”Sag mir wo die blumen sind” Marlene Dietrich -en blå ängel i byxor - Tidningen Kulturen




Essäer om film
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Marlene DietrichDen gravt alkoholiserade divan sängliggande sedan åratal, tungt drogad, nu åldrande i sitt förfall, en mager kvinnan som levde i självvald ensamhet fjättrad vid sängen, plågad av njursvikt med cirkulationsproblem och ständig feber, fångades nu försvarslös och ömklig av paparazzifotografen, som helt fräckt fick sitt scoop, en blixtrande bild av den absoluta förnedringen, när han förevigade den skygga, sjuka, kraftigt medicinerade legenden genom att burdust och påträngande krana sig upp i ett träd så att hans vidvinkellins kunde skjuta rakt in genom fönstret ned mellan lakanen på det skyddslösa subjektet och föreviga den en gång så lysande stjärnan, ett oblygt intrång utan hänsyn, som om det inte var nog filmat vid det laget, som om hon inte kunde få äga denna sista intimitet av egen avstannande tid som en skänk och ett erbjudande om respekt och integritet, utan måste exponeras även i det kvarvarande skalet, de resterande resterna av förlorad storhet, den en gång så uppburna, älskad just för den hon var och hatad av samma skäl, som i undanskymd och plågsam ensamhet slutade sina dagar i lägenheten vid 12 avenue Montaigne i Paris, där hon huvudsakligen vistats i konstant sängläge de sista elva åren och enligt hennes nära vänner, dog för egen hand då hon var skräckslagen för att hamna på vårdhem.

Hon var nu åter fångad på linsen som ett skadskjutet villebråd jagad i förnedringen alls inte i det skick hon skulle önskat sig om hon tillfrågats innan tagningen, hon som alltid var så noga med sitt yttre, och i sitt yrke dagligen laborerade och filade på sin exponering, där varje framträdande blev till en stilperformance, oftast arrangerat till ett stilleben, en pose, där varje bild hade sin noggranna estetik, där varje ögonblick i offentlighetens ljus var designat i sin mest rena och medvetna form, där hon till slut blev till den mystiska, mytiska, androgyna blå ängeln som fastnade i allas medvetande.

Maria Magdalena Dietrich föddes 27 december 1901 i Schöneberg i nuvarande Berlin. Fadern var Louis Erich Otto Dietrich, officer i den kungliga preussiska polisen. Han avled när Marlene var sex år gammal. Hennes mor gifte om sig när Marlene var 11 år med faderns bästa vän, kavallerilöjtnanten Edouard von Losch, som dog senare efter skador han ådragit sig under första världskriget.

Marlene Dietrich var 92 år gammal när hon dog i sin våning i Paris 1992. Hennes genombrott och genom åren i särklass mest uppmärksammad artistiska prestation kom när hon spelade varietéflickan Lola-Lola i den första tyska ljudfilmen Blå ängeln. Med sin sensuellt mörka röst framförde hon en sång som blev hennes konstnärliga identifiering: "Ich bin von Kopf bis Fuß auf Liebe eingestellt". Filmidén grundade sig på Heinrich Manns roman Professor Unrat. Professor Immanuel Rath förälskar sig i nattklubbssångerskan Lola-Lola. De inleder ett förhållande och när det avslöjas får professorn sparken. De två gifter sig men i avsaknad av arbete sjunker professorn så lågt att han får uppträda som clown på nattklubben. Filmen blev omedelbart ett internationellt genombrott för Dietrich och hon följde regissören Josef von Sternberg till USA. Dietrich undertecknade där kontrakt med Paramouth Picture och fick sedan roller i filmer av Hitchcock, Lubitsch, Welles och Wilder.

The judgment at NurembergMarlene Dietrich har som få med sin röst gestaltat en tidsstämning och samtidigt med både röst och utseende identifierats med en hel tidsepok. När hon fångades in i sin ensamma ömklighet i lägenheten på 12 avenue Montaigne och förevigades av papparazzin var det just i hennes fall ett iögonfallande burdust tilltag, infernaliskt uttänkt, medvetet spekulerat att ta denna bild som skulle komma att utgöra ett hån mot hennes väsen och skändlig attack mot hennes eftermäle genom en fräck exponering av hennes belägenhet. Hon som alltid varit denna ointagligt grandiosa ikonbild, alltid retuscherad, alltid välmanikyrerad, alltid excellent sminkad, alltid fotochinic. Hon som stått modell för världens alla kvinnor i flera hänseenden, blivit modeförebild och växt till modeikon- global stilikon och slutligen till uppmärksammad kvinnorörelseikon och samtidigt utgjort en hyllad motståndskraft under kriget, fångades nu i sin absoluta misär och förnedring.

Den stereotypa och nästan kanoniserade offentliga bilden som utgjorde konceptet Marlene Dietrich var därmed slutgiltigt krackelerad och istället för att illustrera den blåa ängeln, gestaltande hon nu en fallen ängel där vänner sörjde och fiender gladdes åt detta levande bevis på förgänglighetens kraft.

Bildbeviset som fångats av papparazzifotografen såldes för ansenliga summor.

”Sagt mir wo die blumen sind” står det på minnesplaketten som restes i hennes födelsestad Berlin, den stad som tog avstånd från henne under andra världskriget, den stad där man kastade ägg på henne när hon uppträdde där för första gången igen efter andra världskriget, i det land där den nationalsocialistiska regimen förbjudit hennes sånger efter att hon sagt nej till samarbete och nekat en inbjudan från Tysklands propagandaminister Göbbels att uppträda i hemlandets tjänst. Och där man ansåg att hon förnekat sitt land, förrått fäderneslandet i krig när hon tog ställning mot regimen och ställde sig på de allierades sida och blev amerikansk medborgare. Hon fick 1947 utmärkelsen Frihetsmedaljen för amerikanska civilister av USA och 1950 hederstiteln "Chevalier de la Legion d'Honneur"(riddare av hederlegionen) av den franska regeringen.

Marlene Dietrich var en kostymernas, hattarnas och stövlarnas dam. Hon var den androgyna förvandlerskan i byxor som förtrollade och förförde en hel värld. Hennes skönhet var inte yppig, rundad och svällande, den var graciöst rätlinjig, påvert manikyrerad med ett bildmässigt utseende som i de mest frekventa tagningarna tycktes vara överdraget och maskerat av ett svagt ytskimmer rökighet som låg som en dunkel stämning över hela hennes framtoning och där hon i denna uppenbarelse framstod som en skuggande maliciös och undanglidande gäckelse. En drömlik fantasi som tycktes skapad ur dolda miljöers innehållsrika skuggor men som också var en önskan, en längtan som manifestation och eftermäle och kritik av en hel tidsepok.

Marlenes röst ägde ett extremt idiom i full konsekvens med denna uppenbarelse, som en sober stämma av kondenserad erfarenhet balanserad av en underliggande, ständigt närvarande, extremt medveten och galant uppburen lust. Hon fick den mest vardagsenkla människa i den ödsligaste förskingring att känna sig förförd.

den blåa ängelnMarlene var skådespelare och hennes absoluta genombrott med filmen Blå Ängeln och varietèflickan Lola-Lola var en magnifik gestaltning där hon presenterade ursprunget och det första framförandet av vad som kom att bli hennes signatursång: Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt” Ett kärlekens väsen från huvud till fot inställd på kärlek. Marlene personifierade den drömska romantiken, men också rätten till kärleken, rätten att få vara vad man är, att äga rätt att bli till det man önskar vara, att tillåtas agera därefter i kärlek och person. Hon var en levande protest mot konformitetens krav, mot likriktningen, mot kravet på rättning i de estetiska, etiska och etniskt organiserade leden. Hela hennes väsen var en protest. Hela hennes uppenbarelse ställde en fråga: Hur det kan komma sig att vår strävan efter konformitet är så stark? Är det rädslan för frigörelsen? Skräcken inför de möjligheter som lösgör sig? Yrseln inför de svindlande perspektiv som öppnar sig?

Hennes röst bar en alldeles särskild karaktär som låg ingraverad som bärnsten i den sonora stämman, en iögonfallande stringent valör av något extremt lockande accentuerat av hennes frasering där den mörka tonen fick den karaktärsfulla och lynnigt ägda sorg som gick genom samtiden, från leriga skyttegravars skräck till fredsslutens rusiga glädjeyra, och som också kom att verka förlösande över hela skalan av udda existensers skuggliv. Frågeställningar som just rests under andra världskriget där den marscherande likriktningen sökte tillintetgöra mångfalden. Marlene var älskad av menigheten på båda sidor av kombattanternas skyddsvallar.

Hennes eftermäle ägde en mera motsägelsefull ornamentik som sorgligt nog tillblandades med oförskylld medverkan av henne själv till att till stora delar bli en efterkrigstidens pinsamt smaklösa sammelsurium av kitschig andravärldskrigsromantik, där dokumentärfilmers avsaknad av rörliga nutidsbilder på henne dubbades med hennes dimmiga och rökbeslöjade röst till gamla arkivbilders stillebenta ackompanjemang vilket i pinsamheter tävlade med släktingars slagsmål om var hon skulle begravas, och nationers gräl om var hon skulle tillåtas begravas. Allt detta blev till en ömklig och förnedrande offentlig efterbördssmet. Detta kletande i Marlenekartoteket blev förödande för minnesbilden. Den slutgiltiga domen mot Marlenes minne var dotterns biografi som nästan skrev ned Marlene i graven som okapabel moder.

Hela Marlenebilden riskerade under denna tid att slå om i sin patetiska motsats och dra ned äreminnet över Marlenes gärning och betydelse. I en film tillsammans med en modern androgyn gestalt som David Bowie nåddes höjdpunkter i exploateringen med ett koncept som grävde djupt ned i patetiken med hjälp av en spekulativ regissörs dimmiga och perspektivlösa funderingar.

MoroccoEfter den nämnda filmen vars namn var Schöner Gigolo- Armer Gigolo(Just a Gigolo, 1979) där hon som nämnts ovan spelade mot Bowie skrev journalisten James Dalrympte i Sunday Times att den gode Marlene 'hade filmats genom gasväv kväkande sig igenom en parodi av hennes Blue Angel-persona' och att hennes egen reaktion var att resultatet var skrämmande och att 'hon grät när hon såg hur den bräckliga erotiska bilden hon hade skapat hade blivit en monstruös bit burlesk' 

Hennes död 1992 och dess eftermäle ägde lika många sensationer som hennes liv men ett enda faktum kvarstod och stod helt klart. Marlene Dietrich personifierade något som obstruerade mot bägge sidor av det klassiska myntet av inskränkthet i en värld som ständigt strävar efter kontroll och rätlinjighet med ett bokstavstroende insnärjt i ett kvadratisk tänkande, följsam rättrogenhet och panisk rädsla för en expanderade frihet.

”Sagt mir wo die blumen sind” är strofen som Marlene sjunger ur Peter Seegers Where have all the flowers gone. Blommorna alla de vackra, var finns de? En efterlysning av mångfalden. Och det är frågan som kan ställas till tjugoårsminnet av Marlenes bortgång, hon med karakteristiska rösten och med den bild som stannar kvar av hennes mångtydighet, det dubbelbottnade, det icke riktigt säkerställda, det undanglidande inte riktigt identifierade eller definierade, men också av ett bejakande, ett hävdande av det som vill vara, det som äger rätten och är självklar i den.

”Ich bin von Kopf bis Fuß
Auf Liebe eingestellt,
Denn das ist meine Welt,
Und sonst gar nichts.
Das ist, was soll ich machen,
Meine Natur,
Ich kann halt lieben nur
Und sonst gar nichts”

 

Benny Holmberg

 

 

Länkar

 

lola: http://www.youtube.com/watch?v=hIfj5OGROJw

 

Ich bin: http://www.youtube.com/watch?v=fd26PrSjiBI

 

Ich bin: William Seward Burroughs http://www.youtube.com/watch?v=SM5C3ZmNY3k

 

Lili Marlene: http://www.youtube.com/watch?v=MO0lUXnAs-U

 

 

 

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen