Ingen rädder för vargen här… - Tidningen Kulturen




Essäer om film
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times
”Who´s afraid of Virginia Woolf”, Mike Nichols filmatisering av Edward Albees pjäs som nyss visades på TV 2 är väl mest känd för att Elizabeth Taylor som Martha och Richard Burton som hennes man George fajtades minst lika intensivt i levande livet som här på vita duken. Det slår gnistor om dem och deras utstuderat elaka, sårande och dräpande repliker.

Filmen har hållit sig men pjäsen på teater, och som läsdrama, är ännu bättre eftersom den är både mera förtätad och mera instängd. Mike Nichols stoppade in en sekvens i mitten, en kort vinglande utflykt i bil som för stunden bryter klaustrofobin men också koncentrationen. J

Annons:



Också de båda andra rollerna i filmen är mycket bra, Sandy Dennis som Grynet, ”en liten flickaktig blondin med alldagligt utseende” som hon kallas och beskrivs i Sven Barthels säkra försvenskning från 1979 som just kommit i ny upplaga på Modernista – i originalet kallas hon Honey – och George Segal som Nick, ”hennes man. Han är blond, välbyggd och ser bra ut”.

Om Martha säger regianvisningarna att hon är ”en storvuxen, bullersam kvinna. Hon är kraftigt byggd, men inte fet”, och om George att han är mager och att hans hår har börjat gråna. Edward Albee var mycket noga med sina pjäser och kontrollerade alla uppsättningar med järnhand. Det fortsätter efter hans död: för något halvår sedan rapporterade New York Times att en färgad aktör bråkat för att han inte fick spela Nick på scen. Men han hade inget för att han ropade högt om diskriminering. Han var kanske välbyggd och såg bra ut som rollen fordrar, men blond som det uttryckligen och flera gånger står att Nick ska vara, det var han inte.

Den artonde maj i år var vi på Jane Pickens Theater i Newport, Rhode Island, en av de äldsta igångvarande biograferna i New England. Där såg vi den version av Albees pjäs som visades simultant i versionen från National Theater Live i samma ögonblick som den gick på Harold Pinter Theatre i Londons West End. Det var en upplevelse värd alla pengarna. Så här sammanfattades pjäsen i programbladet: “In the early hours of the morning on the campus of an American college, Martha, much to her husband George’s displeasure, has invited the new professor and his wife to their home for some after-party drinks. As the alcohol flows and dawn approaches, the young couple are drawn into George and Martha’s toxic games until the evening reaches its climax in a moment of devastating truth-telling.”

Efter nära fyra timmar inne i mörkret vacklade vi ut i eftermiddagssolen – det började klockan två lokal tid (åtta på kvällen London-tid) – lätt bedövade av det intensiva bråket mellan historieläraren och hans hustru-rektorns dotter, och deras och gästernas ihållande supande. Imelda Staunton som Martha hade fantastiska röstresurser, sällan har vi hört någon vråla så öronbedövande som hon, och Imogen Poots som Honey var precis så våpig som hon ska vara (också Sandy Dennis i filmen som blåst blondin är bra på att ständigt tappa hakan; jag ser på nätet att hon länge sammanlevde med jazzsaxofonisten Gerry Mulligan).

Filmen har hållit sig men pjäsen på teater, och som läsdrama, är ännu bättre eftersom den är både mera förtätad och mera instängd. Mike Nichols stoppade in en sekvens i mitten, en kort vinglande utflykt i bil som för stunden bryter klaustrofobin men också koncentrationen. Jag känner bara till en ännu mera spritdoftande bilfärd i filmhistorien, Cary Grant och Ingrid Bergman i Hitchcocks ”Notorious”. Först på slutet av denna långa kvälls färd mot gryning och den utdragna uppvisningen av ett äktenskapshelvete (där Albee nog lärt sig mycket av både Strindberg och Eugene O´Neill) förstår Nick vad spelet mellan Martha och George går ut på, och hur det fungerar. 

Albees pjäs sattes upp första gången 1962 (och otaliga gånger sedan dess). Jag kan tänka mig att Eric Berne hade nytta av att ha sett den när han två år senare gav ut sin bästsäljare ”Games People Play – the Psychology of Human Relationships”.

 

Så här skrev jag för tre år sedan om Mike Nichols:

http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-12/18812-mike-nichols-1931-2014

Och detta i fjol om Edward Albee:

http://tidningenkulturen.se/index.php/scenkonst/essaeer-om-scenkonst/21913-edward-albee-1928-2016

Ivo Holmqvist

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen