Reboots, remakes och kopior - Tidningen Kulturen




F for Fake. En poster

Filmdebatt
Verktyg
Typografi
I Orson Welles dokumentärfilm "F for Fake" berättas en känd anekdot om Picasso. Den berömde konstnären blir en dag bjuden till en känd konsthandlare som stolt vill visa upp sin inköpta Picassotavla. Picasso meddelar då att det rör sig om en förfalskning varpå konsthandlaren står på sig och säger att han har äkthetsintyg och allt som behövs för att intyga dess autenticitet.

De senaste åren har det skrivits mycket om reboot-trenden och remakes av exempelvis Spiderman- och Batman-filmerna. Det vi nu ser är dock något annat. Den senaste trenden är att kalkera det nya manuset över det gamla, göra några smärre förändringar och presentera det som något nytt. Det är en logisk utveckling.
Poster för 1998 års remake av Psycho.

Poster för 1998 års remake av Psycho.

Annons:



"Det är dessvärre en förfalskning", svarar Picasso. Den allt mer nervöse konsthandlaren utbrister: "Så du har alltså inte målat denna?" "Jo, jag har målat den. Men jag är världens bästa konstnär, jag kan väl måla en förfalskning lika bra som någon annan?"

Denna anekdot känns extra aktuell idag när en tydlig trend kan urskiljas i Hollywood: att inte bara göra en uppföljare till en framgångsrik film, utan att kopiera originalet till både form och innehåll och lansera det som något nytt.

Att man gör uppföljare till framgångsrika filmer är ett fenomen sedan slutet av 1970-talet, då formeln för en ekonomiskt framgångsrik film utkristalliserades allt mer: stor budget, många specialeffekter. Denna formel har följts mer eller mindre slaviskt under cirka 30 års tid med både kassasuccéer och floppar som följd. Det har, trots den initialt lyckade formeln, varit svårt att med säkerhet förutsäga vilka filmer som blir framgångsrika. Att budgeten ofta är lika stor som ett mindre lands BNP ger upphov till många nervösa producenter och investerare. Hur kan man öka säkerhetsmarginalen för att filmen ifråga blir en given succé, har säkert många i drömfabriken frågat sig. De senaste åren har man möjligen hittat svaret till frågan.

Betraktar vi exempelvis Peter Jacksons Hobbit-trilogi är det lätt att uppleva en déjà vu-känsla när man lämnar biografen. I grund och botten är det samma filmer som i Sagan om ringen-trilogin, framför allt på det dramaturgiska planet. Även om vissa element hos intrig och persongalleri skiljer sig åt, rör det sig om ytliga förändringar.

Filmerna börjar på sedvanligt vis med en prolog som innefattar ett stort slag, därefter befinner vi oss åter i det gemytliga Fylke, där lugnet rubbas när någon knackar på dörren och så fortsätter det hela trilogin igenom. Det rör sig således inte bara om en så kallad prequel; skrapar man lite på ytan är det samma berättelse. Och likheterna slutar inte där. Ser man till själva filmspråket är det precis samma repertoar av kameraåkningar, parallellklippningar och allt annat som man känner igen från den första trilogin. Vad Jackson således har gjort är att ha kopierat sitt eget verk eller, om man så vill, gjort en pastisch på de första filmerna. Och vem skulle ha kunnat göra det bättre än han?

I den nya Star Wars-filmen når denna utveckling nya höjder. Man försöker inte ens dölja att det rör sig om något annat än en kopia av den första filmen, utan signalerar det gärna till den igenkännande, nostalgiska publiken. Vissa rollfigurer har bytt kön och Dödsstjärnan har blivit ännu större och kan numera ses i 3D, men förutom liknande kosmetiska ändringar är det samma dramaturgi och filmspråk som i filmen från 1977, ofta även på detaljnivå. Man kan säga att det originella ligger i att man valt att kopiera denna i den omfattning man gjort.

De senaste åren har det skrivits mycket om reboot-trenden och remakes av exempelvis Spiderman- och Batman-filmerna. Det vi nu ser är dock något annat. Den senaste trenden är att kalkera det nya manuset över det gamla, göra några smärre förändringar och presentera det som något nytt. Det är en logisk utveckling. Ett problem med uppföljare eller remakes är annars att de innehåller nya element som ska ge en fräschör till verket, något som kontrasterar mot förlagan. Dessa inslag är dock riskabla då de riskerar att rubba den känsliga dramaturgiska balansen.

Att ha samma regissör, skådespelare, miljöer med mera är ingen garant. Balansen mellan det tragiska och det komiska, mellan inre och yttre konflikt och mellan huvudhandling och sidohandling är väldigt skör och det finns egentligen inget utrymme för nyskapande om man, utifrån ett filmbolagsperspektiv, vill vara säker på att återupprepa den första filmens framgång. Det man nu har upptäckt är att publiken inte verkar ha något emot att man helt sonika kopierar förlagan istället för att efterlikna den.

En intressant film i sammanhanget är Gus van Sants remake av Psycho (1998) där han väldigt medvetet kopierade förlagan scen för scen. Detta uppskattades varken av publik eller kritiker. Resultatet gav intrycket av en experimentfilm istället för en underhållande rysare. Poängen med en förfalskning är att inte avslöja att den är en sådan. Detta verkar man ha lärt sig nu.

Ser man till andra konstformer är detta återberättande av samma historia förstås inte särskilt anmärkningsvärt. På våra teaterscener och i konserthusen spelas samma klassiker om och om igen. Och den deckarintresserade har inget problem med att se det 99:e mordet klaras upp i tv-serien Morden i Midsummer. Kanske har filmbolagen insett att det inte är det nya och överraskande som är genvägen till publikens hjärta – eller plånbok för den delen – utan det välkända och trygga, och detta i än högre grad än vad man tidigare trodde var möjligt. I imitatörernas och förfalskarnas tidevarv är en skickligt utförd kopia alltid mer intressant än det ursprungliga verket.

Sebastian Marquez von Hage

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Film. Med det intensiva thrillerdramat 'The Salesman' är Asghar Farhadi den fjärde regissören i filmhistorien som vinner en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film två gånger. Han tar därmed plats på en mycket prominent vinnarlista som hittills bestått av tre legendariska mästerregissörer: Federico Fellini, Vittorio De Sica och Ingmar Bergman.
Läs mer...

Kultur. 1612 – Svenska trupper, ledda av hertig Johan av Östergötland och Jesper Mattson Cruus af Edeby, besegrar en dansk här under kung Kristian IV, som är på återtåg från ett plundringståg i Västergötland, i slaget vid Kölleryd i Halland under det pågående Kalmarkriget. Efter att omkring 300 man har fallit (båda sidor inräknade) flyr danskarna till Varberg.
1808 – Utan föregående krigsförklaring går ryska trupper under ledning av general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden över den svensk-ryska gränsen vid Abborrfors i östra Finland. Detta blir inledningen till finska kriget, som pågår till året därpå och i vilket Sverige förlorar den östra rikshalvan till Ryssland.
1848 – De båda tyska politiska aktivisterna Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund. Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”
1940 – Norrbottniska Pajala bombas av sju sovjetiska flygplan som navigerat fel under ett bombuppdrag över Finland. Flera byggnader i samhället brinner ner och kostnaderna för de materiella skadorna uppgår till 45 000 kronor. Lyckligtvis omkommer ingen människa och endast två skadas lindrigt. Redan samma dag inlämnar den svenska regeringen en protestnot till Sovjetunionen, som den 6 mars erkänner att bombningen är ett misstag av sovjetiska plan och sedermera betalar skadestånd på 40 000 kronor. Detta blir den enda kränkningen av svenskt territorium under andra världskriget, som Sovjetunionen erkänner.
1968 – Sveriges utbildningsminister Olof Palme deltar i en demonstration i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör och håller ett tal där han kritiserar USA för dess krigföring i Indokina och hävdar att kriget är ett hot mot demokratin. Detta leder till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där den amerikanske ambassadören i Sverige William Heath kallas hem till USA. Det dröjer till 1970, innan en ny amerikansk Sverigeambassadör utses, och de diplomatiska relationerna mellan länderna förblir kylig ännu längre, bland annat då Palme 1972 håller ett tal om de amerikanska bombningarna av Hanoi.
1972 – Den amerikanske presidenten Richard Nixon inleder ett oväntat men historiskt besök i Kina, vilket pågår till den 28 februari, och tas emot av landets ledare Mao Zedong. Syftet med besöket är att förbättra relationerna mellan länderna, som vid denna tid ser varandra som något av ärkefiender och det är första gången en amerikansk president besöker ett kommunistiskt land. Besöket leder till och med till att engelska språket berikas med metaforen Nixon in China, som uttryck för när en politiker gör något oväntat och okarakteristiskt.
1976 – De första paralympiska vinterspelen invigs i svenska Örnsköldsvik. Spelen har tillkommit för att personer med olika former av funktionsnedsättningar ska kunna delta i olympiska vinterspelsidrotter, men med anpassningar till deras nedsättningar. Paralympiska sommarspel har hållits sedan 1960.
1987 – Olof Johansson väljs till det svenska Centerpartiets ordförande, sedan den tidigare ledaren Karin Söder har avgått den 2 februari, på grund av dålig hälsa. Johansson förblir partiledare till 1998, då han lämnar posten några veckor före årets svenska riksdagsval.


Källa: Wikipedia
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen