Filmen Martyrs och lidandets transcendens - Tidningen Kulturen




Essäer om film
Verktyg
Typografi

Varning: denna text avslöjar både handling och slut i filmen Martyrs.

 


Ordet martyr kommer från grekiskan och betyder vittne. Den nu mera vedertagna förståelsen av begreppet martyr som någon som dör för sina, oftast, religiösa övertygelser, är med andra ord inte ordets ursprungsbetydelse. Med detta i beaktande kan nästa scen ses ur detta perspektiv.
Mylène Jampanoï och Morjana Alaoui CC BY SA 2

Mylène Jampanoï och Morjana Alaoui CC BY SA 2

Annons:



Filmen Martyrs (2008, regisserad av Pascal Laugier) leder åskådaren igenom oerhörda mängder våld och lidande. De oskyldiga blir utsatta för morbida behandlingar, för misshandel av den grövsta sorten, för tortyr som bryter ner dess offer till bara en gnutta mänsklighet återstår. Men bakom alla dessa drakoniska förehavanden finns en idé som fascinerar åskådaren: den om martyrskapet och lidandets transcendens. Det är inte förrän efter ca två tredjedelar av filmen som åskådaren får reda på anledningen till allt detta våld och förklaringen kommer i en form av dialog.

Men först ska filmens handling mycket fort beskrivas: en ung flicka lyckas fly efter att ha kidnappats, varit inlåst och misshandlad. Flickan heter Lucien och hamnar på en klinik där hon får en vän i form av Anna. Det är dock tydligt att kidnappningen har satt outplånliga spår hos Lucien: någon eller något förföljer henne för att skada henne. Femton år senare får vi se Lucien gå in i ett hus och skjuta ihjäl en hel familj. Hon är övertygad om att detta är samma familj som låste in henne och kidnappade henne. Hennes vän Anna kommer dit och de försöker städa undan liken. Den eller det som förföljer Lucien lyckas dock driva henne till en punkt där hon tar sitt liv och lämnar så Anna ensam kvar i huset fullt av lik. Under huset upptäcker hon en källare där en kvinna, eller vad som en gång var en kvinna, hålls inspärrad. Då hon försöker ta hand om denna människospillra kommer ett antal människor in i huset, tar ner Anna i källaren och sätter henne i samma sits som hennes vän Lucien befann sig i femton år tidigare.

Det är nu den förut nämnda dialogen äger rum och en viss förklaring för all pina ges. En dam, enbart tilltalad Mademoiselle, pratar med den nu fastkedjade Anna:
"... i slutändan är Lucie ett offer, som alla de andra. Det är lätt att skapa ett offer, väldigt lätt. Lås in någon i ett mörkt ställe – de börjar lida – när detta lidande, metodiskt, systematiskt... och kyla... håll igång det. Efter ett tag så kommer traumat, den lilla sprickan som uppstår så lätt, få subjektet att se ting som inte är där... Människor vill inte lida längre... världen har kommit till ett stadium där det bara finns offer... martyrer är sällsynta... En martyr, det är något annat! En martyr är en exceptionell varelse: denne överlever lidande, bristen på allt, vi lägger på dennes axlar oket av all världslig ondska och martyren transcenderar sig själv. Förstår du det? Martyren ändrar skepnad!"

Ordet martyr kommer från grekiskan och betyder vittne. Den nu mera vedertagna förståelsen av begreppet martyr som någon som dör för sina, oftast, religiösa övertygelser, är med andra ord inte ordets ursprungsbetydelse. Med detta i beaktande kan nästa scen ses ur detta perspektiv. Mademoiselle visar Anna bilder på människor som lider oerhörda kval, fotografier tagna när de som lider fortfarande är vid liv och Mademoiselle pekar på deras ögon, hon uppmärksammar Anna på deras blickar. Hon tvingar Anna att titta. Hon visar fler bilder och förklarar att minst en av dessa var ateist och att de alla dog utanför religiösa sammanhang och att deras blickar är överskridandets blick.

Till slut säger Mademoiselle, som i trots, "att alla offer på bilderna var vid liv då bilderna togs, så säg mig då att martyrskapet är en uppfinning av den religiösa världen!"
Denna organisation som kidnappar och brutalt torterar unga flickor har som mål att skapa martyrer utanför ett religiöst sammanhang, de förnekar martyrskapets religiösa premisser. Genom lidandet vill de få sina subjekt att överskrida sig själva och bli martyrer, vittnen... men vittnen till vad?

Religiöst lidande är en utbredd del inom många kulturer och detta ämne kan fördjupas oerhört (flagellanter, fakirer, korsfästelsen, etc.), men som exempel här ska nämnas den rit som kallas Soldansen och som utfördes (och som fortfarande utförs) av vissa indianstammar i Nordamerika.

Soldansen är en rit som har smärtan och uthålligheten som medel. Det är en rit som utförs genom att en stor påle (som ska representera Livets Träd) körs ner i marken. Vid denna påle fästs i enda änden rep och i andra änden fästs spett som körs igenom bröstmusklerna på de unga män som deltar i Soldansen. Sålunda fastgjorda dansar de runt denna påle, ständigt mer och mer lutandes bakåt under den stekheta solen som de konstant blickar upp i, till de har lutat sig så långt tillbaka att spettet bryter igenom bröstmuskel och hud och de unga männen lösgör sig från pålen. Smärtan ses som en konstant uppehållen länk mellan människa och Livets Träd. Innan denna dans tar sin början krävs det att de unga männen fastar i tre till fyra dagar. Denna rit är lika mycket religiös som det är ett slags mandomsprov.

Målet med denna rit är att genom smärtan uppnå trance-liknande tillstånd, där de genom att överskrida sig själva ska se visioner, visioner som i sin tur ska hjälpa deras familjer och stammar. De blir på detta sätt ett slags martyrer, vittnen av en vision som ska guida deras närstående fram till nästa soldans.

Lidandet är denna rits psykopomp som för de deltagande till ett tillstånd bortom sig själva, precis som lidandet ska föra den nu fängslade Anna bortom sig själv.

Tortyren av Anna börjar men är rå, simpel, i avsaknad av raffinerade och utstuderade metoder. I boken Lidandets Lustgård av Octave Mirbeau har lidandet upphöjts till en konstform, något utsökt och utstuderat. De bödlar som plågar och gisslar sina offer ser i sitt värv en hantverksmässig stolthet, som vore de konstnärer eller skulptörer:
"Det är verkligen förargligt att ni inte kom en timma tidigare, sade bödeln. Ni skulle ha fått se någonting mycket vackert, och som man inte ser varje dag... Ett utomordentligt arbete, milady! Jag skar till en man, från fötterna till huvudet, efter att ha flått honom!"
och vidare "Förvisso förtjänade han inte äran av ett så vackert arbete... när jag hade flått honom och huden bara var fäst vid axlarna med två små knapphål tvingade jag honom att gå, milady! Hahaha! Det var så man kunde vika sig dubbel av skratt".

Bödeln fortsätter att pratar med Clara, en av bokens huvudpersoner: "Milady, ni förstår, vårt yrke är i utdöende liksom våra vackra vaser, våra fina sidenbroderier och våra förnämliga lackarbeten. Idag vet vi inte längre vad straff och lidande verkligen är för något".

Här kan en viss likhet mellan bödeln och Mademoiselles dialog skönjas: att en viss tid är förbi då lidandet hade en annan innebörd, en slags pinans nostalgi. Även om många paralleller kan dras mellan film och bok, finns det en skillnad dem emellan: lidandet i Lidandets Lustgård blir aldrig transcendent utan antar bara obscena, sexuella, traumatiska, till och med humoristiska skepnader. Trots att lidandet av Mirbeau har upphöjts till konstform, finns där inget mål för offret att uppnå, förutom att plågas till döds. Den enorma smärta som tillfogas alla fångar i boken verkar mest vara till för bödlarnas och åskådarnas nöje, medan Annas kval i filmen har ett martyrskap som högsta syfte.

Martyrs tp01

Detta illustreras särskilt väl om man jämför blicken på de människor på de fotografier som Mademoiselle visar Anna med en skildring av ett tortyroffer i Lidandets Lustgård: "De överdrivet uppspärrade ögonen kastade mot oss en blick som inte längre såg, men i vilka det mest skräckinjagande vansinne fanns kvar och denna blick var så häpnadsväckande hånskrattande, så häftigt galen att jag aldrig haft tillfälle att se ens liknande blickar i ögonen på någon levande ens på sinnessjukhusens vårdavdelningar." Det är bara offrets blick, inte martyrens.

Även traumat är i likhet med Martyrs närvarande i Lidandets Lustgård, då huvudpersonen börjar tvivla på att Clara, som har lett honom runt i denna smärtans Eden, faktiskt existerar: han tycker sig se något som i själva fallet inte är där. Och traumat når även Anna efter ett tag. Hon hör den avlidna Luciens röst fråga henne "Varför är du aldrig rädd?"
Anna – Ibland är jag rädd...
Lucien – Inte som mig.
Anna – Jag gick inte igenom samma saker som du.
Lucien – Vad behöver du göra för att sluta vara rädd?
Anna – Jag tror jag behöver släppa taget om mig själv...

Genom traumat inser Anna vad hon måste göra för att slippa lida mer och nå martyrskapet: att släppa taget om sig själv, att överskrida sig själv. Utan självet finns det inget som kan uppleva det som finns att uppleva. Detta är en tanke inom buddhismen, men även hos Kant som skrev att "självet" eller "egot" bestämmer strukturen i vår varje upplevelse. Hur kan man uppleva något utan något som kan uppleva det? Den transcendentala självmekanismen.

Misshandelsscenerna avlöser varandra med snabba intervaller och till slut utsetts Anna för lidandets sista steg, en mer raffinerad form av tortyr i samma stil som i Lidandets Lustgård: hon flås levande. All hud förutom den som utgör ansiktet tas bort.

I filmens enda moment av ömhet i scenen innan böjer sig kvinnan, som ömsom har matat henne, ömsom misshandlat henne, ner på knä till samma nivå som den av misshandel vanställda Anna, smeker hennes ansikte och säger att hennes kval snart är över. Enbart det sista steget återstår...

Samma kvinna märker efter flåendet att Annas blick är martyrens blick, bortomseendets blick. Hon ringer Mademoiselle och säger Anna har nått det önskvärda tillståndet. Mademoiselle skyndar sig till Anna och frågar henne om vad hon ser. Hon böjer sig över den hudlösa Anna och får lidandets visioner viskade till sig.

I filmens slutscen har en grupp människor samlats i huset där Anna har hållits fången och en man, Etienne, deklamerar att Anna har nått martyrskapet, att hon är värd den yttersta respekt... hon har sett vad som väntar efter döden. Mademoiselle, som är den enda som Anna har pratat med, ska strax berätta vad som väntar bortom livet. Etienne går upp till badrummet, där Mademoiselle befinner sig, knackar på dörren och säger att "de väntar".


Mademoiselle – Jag kommer Etienne.
Etienne – Så det finns något?
Mademoiselle – Givetvis.
Etienne – Var det tydligt? Var det precist?
Mademoiselle – Mycket tydligt. Det finns inget utrymme för tolkning. Kan du föreställa dig vad som händer efter döden?
Etienne – Är du okej?
Mademoiselle – Kan du?
Etienne – Nej, jag...
Mademoiselle – Fortsätt tvivla, Etienne...

Efter denna dialog får åskådaren se Mademoiselle skjuta sig själv i huvudet, ivrig att dö och ta del av det som väntar i efterlivet efter att ha hört Anna bära vittne om vad som väntar bortom, eller ivrig att dö eftersom vetskapen om vad som väntar är outhärdlig att bära. Målet med all tortyr är nu uppenbart: att skapa vittnen till efterlivet.

Organisationen handlar enbart av egenintresse, för att stilla sin egen nyfikenhet. Vad Anna faktiskt ser i all sin smärta får åskådaren inte veta, inte heller ges någon mer information om denna demoniska organisation. I scenen där kvinnan ringer Mademoiselle säger hon att "jag har aldrig sett ett ansiktsuttryck som detta... hon är befriad, fullständigt befriad! Hennes ansikte är som... Mademoiselle, hennes ögon! Hon ser inte längre vad som pågår runtomkring henne!"

Genom en överbelastning av sinnet känsel når sinnet syn ett övernaturligt plan av befrielse, ett tillstånd av extas. Även ordet extas kommer från grekiskan och betyder "att stå utanför sig själv" och det är just lidandets extas Anna når i denna scen, där hon genom smärtans hänryckning blir befriad, ställer sig utanför sig själv, och inte längre ser den mondäna verkligheten, utan icke-varats verklighet, dödens domäner. Hon slits bort från det världsliga planet, ser bortom det och lider inte längre för, med Abu Saids ord, "där du inte längre finns, där är paradiset".

Hugo Kuhlin

Klicka här för att söka efter böcker hos Bokus apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts