The Hollywood Ten som dålig fars - Tidningen Kulturen




Bröderna Ethan och Joel Coen vid filmfestivalen i Cannes 2015. Foto Georges Biard CC BY-SA 3.0

Filmdebatt
Verktyg
Typografi

Full av förväntan gick jag och såg bröderna Coens Hail, Caesar! Nu blir det skratta av, tänkte jag. Trailern hade ett sting som lovade gott. Det var bara det att trailern innehöll allt. Filmen såg ut som om någon hade dragit ut trailern till full filmlängd på en av drömfabrikens mindre kända men ofta använda sträckbänkar. Långdraget och förutsägbart. Roligt knappast ens på manusstadiet och som färdig film direkt tråkigt. Jag kom ut tom och blåst och längtade efter Mel Brooks.


Den av kongressen, via kommittén för oamerikansk verksamhet, sanktionerade bilden, som vad jag vet aldrig officiellt vederlagts, är den av ett gäng hårdföra marxister, landsförrädare och spioner som i drömfabriken gick en främmande makts ärenden (läs: Sovjet).

Det är inte det som upprör mig. Dåliga filmer är inget nytt. Det är hanteringen av "The Hollywood Ten", den grupp av till största delen manusförfattare som jag skriver om på annan plats
i tidningen (Männen som försvann), som gör mig osäker och lite förbryllad vad gäller det komiska uppdraget. De nämns aldrig enskilt eller som grupp vid namn, men de flesta med lite filmhistoria i ränseln vet att det är The Hollywood Ten det handlar om (de är dessutom tio till antalet, om jag räknat rätt). De som inte har detta i bagaget, det vill säga merparten, tar dem för ett gäng kommunistiska knäppgökar i största allmänhet (och alltså är ingen skada skedd). Vilket märkligt nog också Sydsvenskans kritiker gjorde i en anmälan som jag i övrigt delar fullt ut.

Bröderna Coen skulle säkert hävda, ställda inför funderingar av detta slag, att skildringen är en våldsam karikatyr av de verkliga förhållandena kring "de tio" och att man istället ska skratta åt träffsäkerheten i karikatyren. Det finns naturligtvis åtskilligt som inte har med verkligheten att göra, men det tillhör en manusförfattares rättigheter. Placerandet av filosofen Herbert Marcuse i gruppen som dess talföre marxistiska ideolog är direkt fel, det fanns ingen sådan, förutom att det är illa tajmat. Han blev modefilosof för vänstern först på sextiotalet. Men, förstås, det är väl sånt man ska skratta åt. Det är förmodligen kul.

Den av kongressen, via kommittén för oamerikansk verksamhet, sanktionerade bilden, som vad jag vet aldrig officiellt vederlagts, är den av ett gäng hårdföra marxister, landsförrädare och spioner som i drömfabriken gick en främmande makts ärenden (läs: Sovjet). Vilket exakt är den bild som filmen förmedlar. Om man bortser från groteskerierna, vilket är lätt. De är inte roliga. Och detta alldeles oavsett de äreräddningar som tillkommit dem i efterhand. Likt den som Dalton Trumbo fått på bred front i och med filmen som bär hans namn. Han rentvåddes visserligen långt tidigare och slapp, till skillnad från flera av de andra i gruppen, ut ur svartlistningen. Som var verksam långt in på sextiotalet. Men, hör jag bröderna samfällt och tydligt utbrista: Detta är humor! Lite överdrifter och felaktigheter får ni allt tåla! Och sen när blev The Hollywood Ten The Hollywood Holy Ten?

Den som ändå skrattar (i kulissen) är senatorn från Wisconsin, Joseph McCarthy. Mitt i prick! Vad var det ja sa! Men filmen slirar och sitter på två stolar. Ty man kan inte lägga sig så nära inpå en officiell version och samtidigt bli trodd på sin karikatyr av densamma. Filmen är otydlig på ett synnerligen olustigt sätt. Medan filmens sensmoral däremot är mycket tydlig i sin lite fadda, religiösa jolmighet. Det vill säga, lyssna inte på några falska profeter, typ Marcuse. Håll er till mannen på korset! Han har alla svaren. Skratt? I så fall mitt enda.

Ulf Stenberg

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Populära artiklar i denna kategori

Annons

Media. En intervju med Guido Zeccola som slutade arbeta på Tidningen Kulturen.
http://tidningenkulturen.se/index.php/ovrigt-kat/ovrigt-kat-11/ovrigt-kat-13/22772-innan-festen-tar-slut
Läs mer...

Media. Den svenske journalisten Dawit Isaak, född i Eritrea, har tilldelats UNESCO:s Guillermo Cano World Press Freedom Prize 2017. Dawit Isaak arresterades under en räd mot medier i Eritrea 2001. Sveriges Radios vd Cilla Benkö som är ordförande för juryn för UNESCO:s Guillermo Cano Frihetspris 2017 kommenterar: – Jag hoppas att denna utmärkelse får hela världen att ropa ”Free Dawit Isaak now”.
Läs mer...

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen