Essäer om film - Tidningen Kulturen




×

Varning

JUser: :_load: Det går inte att ladda användare med ID: 168

Essäer om film

Carl Milles skulptur "Människan och Pegasus" i Skytteholmsparken, Ekerö. Foto: Holger Ellgard

Människans sägner är så mycket mer än bara ursprungsberättelser och övernaturliga förklaringar på världsfenomen; de erbjuder visdom, moraliska budskap och levnadsregler för dem som söker, skriver Noak Gröning som i en djuplodande essä tar sig an en komparativ undersökning av biblicism i modern film.
Läs mer...

Distributionssvårigheter har gjort att den officiella premiären av Green Inferno är uppskjuten.

Hollywood återanvänder succérecept som aldrig förr. Med anledning av Eli Roths nya, ännu inte släppta kannibalfilm "Green Inferno", är det på sin plats att bena ut hur kannibaler brukar representeras på film. När underhållning, pseudovetenskap och kolonialism kokas ihop, uppstår gärna en magstark mix på bekostnad av "den andre".
Läs mer...

GIFF, ett rum att förhålla sig till. Festivalaffisch: Per Åhlin. Beskuren

I en text som pekar på hur filmen, berättelserna, den kontext som filmerna springer ur och existerar i, men också hur filmfestivalen som sådan alla är rum som på var sitt sätt utesluter någon eller något, summerar Anna Nygren tematiskt sina tankar från 2015 års filmfestival i Göteborg.
Läs mer...

Ullmans filmatisering följer Strindbergs historia, synliggör kön och klass och blottar Julies överkl

Daniel Barnz Cake (också visad på Göteborgs filmfestival) kan sägas starta där Miss Julie slutar, följa samma tema – och ändå vara alldeles annorlunda. Det är en sorts misslyckad (vit) femininitet, ett beteende som nästan gränsar till galenskap (i Julies fall någon sorts frustration och dekadens, i Claires (Jennifer Aniston i en roll jag aldrig tänkt henne i) en cyniskhet och surhet och smärta som skildras som alldeles oacceptabel). Det är en skildring av klass och av kropp.
Läs mer...

I mitten av oktober gick festivalen Cinema Queer av stapeln i Stockholm. Festivalen inleddes i Högalidskyrkan. Foto: Cinema Queer.

En utställning på galleri Draken i Gamla Stan, Stockholm, har uppmärksammats i fikarummet på mitt jobb. Det är utställningen Guy, där fotografen Erik Lundback enligt galleriets egen presentation vill visa en ny sida av mannens kropp - ”att den kan vara lika sensuell, mjuk och vacker som en kvinnas”. Utställningen blev en snackis när en person höll ett brandtal om att oavsett om fotografen var homosexuell eller inte (vilket de flesta trodde) så kan ju den nakna manskroppen vara vacker. För vissa var detta en nästan subversiv åsikt som skakade om deras värld, men för en man som lever med en man så blir det mest - jaha. Den här typen av diskussioner präglas ofta av en välvilja mot det som är annorlunda. Exempelvis om någon ser en film om lesbisk kärlek blir kärleken så mycket finare, eller starkare eller mer äkta. Som om en vill kompensera för alla andra filmer en sett. Ofta blir det översvallande när folk ska berätta hur fint skildrat det var. Återigen - jaha. Visst finns det bra filmer som handlar om ett hbtq-perspektiv som når den stora publiken. Men ibland vill en inte se tillrättalagda filmer om samkönade par som har precis samma, vanliga problem som heterosexuella par. En vill ha något som är lite skevare, konstigare och inte fullt så normativt, för att fatta sig kort - queert. Det queera förhållningssättet framhåller identitet och sexualiteten som en social konstruktion och därmed flytande och föränderlig snarare än fixerad och något som inte alltid går att definiera.

Läs mer...

Från 8:e till 12:e oktober 2014 iscensattes den andra upplagan av Monsters of Film-festivalen i Stockholm, en genrefilmfestival där skräck, fantasi, provokation, surrealism, konst och framförallt monster får plats. Festivalen, kurerad av Johanna Holmin och producerad av Nicolas Debot, har fått utmärkt respons av publiken. Många filmvisningar, om inte alla, var slutsålda och fem av Stockholms biografer deltog: Bio Park, Zita, Sture, Bio Rio och Salong 4.

Kvaliteten på filmerna som erbjöds var genomsnittligt hög: från konstfilmer som omtolkar ett antal teman och former av genrefilmen (The Strange Color of Your Tears, Midnight Swim och Days of Gray), till filmer som lyckats blanda olika genrer, såsom komedi och skräck (Tusk, Död Snö 2 och What We Do in the Shadows).

Det är förvisso sant att genrefilmen, sedan filmens begynnelse, har symboliserat viktiga delar i hur människor ser på och tolkar vad som händer i samhället. När vi tittar på dessa filmer kan vi undra varför filmerna gjorts och vad de innebär för både dåtid och samtid.

Läs mer...

Efter andra världskriget inleddes en människojakt på de skyldiga nazisterna som stått bakom några av historiens värsta krigsbrott mot mänskligheten. Några fångades direkt, andra tog livet av sig innan rättvisan hann i fatt dem och ytterligare några lyckades smita och försvinna. Organisationer som Simon Wiesenthalcentret har i decennier oförtröttligt letat reda på de sista nazistiska krigsförbrytarna och ställt dem inför rätta. Nu är det nästan inga kvar att hitta. De flesta verkar ha fångats in eller dött av hög ålder, eller? Att några högt uppsatta nazister trots allt skulle ha lyckats komma undan rättvisan och på hemlig ort planerar en come-back, det har det skrivits och gjorts en hel del filmer om under årens lopp. För dog verkligen Hitler eller flydde han till Sydamerika tillsamman med andra ledande nazister? Var det verkligen hans brända kvarlevor som den sovjetiska armén hittade utanför bunkern i Berlin? Direkt efter kriget rapporterade olika vittnen att de hade sett Hitler och sedan dess har konspirationsteorierna fortsatt att cirkulera. Så sent som 2009 gjordes ett DNA-test på ett skallfragment som ryssarna påstod tillhörde Hitler. Testet visade dock att skallen tillhörde en kvinna mellan 20-40 år. Andra källor har hävdat att resterna av Hitlers lik skulle ha förstörts och slängts redan på 70-talet av ryssarna. Bristen på tillförlitliga bevis på att Hitler verkligen dog är en guldgruva, iallafall om man är regissör och tänker göra en film om hur nazisterna bara väntar på att komma tillbaka och ta makten igen.

Läs mer...

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts