”Jag har älskat, jag har gråtit, varit som galen av lycka” - Tidningen Kulturen




Filmdebatt
Verktyg
Typografi

”Segnälkab” heter den enda roman som Olle Holmberg skrev, i en lekfull stund. Annars ägnade sig denne lärde lundaprofessor i litteraturhistoria åt fackböcker inom sitt gebiet, bland mycket annat en poetik i tre stora delar och en biografi om 1700-talsskalden Leopold i ännu fler, samt kvicka och spetsiga essäer och aforismer. Hur kronologin i romanen är beskaffad förstår man redan av titel om man läser den från höger till vänster.




Omslaget visar den filmruta i Federico Fellinis ”La dolce vita” som gjorde henne till en ikon, den där hon badar i Fontana di Trevi. I filmen irrar Marcello Mastroianni omkring i ett nattligt och öde Rom tills han träffar på denna nordiskt blonda valkyria. dDn bilden är minst lika klassisk som Chaplin och Paulette Godard som vandrar mot soluppgången i slutscenen av ”Moderna tider”, eller Bengt Ekerot som Döden och Max von Sydow som Riddaren i Ingmar Bergmans ”Sjunde inseglet”, eller Bibbi Anderssons ansikte som smälter samman med Liv Ullmans, i hans ”Persona”.

Annons:



Jag kan tänka mig att Hasse Alfredson kände till den boken när han författade sin lilla skrift ”Ernst Semmelmans minnen” som går tillväga på samma vis: den börjar med titelfigurens begravning och slutar med hans födelse.

Samma grepp, åtminstone initialt, har Lars Hector och Christel Persson i ”Den sista divan” (Kura förlag Malmö) som är en överdådig bok både i ämne och utförande. Den är så stor, flott och genomillustrerad att den på engelska skulle kallas en coffee table book. Den är bläddervänligt med sitt överflöd av foton inte bara på sin huvudperson utan också på artiklar och veckotidningsomslag i faksimil – det är mycket välgjort och tilltalande. Och så berättas den alltså baklänges, fast bara till en början: inledningskapitlet handlar om de tragiska och kanske ibland tragikomiska turerna kring vår sista svenska divas stoft där släktingarna fajtates om var och hur och när gravsättningen skulle ske. Så småningom löste det sig, och hennes gravsten finns att se vid Skanörs kyrka.
På den står gränserna för hennes levnad, 29 september 1931 till 11 januari 2015, och så hennes titel på engelska: ”The Actress”. Det är bara rätt och billigt, det var utomlands, särskilt i Hollywood, som hon spelade in sina filmer. Men det påminner också om hur snålt hon ibland blev bemött på hemmaplan – inte hos familjen i Malmö där mamma lagade hennes favoritmat så fort hon var hemma – men av journalister som borde vetat bättre. När hon efter sin första sejour over there kom tillbaka och pratade svengelska gjorde bland andra Rune Moberg i bildtidningen Se sig lustig över en starlet som glömt bort sitt modersmål. Han siktade in sig på annat också som han gång på gång missunsamt arpade om (likadant fick Ingrid Bergman många skopor oförskämdheter av Stig Ahlgren i Vecko-Journalen när hon gästspelade Jeanne d´Arc på Dramaten) - så snålt, avundsjukt, inskränkt och provinsiellt!
Efter de första sidorna skrider framställningen dock fram kronologiskt, i en överväldigande detaljrik krönika. Någon gång blir man lite matt av alla b-skådespelare (mest manliga) i Hollywood vars namn hunnit sjunka i glömska. Raden av män som korsade Anita Ekbergs väg var lång, och inte alla var lika intressanta. Ett uppslag i Svensk Damtidning 1986 har rubriken ”Männen jag älskat har förstört mitt liv” (rubriken härovan är hennes). Det var nog en sanning med bara ett uns av modifikation. Hon verkar inte ha varit bra på att hitta den rätte. På liknande sidor i Hemmets Journal tre år senare sägs att nästa veckas avsnitt kommer att heta ”Jag är ensam nu”. Det ständigt upprepade mönstret av hektiska och oftast kortvariga relationer till män kan kanske ha sin psykologiska grund i en våldtäkt som hon utsattes för i sina tidiga tonår. Den nämns bara en passant och diskret i texten.
Den teorin framkastar i alla fall den erfarna journalisten och utrikeskorrespondenten Christel Persson när jag talar med henne om boken. Hon träffade Anita Ekberg bara någon enstaka gång, sent i divans liv, men hon sveptes som så många andra med av hennes charm. Trots prepositionen ”med” i författarduon är det nog Christel Persson som skrivit större delen av texten. I gengäld vilar den, tack vare Lars Hector som var filmstjärnans nära vän, på en stadig faktisk grund, med många intima insikter. Han verkar ha ett fotografiskt minne för personer, episoder och anekdoter men har förstås också ägnat stor tid åt att gräva i tidningsarkiven. Bilden man får av henne stämmer överens med intrycket hennes framträdande från ett av de sista åren i ett av radions sommarprogram gav: rolig, kvick, rättframt okonstlad och charmerande: en chosefri tjej från Malmö.
Omslaget visar den filmruta i Federico Fellinis ”La dolce vita” som gjorde henne till en ikon, den där hon badar i Fontana di Trevi. I filmen irrar Marcello Mastroianni omkring i ett nattligt och öde Rom tills han träffar på denna nordiskt blonda valkyria. dDn bilden är minst lika klassisk som Chaplin och Paulette Godard som vandrar mot soluppgången i slutscenen av ”Moderna tider”, eller Bengt Ekerot som Döden och Max von Sydow som Riddaren i Ingmar Bergmans ”Sjunde inseglet”, eller Bibbi Anderssons ansikte som smälter samman med Liv Ullmans, i hans ”Persona”. På försättsbladets bild där Anita Ekberg ligger utsträckt på en soffa i sin minimala svarta negligé eller kanske cocktailklänning – Malmös husgavlar som kunde vara från Kvarteret Korpen skymtar genom fönstret – är hon en förförande vacker femme fatale, sådan hon var både på film och i verkliga livet. Men vackrast är hon nog på den serie reklambilder som den skicklige malmöfotografen Georg Oddner tog i början av femtiotalet, när hon elegant mannekängade i kappor från konfektionsfirman Sahlins i Eslöv.
 
 
 
 
Ivo Holmqvist

Annons

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen