Turkiet, folkmordet och Hollywood - Tidningen Kulturen




The Promise

Essäer om film
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Att det aldrig tidigare gjorts en stor Hollywoodfilm om det armeniska folkmordet beror inte bara på bristande intresse, utan också på turkiska påtryckningar. Och när en sådan film nu ser dagens ljus skapar de turkiska reaktionerna kontroverser.




Nu har det dock skett. I april var det premiär för en stor Hollywoodfilm om det armeniska folkmordet, The Promise, en kärlekshistoria mot bakgrund av folkmordet, regisserad av Terry George och med bland andra Christian Bale bland skådespelarna – bägge är Oscarsvinnare. Den här gången kunde ingenting stoppa projektet, som finansierades av den amerikansk-armeniske mångmiljonären Kirk Kerkorian. Men man har inte varit passiv i Turkiet inför detta.
The Promise Movie Images Oscar Isaac Christian Bale

The Promise Movie Images Oscar Isaac Christian Bale

Annons:



Populärkulturen är oerhört viktig för att skapa medvetenhet om historiska händelser bland den stora allmänheten. Att den nazistiska förintelsen av judar blev Förintelsen med stor F beror bland annat på den amerikanska TV-serien Holocaust (1978), som fick ett enormt genomslag. Senare har storfilmer som Schindler’s List (1993) bidragit till att kunskapen om den nazistiska judeutrotningen är stor.

När det gäller det armeniska folkmordet har det, trots att ämnet minsann kunde ge stoff för dramatiska filmer, inte producerats något som kan jämföras med storfilmerna om Förintelsen (förutom Schindler’s List kan man nämna Pianisten, Sophies val, Livet är underbart och andra). Ämnet har visserligen intresserat Hollywood, men de som gjort försök att filmatisera den armeniska tragedin har stött på olika slags hinder.

Den österrikisk-judiske författaren Franz Werfels roman Die vierzig Tage des Musa Dagh utkom år 1933 och utgavs två år senare i svensk översättning, De fyrtio dagarna på Musa Dagh, av Bertil Malmberg. Boken fick ett lysande mottagande i Centraleuropa, men förbjöds snart av nazisterna, liksom de flesta andra av Werfels böcker. Den engelska översättningen är av någon anledning förkortad, man kan säga censurerad. Bland annat har vissa av de värsta övergreppen tonats ner och mildrats. I USA blev den ändå en bestseller och en kritikerframgång och Werfel förekom i spekulationerna om Nobelpriset.

En bok som blir en bestseller i USA drar i regel till sig Hollywoods intresse och så skedde också med Werfels roman. Redan 1935 skaffade Metro-Goldwyn-Mayer rättigheterna till en filmatisering, manus skrevs och bolaget meddelade att detta filmprojekt skulle prioriteras. Trots det blev det ingenting av filmatiseringen och orsaken är inte överraskande – turkisk påtryckning.

Den turkiska ambassaden i USA förde en aktiv kampanj för att stjälpa projektet. Man lät först förstå att man skulle förbjuda alla MGM:s filmer och sedan alla amerikanska filmer från att visas i Turkiet. Turkiska ambassader i flera länder mobiliserades och landet fick stöd av Nazi-Tyskland, som varken gillade Werfel eller att man uppmärksammade det armeniska folkmordet. Också armenierna i Istanbul tvingades till att gå ut med ett fördömande av Werfel.

Slutresultatet blev att MGM drog sig ur projektet och att USA:s utrikesministerium meddelade den turkiska ambassaden att om det senare blev aktuellt med att filmatisera romanen skulle den turkiska ambassadören få granska projektet innan det sattes igång. Den turkiska propagandaapparaten segrade denna gång – liksom många andra gånger.

Sedan dess har planer på en filmatisering av De fyrtio dagarna på Musa Dagh aktualiserats flera gånger och i början av 1980-talet gjorde amerikanska armenier en film, som dock var så dålig att den med rätta glömdes bort. Under detta århundrade hade både Sylvester Stallone och Mel Gibson meddelat att de har planer på en filmatisering. Det turkiska maskineriet satte igång och av planerna blev ingenting.

Nu har det dock skett. I april var det premiär för en stor Hollywoodfilm om det armeniska folkmordet, The Promise, en kärlekshistoria mot bakgrund av folkmordet, regisserad av Terry George och med bland andra Christian Bale bland skådespelarna – bägge är Oscarsvinnare. Den här gången kunde ingenting stoppa projektet, som finansierades av den amerikansk-armeniske mångmiljonären Kirk Kerkorian. Men man har inte varit passiv i Turkiet inför detta.

Från turkisk sida har man fått till stånd en annan film med samma tema, The Ottoman Lieutenant. Liksom i The Promise medverkar en del etablerade Hollywoodnamn i den. Flera av dem har efteråt förklarat att det inte förstått att de utnyttjats av den turkiska förnekelseapparaten. Filmen är smart gjord och förnekar inte det armeniska lidandet. Men den förklarar det med att dödandet och dödsmarscherna berodde på övernitiska lokala styresmän, medan den ottomanska regeringen ville skydda armenierna. På ett subtilt sätt får tittaren en uppfattning om händelserna som inte utgör ren förnekelse, men en rationalisering som inte överensstämmer med fakta.

Från turkisk sida har man inte bara kommit med en konkurrerande film utan också orkestrerat en kampanj mot The Promise. Filmen hade bara visats tre gånger på filmfestivalen i Toronto då tiotusentals personer hade bedömt den – med sämsta poäng – på värdens största filmsajt IMDB. Det är alldeles uppenbart att den överväldigande majoriteten av dessa bedömare inte hade sett filmen. Det var fråga om en organiserad kampanj för att ge filmen dålig image.

Och den kan ha lyckats. The Promise hade USA-premiär den 21 april. Den första weekenden spelade den in 4,1 miljoner dollar, vilket är dåligt för en film med så stor budget (90 miljoner dollar). Det kan ännu ändra och filmen har väckt intresse i många länder. Huruvida den föga framgångsrika starten beror på det dåliga omdömet på IMDB är förstås omöjligt att veta. Men dramat kring filmen visar att kampen om det armeniska folkmordet inte bara förs bland historiker och politiker utan också inom filmvärlden.

 

The Promise har svensk premiär den 19 maj.

Svante Lundgren är docent och folkmordsforskare

 

Svante Lundgren

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen