika versioner av en och samma film verkligen bär någon betydande mening för åskådaren?

Det är få science fiction-filmer, eller framtidsdystopier rättare sagt, som lyckats med bedriften att skapa en myt kring sig själv på det vis Ridley Scotts blytunga filmepos Blade Runner från 1982 har gjort. Ordet epos är, enligt min mening, ett motiverat ordval i avsikt att sammanfatta regissör Scotts färdiga produkt, en berättelse som nästan kan likställas vid en illustrerad dikt presenterad i 24 bilder i sekunden. Det är heller inte så ofta en film, iklädd en sådan här otydlig skepnad, delar in sin publik i så många olika distinkta läger av uppskattning och frustration, likt en konstellation av betraktare med skarpt delade meningar. Frågorna, vilka har florerat i den kulturella filmsfären i decennier, är många och förvandlas inte helt oväntat till en konsekvens när totalt sju versioner av filmen slutligen uppdagas. Det är bara att välja och vraka. Är det director´s cut som gäller? Eller ska man hålla sig till originalversionen, förresten vilken är originalversionen nu då? Är det kanske final cut som verkligen lyfter fram det där lilla extra, som gör att det är här filmens egentliga mening förtydligas? Eller, är det tänkt att man ska uppskatta alla tänkbara varianter av den här filmen, bara för att den i vissa filmkretsar anses bära på ett omfattande kulturvärde?

Läs mer...

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts