Det moderna Japan granskas av Naomi Kawase - Tidningen Kulturen




Essäer om film
Verktyg
Typografi

"An" är den japanska originaltiteln på "Under körsbärsträden". Originaltiteln betyder helt enkelt "bönpasta". Den svenska titeln må låta naturlyrisk och "typiskt japansk" för en svensk publik (körsbärsträd hör liksom ihop med bilden av ett traditionellt och vackert Japan) men i de inledande scenerna får man följa en trött man på väg genom ett stadslandskap. Man får intrycket av att väckarklockan ringt för tidigt, att natten varit för kort (och innehållit för mycket alkohol) och att morgoncigaret



Under körsbärsträden


"Under körsbärsträden" är baserad på en roman av Durian Sukegawa och Naomi Kawase står för både filmmanus och regi. I ett land som är berömt för sina stora manliga regissörer, lyser Naomi Kawase extra klart som den stora kvinnliga fixstjärnan bland regissörerna. Hon blev den yngsta regissören någonsin att vinna Camera d'Or i Cannes, hon var tjugosju år och filmen var debuten "Suzaku". På senare år har hon blivit känd för sina vackra naturlyriska filmer som "Still the water" och "Hanezu". I västerlandet har de ibland kallats "new age" men ur japansk synvinkel är de snarare "old age". Ett poetiskt förhållande till naturen finns även i "Under körsbärsträden", det enda man kan lita på egentligen är årstidens växlingar.

Annons:



Tidiga morgnar för sockerbagaren

Sentaro försörjer sig på att tillaga och sälja dorayaki, små godsaker som består av två plättliknande perfekt runda stycken av kasutera, som omger fyllningen av söt röd azukibönpasta.

Hans stamkunder är fnittriga skolflickor i identiska skoluniformer. De retas gärna med den melankoliske bagaren som aldrig drar på smilbanden. Den enda person som Sentaro verkar trivas med är en allvarlig flicka, Wakana, som visserligen har samma skoluniform som de andra flickorna, men som aldrig fnittrar eller skrattar. Hemma har Wakana en kanariefågel som inte får sjunga och en mamma som dricker för mycket. Varje dag får den allvarliga flickan ta med sig de plättar som Sentaro inte har kunnat sälja. De som inte har en tillräckligt perfekt, rund form. "Inte någon perfekt form" är också en beskrivning som passar Tokues händer. Tokue är en gammal änka som kommer förbi dorayakiståndet och som försynt undrar om hon inte kan få jobba där, eftersom platsannonsen hon läst inte anger någon viss ålder. Hon kräver mindre än minimilön och lagar en himmelsk bönpasta.

En god vind för en magisk fé

Denna Sentaros goda fé driver in i handlingen och in i dorayakiståndet med samma vind som blåser genom de tyst prasslande körsbärsblommorna. Ingen musik hörs, regissören är lyhörd för vardagen och dess vardagsljud, men det här blir ändå till ett magiskt ögonblick. Lika magiskt som när Mary Poppins blåser in för att ordna upp allt i familjen Banks liv och lika magiskt som när den goda fén sjunger för Askungen och trollar med pumpan. Fast här trollas det med bönor istället.

Scenen lovar i alla fall gott: här kommer en vis gammal god fé, som ska ordna upp allt! Hon lyssnar på den udda, allvarliga flickan och de blir goda vänner. Hon lyssnar på Sentaro, även när han inte säger någonting (eller snarare: särskilt när han inte säger någonting), och de blir goda vänner. Hon lyssnar till och med på bönorna och hon pratar med dem.

Stoltheten som ett gott arbete medför

Tokues magiskt goda bönpasta gör att Sentaro för första gången kan känna stolthet i sitt yrke - han har tidigare köpt färdig bönpasta och inte känt sig stolt över sin produkt - det hela är som om "arga kocken" bytts ut mot "snälla kocken", men budskapet är detsamma: köp inte färdiglagad mat och låtsas att du lagat den själv, du kommer då inte att få någon glädje i ditt jobb (och kunderna får ingen god mat).

Vänskapen mellan tre mycket olika personer från tre olika generationer - och från tre olika versioner av landet Japan - är en stor del av filmens behållning.

Den som väntar på något gott ...

Sentaro verkar ha försökt att trubba av sina sinnen för att orka med sin vardag, men den charmiga och positiva Tokue lär honom att känna och lukta och smaka och lyssna och framför allt att vänta.

Bra bönpasta kan inte stressas fram. Det gäller det mesta i livet. Och inte bara i Japan.

Den goda bönpastan gör att det plötsligt blir långa köer till doryakiståndet.

De tre udda karaktärerna bildar en ny familj och tillsammans verkar de få framgång med bönpastan och försäljningen. Men säg den lycka som varar!

Det förflutna kommer tillbaka och spökar och det visar sig att Tokue inte alls är någon glad och lycklig fé och även Sentaro har sina mörka hemligheter som gör att han inte ställer upp för sin nyvunna familj.

Allt är osäkert och alla sviker

I en västerländsk film (framför allt en amerikansk mainstream film) hade budskapet hamrats in med tydlig symbolism, men "Under körsbärsträden" är inte en sådan film. I japansk film kan allt existera samtidigt: det nya och det gamla, tekniken och naturen, nutid och dåtid och framtid, och ingenting tyngs ner av pekpinnar.

Det här är en film helt fri från sentimentalitet, smetig pålagd musik och smäktande fiolsträngar. Det här är inte en matlagningsfilm à la Lasse Hallström. Samhället sviker, familjen sviker, vänner sviker. Det är vad som händer under filmens gång. Årstiderna växlar och det kommer ständigt nya körsbärsblommor nästa vår, men Japan har blivit ett land som inte längre minns sin historia eller sina traditioner, där familjer faller sönder och där unga ständigt tävlar om att vara bäst. Fler och fler människor, färre och färre jobb. Ingen plats för drömmar och möjligheter. Wakana svarar på pressen genom att hoppa av skolan. Hon har fått nog av ekorrhjulet. Sentaro hittar en livlina i de söta små plättarna - men han försöker bara överleva en dag i taget.

"Under körsbärsträden" är baserad på en roman av Durian Sukegawa och Naomi Kawase står för både filmmanus och regi. I ett land som är berömt för sina stora manliga regissörer, lyser Naomi Kawase extra klart som den stora kvinnliga fixstjärnan bland regissörerna. Hon blev den yngsta regissören någonsin att vinna Camera d'Or i Cannes, hon var tjugosju år och filmen var debuten "Suzaku". På senare år har hon blivit känd för sina vackra naturlyriska filmer som "Still the water" och "Hanezu". I västerlandet har de ibland kallats "new age" men ur japansk synvinkel är de snarare "old age". Ett poetiskt förhållande till naturen finns även i "Under körsbärsträden", det enda man kan lita på egentligen är årstidens växlingar.

Bönpasta som metafor

Tillredandet av bönpastan i filmen är inte någon metafor för "tillbaka till naturen" och "det enkla livet" utan snarare en metafor för den komplexa samtiden i Japan. Fler och fler människor delar på färre och färre jobb. Det finns stora klyftor mellan generationerna och ett slags historielöshet där den unga generationen idag inte har en aning om de övergrepp som inträffade så sent som 1996. Alla verkar arbeta extra hårt i skolan för att konkurrera om de få platser som finns. Många måste söka nya vägar till nya platser och med knappa resurser. "Under körsbärsträden" är en vacker vänskapshistoria och en existentiell rebus, allt inbakat i samma bönpasta. Visst blir det magi, men inte av den sorten som filmen först verkar utlova, den verkliga magin ryms i den dramaturgiska leken med det som syns och det som är osynligt och nertystat. Vilka murar byggs upp? Vilka stängs inne? Vilka stängs ute?

Körsbärsblad i bönpastan

Vill man se ett positivt budskap kan man tolka det som att det påtvingade utanförskapet ger möjligheter till en ny gemenskap. Men Naomi Kawase arbetar i realiteten inte med budskap, vad man faktiskt ser är att årstiderna rullar vidare, att körsbärsträden släpper sina blad för vinden, och att enstaka blad letar sig in i bönpastan.

Slutet är öppet. Eller så finns det inte. Eftersom allt bara rullar vidare, oavsett hur lyckliga eller olyckliga människorna är.

 

Regi: Naomi Kawase

Titel: Under körsbärsträden

Originaltitel: An

Medverkande: Kirin Kiki, Masatoshi Nagase, Kyara Uchida, Miki Mizuno, Miyoko Asada, Etsuko Ichihara m. fl.

Japan, 2015

Studio S Entertainment

 

Belinda Graham

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts