Essäer om film - Tidningen Kulturen




×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Essäer om film

Revisionistisk västernfilm, starkt anknuten till samtiden, ville belysa och reda ut historiska fakta. Little Big Man (1970) lyfte fram var en sådan film. Foto: WikipediaArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Hollywoods reaktion och den nya revisionistiska västernfilmen

Omställningarna inom genren, som långsamt hade pågått sedan 50-talet, kulminerade tydligt på 1960-talet där identiteten kring efterkrigstidens västernfilm mynnade ut i en ny form, den så kallade revisionistiska västern. Att vara politisk korrekt blev en god egenskap. Trenden till en förändring av genren inleddes redan 1950 i Delmer Daves film Broken Arrow med James Stewart i huvudrollen, men tematiken skulle återkomma i bredare omfattning långt senare. Revisionistisk västernfilm uppkom till följd av att den romantiserade bilden som utmålats kring den epok som lade grunden till Nordamerikas livsstil kanske inte var så glamourös som tidigare framställts. Den revisionistiska västernfilmen var starkt anknuten till vad som pågick i samtiden och ville samtidigt belysa och reda ut historiska fakta. Filmer som Run of the Arrow (1950) Soldier Blue och Little Big Man båda från 1970 lyfte fram sidor som hade åsidosatts av många filmmakare tidigare. Baksidor och tragedier av frontens erövringar, händelser och dold ångest som ingen riktigt hade energi att ta itu med intog centrum i berättandet. Nordamerikas ursprungsbefolkning skildrades med större respekt och gavs mer utrymme att själva kunna få berätta om arméns övergrepp. Kvinnorna, som tidigare enbart stått i skuggan av mannens dominans, blev mer framträdande, vilket pekade på att mannens roll ifrågasattes och kanske heller inte var så självständig som tidigare skildrats i de äldre västernfilmerna.

Läs mer...

En västern skildrar möjligheterna kring och konsekvenserna av en nations utveckling mot bakgrund av den industriella revolutionen. Foto: WikipediaArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Västerngenren siktade på en förändring

Den amerikanska västernfilmen har, som så ofta, inneburit en återhämtningspunkt eller en sorts tillflyktsort för många. Drömmen börjar där den öppna prärien börjar. Att det fria landskapet på sätt och vis utgör en plats där man kan samla sina krafter och stärka sin motivation för att gå vidare i livet, att helt enkelt börja om från början. Västernfilmen kan, historiskt sett, också ses fylla en mer omfattande samhällelig funktion, nämligen att symbolisera en sorts fristad, något man kanske vill vända tillbaka till när allt omkring inte riktigt fungerar som det ska, tider då stora problem och konflikter från olika håll hotar välfärden och det politiska läget, med andra ord när landet flyger igenom ovädersmoln av politisk turbulens. En västern kan likväl reflektera något som sker nu idag, fast med ett historiskt perspektiv. Att kunna återfå inspiration i livet och finna dess mening genom att berätta historier om de öppna viddernas vindpinade slätter där bönderna skördar sin åkrar eller den heta outforskade öknen med sina dammiga nybyggarstäder och djupt begravda oljefyndigheter, liksom de djupa skogarnas förförande viskningar om guld vid klippiga bergens fötter, verkar på många sätt utgöra de främsta drivkrafterna och aspekterna som gör anspråk på den nordamerikanska själen. Västernfilmen kan sägas härstamma utifrån denna kontext av sökande efter identitet och välmående, ett sökande som kanske inte bör eller får upphöra.

Läs mer...

Akira Kurosawa introducerade i Yojimbo från 1961 den känslomässigt plågade protagonist som skulle inspirera till ”the man in the middle”. Foto: WikipediaArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

The Man in the middle

Den ensamme tystlåtne mannen eller ”the man in the middle”, som figuren benämns inom populärkulturen, är ideligen den konvention som västernfilmen, efter den romantiska eran, fäst sig vid allra mest. Akira Kurosawa introducerade, under efterkrigstiden, denna känslomässigt plågade protagonist i filmen Yojimbo från 1961. Italienaren Sergio Leone förflyttade honom till den europeiska öknen i A Fistful of Dollars (1964) i samband med att den revisionistiska västernfilmen i USA sakta började efterfölja den klassiska. Antihjältens hederskodex rotar sig långväga tillbaka i äldre asiatisk krigarkultur och är dessutom besläktad med myterna kring den brittiska medeltidens adelsmän. Vad karaktäriserar då ”the man in the middle”? De allra flesta vid det här laget är nog bekanta med den mystiske främlingen som plötsligt uppenbarar sig mitt i en oroshärd, konfronterar lagen, ordningen och de ondskefulla, ibland motvilligt, ibland medvilligt och ställer sedermera allting till rätta. När uppdraget är slutfört rider främlingen, mot det befriade folkets förtvivlan, ensam iväg mot horisonten, där siluetten kontrasterar mot solnedgångens rödgula sken.

Läs mer...

Under 50-talet lade USA grunden för det kommersiella TV-mediet, termen dagstelevision instiftades och TV-såpan, riktad till hemmafruar, lanserades. Foto: WikipediaArtikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Televisionen och västern under 50-talet

Man ska inte underskatta TV:s roll som löpte parallellt med utvecklingen av spelfilmen efter kriget, TV:n var trots allt den starkaste konkurrensplattformen till filmindustrin när det begav sig. Under 50-talet lade USA grunden för hela det koncept som det kommersiella TV-mediet kretsade kring. Intresset för televisionen samt det ekonomiska möjligheter som mediet erbjöd fick sådant genomslag att äldre filmstudios konverterades till TV-studios för att täcka behovet. Termen dagstelevision instiftades under samma decennium och den så kallade TV-såpan, vilken främst riktade sig till hemmafruar vars hushållsarbete skulle kantas av underhållning i form av snabbproducerade TV-dramer, lanserades inofficiellt. De produkter som presenterades i reklampauserna mellan programmen var medvetet adresserade till just denna målgrupp där tvättmedlet utgjorde den främsta försäljningsvaran, en produkt som skulle tilltala hemmafrun, därav namnet TV-såpa. Hemmafruarna skulle ha någonting att titta på samtidigt som de skötte sysslorna i huset, resonerade man.

Läs mer...

den vilda västern Artikelserien Sceniska rum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Once Upon a Time in the West

Henry Fondas och Charles Bronsons konfrontation i slutet av Sergio Leones film Once Upon a Time in the West från 1968 demonstrerade ett plötsligt momentum inom västerngenren. Blickarna, tystnaden och Morricones musik talade mer än vad ord förmodligen någonsin gjort i en västernfilm eller kanske i en filmscen överhuvudtaget. Akten efterlämnade ett särskilt intryck. Det sceniska rummet utmanade vid det här tillfället genrens grundfasta principer, men inte mer än nödvändigt. Scenen inrymmer inte enbart en uppgörelse mellan två personer, västerngenren som ett bärande begrepp kan även sägas konfrontera sig själv och sina egna konventioner vid just det här ögonblicket, delvis utanför Hollywood ska tilläggas.

Läs mer...

Ska du bli en boss  en försäljare  eller disponent någonstansÄta sova dö ställer två klassiska miljöer i kontrast mot varandra i de två första scenerna. Den allra första, festen, visar hur musiken luckrar upp och sätter individerna i en rörelse som är impulsiv och extatisk. Snart är vi dock tillbaka i fabriken. Här är allt reglerat och kontrollerat. Människorna följer maskinerna snarare än krafterna som kommer inifrån. Raša (Nermina Lukač) dansar inte längre. Lydigt packar hon plastlådorna med sallad som fabrikens apparat matar fram med en skoningslöst förutsägbar melodi. Det verkar som om hon i själva verket är lika hemma i båda världar. I fabriken rör hon sig likt en förman, i total förståelse av den industriella apparaten. Den nytillkomna kollegan börjar nästan gråta när hon inte kan hålla tempot. Raša räddar situationen. Maskinen må diktera hennes arbete, men samtidigt står det klart att det finns något i karaktären som också står utanför maskinens kraft. Ett överskott som klumpigt kan beskrivas som ”mänsklighet”.

”Vad ska du bli?” frågade bandet Ebba Grön 1979. ”Ska du bli en boss / en försäljare / eller disponent någonstans / eller kanske nöjer du dig med / vilket jävla skitjobb som helst”. Uppmaningen var: ”Fortsätt fortsätt å va rebell / fortsätt fortsätt å va dig själv”. Alternativet var förutsägbart och konventionellt: ”Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch / samma sak händer imorgon / jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo”. Och detta var ”inget liv”, det var ”slaveri”. Gabriella Pilchers debutfilm ”Äta sova dö” är värd att uppskattas på många nivåer, inte minst för hur den sätter fingret på något så svårfångat som ett samhälles förändring. Det är ingen överdrift att hävda att också Pilcher frågar ”vad ska du bli”. Hennes svar uppmanar oss att tänka på skillnaden mellan 1979 och 2012 och det skifte i samhälle och kultur som inträffat.

Läs mer...

Francis Ford Coppola regisserade 1983 filmerna Rumble Fish och The Outsiders. Foto: Wikipedia

I dessa dagar då samhället tampas med problem som utanförskap och ungdomar på glid, fyller två guldpärlor 30 år. Guldpärlor i form av film om just tonårens utmaningar, utanförskap och känsla av hopplöshet. Det var Francis Ford Coppola som år 1983 filmatiserade de två ungdomsböckerna Rumble Fish och The Outsiders av författaren Susan Eloise Hinton. Författaren använde sig oftast av initialer för att inte få sina böcker avfärdade på grund av att hon var kvinna. Based on the novel by S.E Hinton, heter det.

Man gör dock bäst i att frångå begrepp som manligt och kvinnligt när man ser dessa filmer. Det intressanta är att se individerna, deras känslor och hur de interagerar i grupp. En tonårings känslor och behov är desamma idag som de var för 30 eller 50 år sedan även om miljöerna runtomkring dem har ändrats. Både Rumble Fish och The Outsiders visar tonåringar i kamp mot sin tillvaro. Man är frustrerad för att man känner sig begränsad och instängd eller utestängd. Frustrationen blir till ilska. Efter ilskan finns en ledsamhet över att saker och ting är som de är, en längtan bort från ens personliga och samhällets stängsel.

I filmerna presenteras ett skådespelarteam ännu i början av sin karriär. Matt Dillon, Nicholas Cage, Chris Penn och Diane Lane strålar som tonåringar i Rumble Fish, tillsammans med den något äldre Mickey Rourke. Tonårsgänget hänger i sitt närområde, bråkar med andra tonårsgäng. Mickey Rourkes karaktär, med smeknamnet Motorcycle Boy, är den glorifierade storebrodern. Han som en gång ägde gatorna men sedan försvann. Matt Dillons karaktär, Rusty James, är lillebrodern. Han som tagit efter och vill bli lika cool som sin brorsa. När filmen börjar dyker Motorcycle Boy upp igen efter en tids frånvaro. Han har varit i Kalifornien, upplevt saker, blivit mer analytisk, mer filosofisk. Grabbarna tycker att han har blivit annorlunda, på något sätt äldre. Polisen vill ha bort honom från stan igen, eftersom han har dåligt inflytande. Rusty James vill att han ska se honom. Under den tuffa grabbiga ytan anar vi att Rusty James inget hellre vill än att bli älskad och sedd. Han är rädd för att bli ensam, troligen för att han blev övergiven av sin mamma när han var liten. Deras pappa, spelad av Dennis Hopper, är en alkoholiserad advokat på socialbidrag. Motorcycle Boy och Pappan kan växla stora ord med varandra på ett filosofisk plan som inte Rusty James behärskar, även det blir en frustration för honom.

Läs mer...

Terrence Frederick Malick. Foto WikipediaDå och då ― oftast på obskyra filmbloggar ― publiceras suddiga bilder som sägs fånga Terrence Malicks ansikte. Den skygge filmregissören och författaren har gjort isoleringen och blygheten inför offentlighetens strålkastare till en smärre konst som smittat av sig i hans filmverk.

När Tree of Life nådde västvärldens biografer 2011 titulerades Terrence Malick ”den frireligiöse filmmakaren” på olika kultursidor till följd av filmens existentiella och andliga frågeställningar. Inget kunde vara mer förenklat, och orättvist. Malicks sparsamma filmkatalog har under fyra decennier behandlat teman som är allt annat än svartvita: kolonialism, krig, ekonomisk demokrati och vapnets förförande berusning och makt.

Makten och människans förhållande till densamma förenar Malicks verk mellan 1973-2011: Badlands (1973), Himmelska dagar (1978), Den tunna röda linjen (1998), The New World (2005), och Tree of Life (2011).

"När återvänder du hem?" Frågan ställs under ett samtal mellan två meniga soldater i en borttagen scen i Malicks krigsepos Den tunna röda linjen. Soldaten som får frågan, krypskytten, fylls av tårar knappt urskiljbara i det smutsiga ansiktet. Han slår med knytnäven i marken, svarar inte. Säger sedan: "Jag har sådan huvudvärk. De fortsätter att slå mig i huvudet, och jag ska bara fortsätta att stå upp rakryggad och vara tyst. Men jag har något att säga ..." Scenen avslutas.

Ingen återvänder hem. Bara inombords. Terrence Malick har i sina filmproduktioner suddat ut gränsen mellan det inre och yttre, och tvingat åskådaren att lyssna till tystnadens hemligheter. I Den tunna röda linjen, baserad på James Jones semibiografiska roman från 1962, strider inte bara soldater mot japaner i Stilla havet under andra världskriget; de strider mot varandra, de utkämpar ett krig mot sig själva, och sin längtan hem. I Malicks två hundra sidor långa filmmanus kastas en av soldaterna tillbaka till sin barndoms Kentucky, mitt under pågående strid i Guadalcanals djungel:

Läs mer...

Gustavo MosqueraArtikelserien Sceniskarum undersöker de sceniska rummen i vår verklighet, vår icke-verklighet och allt däremellan. Serien försöker ge oss nya perspektiv på vad dessa sceniska rum är, vad de innebär och var de finns. Genom undersökningen försöker vi förstå förutstättningarna för deras existens, hur de påverkar oss, vilka gemensamma nämnare de har och vilka skillnader de uppvisar. Vi önskar er en god läsning.

Den föreställbara och förutsägbara topologin är hierarkisk. Det euklidiska rummet är uppdelat i höjder och försänkningar; de tre dimensionerna bevarar ett över och ett under. I västerländsk kosmologi är det för det mesta tämligen enkelt: uppåt en behagligare dimension än nedåt. Under ytan ligger det förträngda; själva baksidan med att vara människa. Där är vi allt för mänskliga; individualitet möter instinkter, drifter, sexualitet.

Två konstateranden görs i början på Gustavo R. Mosqueras argentinska film ”Moebius” från 1996 om Buenos Aires tunnelbana, ”el subte” (el subterráneo). För det första att valen som nästan automatiskt tas i tunnelbanan, mellan tåg, rutter och så vidare, alla har en möjlighet att påverka livets utgång; att de egentligen är en spegelbild av andra val ovan ytan. För det andra att tunnelbanan är ett utmärkt ställe att observera individer inbegripna, upptagna, med dessa val. Båda antaganden låter felaktiga. För hur medvetna är våra repetitiva val? Vilken frihet finns under ytans begränsade system? Och är det inte projicerar vi gör i tunnelbanan, snarare än observerar? En positiv projektion där vi genom våra medpassagerare fantiserar om en frihet som vi själva frånsagt oss när vi vanemässigt stigit på precis det tåg som vi planerat.

Läs mer...

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts