Hannes Holm, Ove och den svenska vardagen - Tidningen Kulturen




Hannes Holm Foto CC BY-SA 4.0

Filmdebatt
Verktyg
Typografi

Med En man som heter Ove lyckades Hannes Holm inte bara nå publiken på svenska biografer, utan också verka lockande på publiken utanför rikets gränser. Det kan synas överraskande i båda fallen, att en modern publik tilltalas av en film som så varierar teman från de klassiska svenska hembygdsfilmerna från årtiondena runt andra världskriget.


Frågan är hur ett sådant sentimentalt och ideologiskt pekoral kan tas på allvar av en kritisk granskare. Samma teman har behandlats oändligt mycket mer övertygande i andra svenska filmer, t. ex. Lycka till och ha det bra med varandra, utan att väva in en historia om förlust och försoning i en nationell hembygdsdräkt.

Annons:



Naturligtvis går tankarna först till Edvard Persson-filmerna, med hänvisning till Rolf Lassgårds imposanta statur, men man kan lika väl erinra om Åsa-Nisse eller Fabian Bom, den senare inte minst som en följd av Oves strikta ordningsföreställningar, trots att Bom-filmerna inte riktigt tillhörde genren. Dåförtiden var det det svenska bondesamhället som stod inför moderniteten, i filmen om Ove har nu även arbetaren och industrisamhället förpassats till historien.
Filmens estetiska utformning antyder emellertid att Holm inte bara var ute efter att roa en modern publik med klassiska, estetiska anspelningar. Liksom företrädarna syftar Holm med sin film till en berättelse om nationell gemenskap i en svår tid, i vilken gamla ideal kan verka föråldrade och nya träder fram. De lätt anakronistiska återblickarna på det svenska folkhemmet markerar denna mytiska aspekt på filmen. Och Holm lämnar ingen i tvivelsmål om att han har bestämda synpunkter på hur det nationella idealet ska se ut.
Den traditionelle arbetaren Lassgård har inte bara drabbats av svåra motgångar i sitt liv, som den bibliske Job. Liksom denne vägrar han med envis rättfärdighet att vandra botgöringens väg. Till slut behövde båda emellertid acceptera vandringen. Men för den av Hannes Holm regisserade Ove ledde denna väg inte, som hos Job, till försoning med Gud, utan till försoning med den svenska nationen i dess samtida utformning.
Med det mer högstämda, av upplysningen färgade politiska språk som härskade fram till andra världskriget, kan man säga att Ove i filmens slutscener inte offrade sin rättfärdighet på kyrkans altare, utan på nationens. Syndabekännelsen avlades inte under uppsikt av en vigd präst, utan inför en nysvensk kvinna. Först efter denna jordiska syndabekännelse och försoning med nationen kunde Ove lämna jordelivet.
En mer positiv utvärdering av filmen kunde använda begreppet nostalgi för att analysera detta filmens budskap. En man som heter Ove tillåter moderna svenskar, framför allt de lite äldre, att titta tillbaka på en idealiserad dåtid som aldrig fanns, och därmed bygga upp mod inför framtidens utmaningar, och därmed lämna sina gamla politiska övertygelser. På modernt politiskt språk vill Holm tala om för svenska arbetare att den rätta vägen inte går över Sverigedemokraternas domäner, utan över de av staten med begrepp som multikulturalism och tolerans skyltade vägarna.
En mer negativ utvärdering skulle kanske hellre fotas på begreppet kitsch, skulle se filmen som ett spel med tecken utan referenser, ett försök att producera underhållande illusioner hos en inte särskilt vaken publik. Kanske är det inte någon högre form av konst men underhållande för ögonblicket. I båda fallen frågar man sig hur ett nationellt pekoral som denna film kan betraktas så positivt.
Ett svar är naturligtvis att Hannes Holm producerat en statsfinansierad film, som därmed också uppfyller kraven på trygga och harmoniska berättelser, i samklang med statens allmänna ambitioner. Samtiden har behov av en modern beredskapsfilm. Och det är väl egentligen inget ont i detta faktum, om man inte vill betona faran av att statsproducerad kultur i allmänhet visserligen har en tendens att leda till utslätning och ideologiproduktion, att skyla över de verkliga problem man står inför. Det är knappast en tillfällighet att det estetiska språket i filmen så tydligt anknyter till de moderna varianterna på socialistisk realism, såsom man kan betrakta dessa i internationella succéfilmer. Verkligheten ska konstrueras, inte analyseras.
Värre är det kanske att de professionella mottagarna av filmen, också de nuförtiden vanligtvis, åtminstone indirekt, statsfinansierade, verkar fullkomligt oberörda av de pekorala tendenserna i Holms film. I Helena Lindblads recension i Dagens Nyheter prisades de anakronistiska, historiskt sett tvivelaktiga, återblickarna på den svenska nutidshistorien och hon tycks alldeles ha förbisett det mytproduktiva inslaget i dessa scener. I utvärderingen av Lassgård pekar hon inte på filmens dödförklaring av den svenske arbetarens illusioner, utan förallmänligar Lassgård till att bli en företrädare för en „daterad" manlighet.
Riktigt överraskad blir man sedan när Lindblad analyserar ett för hembygdsfilmer karaktäristiskt inslag, nämligen den skurk som måste avslöjas innan en försoning kan komma till stånd. I Hannes Holms film är denne svartmuskige, mustaschprydde och oljade förrädare inte särskilt annorlunda än i de äldre varianterna på hembygdsfilmer. Därför hoppar man verkligen till när Lindblad karaktäriserar honom som påminnande om en antidemokrat från 1930-talet.

Visserligen specificerar inte Lindblad vilken av de antidemokratiska varianterna hon anspelar på, men redan Ove beskrevs som en (ordnings-)fascist, så förmodligen är det i den riktningen Lindblad tänker. Och därmed har hon också uttolkat filmen i det som kan kallas en modern beredskapsanda.
Tyvärr styrks denna tolkning inte av filmens estetik. Skurken i filmen ser likadan ut i alla tider, företräder framsteget, beter sig överlägset mot de rotfasta. I slutet på filmen avslöjas han emellertid som en modern entreprenör som skor sig på dessa rotfastas bekostnad när han placerar sina vinster från ett privat vårdföretag, med det betydelsebärande namnet Konsensus, på en skatteparadisisk ö. På äldre tiders mer patetiska språk var denne typ en falsk profet. Det innebar i princip att han var jude. Och det är sådana stereotyper som presenteras i filmen om Ove, såväl i handling som på bild.
Dessa judiska stereotyper är numera inte längre kopplade till antisemitismen utan har förallmänligats. Den antisionistiska vänstern nationaliserade dem, och därefter har dessa stereotyper förflyttats till beskrivningar av t. ex. yuppisar och nyliberaler. Det gör de inte mindre gångbara i nationella berättelser.

I filmen finns det också en osynlig skurk. I den regnbågskoalition som avslöjar företaget Konsensus ingår också en ung homosexuell invandrare, som förskjutits av sin far, som inte accepterar homosexualitet. Gränserna har dragits mot det alltför moderna och det gammalmodiga, som båda strider mot de nationella värdena.

När såväl estetisk produktion som estetisk utvärdering finansiellt kontrolleras av staten kan utfallet bli en viss blindhet. Och denna brist på synskärpa lär finnas även hos den breda publiken, som ju i det moderna medielandskapet inte heller är särskilt vana vid mångfald i informationsutbudet. Om denna publik kan ursäktas med naivitet, så borde det inte vara fallet med estetiker och kritiker.
Hannes Holm hävdade i en intervju med SVT att man inte skulle tänka för mycket inför produktionen av en populär film. Om denna utsaga beskriver produktionsprocessen, så blir slutsatsen att moderna konstnärer förmodligen är rätt naiva.

Nu ska man väl inte ta Holms utsaga alltför mycket på allvar. En man som heter Ove är ett stiliserat, nationellt uppbyggnadsepos för en publik som har svårt att hantera konflikter och strävar mot försoning på en nationell grund, så mjukt konstruerat att man till och med kan tänka sig att Sverigedemokraterna kan få vara med, om de anpassar sig lite i programvalet.

Frågan är hur ett sådant sentimentalt och ideologiskt pekoral kan tas på allvar av en kritisk granskare. Samma teman har behandlats oändligt mycket mer övertygande i andra svenska filmer, t. ex. Lycka till och ha det bra med varandra, utan att väva in en historia om förlust och försoning i en nationell hembygdsdräkt.

Det finns också andra estetiska alternativ. På 1980-talet producerade Eagles-medlemmen Don Henley ett par album där han gärna predikade politiskt mot dåvarande politiska tendenser, musikaliskt med en bombastisk 80-talsproduktion. När han nu efter ett långt uppehåll återvänder med ett album, så har han också valt ett hembygdsperspektiv. Han tittar på världen från Cass County och ackompanjerar sina intryck med en genuin country-feeling..

Det innebär inte Henley egentligen har ändrat sina hållningar men märkt att nutiden inte riktigt passar för pekpinnar. Och i motsats till Ove så vidhåller han i stort sett sina åsikter, övertygad om att han har rätt. Hannes Holm skulle kanske ha tänkt efter lite mer innan han, med det patetiska språkbruk som upplysningen frambringade och som fortfarande är så kärt, så ivrigt följde med tiden att han riskerade att springa i från den. Och kanske skulle också de recensenter som prisat filmen först ha åkallat historien innan man inkorporerade den förgångna tiden som myt.

Lars I Andersson

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Film. Med det intensiva thrillerdramat 'The Salesman' är Asghar Farhadi den fjärde regissören i filmhistorien som vinner en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film två gånger. Han tar därmed plats på en mycket prominent vinnarlista som hittills bestått av tre legendariska mästerregissörer: Federico Fellini, Vittorio De Sica och Ingmar Bergman.
Läs mer...

Kultur. 1612 – Svenska trupper, ledda av hertig Johan av Östergötland och Jesper Mattson Cruus af Edeby, besegrar en dansk här under kung Kristian IV, som är på återtåg från ett plundringståg i Västergötland, i slaget vid Kölleryd i Halland under det pågående Kalmarkriget. Efter att omkring 300 man har fallit (båda sidor inräknade) flyr danskarna till Varberg.
1808 – Utan föregående krigsförklaring går ryska trupper under ledning av general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden över den svensk-ryska gränsen vid Abborrfors i östra Finland. Detta blir inledningen till finska kriget, som pågår till året därpå och i vilket Sverige förlorar den östra rikshalvan till Ryssland.
1848 – De båda tyska politiska aktivisterna Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund. Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”
1940 – Norrbottniska Pajala bombas av sju sovjetiska flygplan som navigerat fel under ett bombuppdrag över Finland. Flera byggnader i samhället brinner ner och kostnaderna för de materiella skadorna uppgår till 45 000 kronor. Lyckligtvis omkommer ingen människa och endast två skadas lindrigt. Redan samma dag inlämnar den svenska regeringen en protestnot till Sovjetunionen, som den 6 mars erkänner att bombningen är ett misstag av sovjetiska plan och sedermera betalar skadestånd på 40 000 kronor. Detta blir den enda kränkningen av svenskt territorium under andra världskriget, som Sovjetunionen erkänner.
1968 – Sveriges utbildningsminister Olof Palme deltar i en demonstration i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör och håller ett tal där han kritiserar USA för dess krigföring i Indokina och hävdar att kriget är ett hot mot demokratin. Detta leder till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där den amerikanske ambassadören i Sverige William Heath kallas hem till USA. Det dröjer till 1970, innan en ny amerikansk Sverigeambassadör utses, och de diplomatiska relationerna mellan länderna förblir kylig ännu längre, bland annat då Palme 1972 håller ett tal om de amerikanska bombningarna av Hanoi.
1972 – Den amerikanske presidenten Richard Nixon inleder ett oväntat men historiskt besök i Kina, vilket pågår till den 28 februari, och tas emot av landets ledare Mao Zedong. Syftet med besöket är att förbättra relationerna mellan länderna, som vid denna tid ser varandra som något av ärkefiender och det är första gången en amerikansk president besöker ett kommunistiskt land. Besöket leder till och med till att engelska språket berikas med metaforen Nixon in China, som uttryck för när en politiker gör något oväntat och okarakteristiskt.
1976 – De första paralympiska vinterspelen invigs i svenska Örnsköldsvik. Spelen har tillkommit för att personer med olika former av funktionsnedsättningar ska kunna delta i olympiska vinterspelsidrotter, men med anpassningar till deras nedsättningar. Paralympiska sommarspel har hållits sedan 1960.
1987 – Olof Johansson väljs till det svenska Centerpartiets ordförande, sedan den tidigare ledaren Karin Söder har avgått den 2 februari, på grund av dålig hälsa. Johansson förblir partiledare till 1998, då han lämnar posten några veckor före årets svenska riksdagsval.


Källa: Wikipedia
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen

Cron Job Starts