Film eller serier, vad är skillnaden, vem bryr sig? - Tidningen Kulturen




Filip Kruse

Filmdebatt
Verktyg
Typografi
Häromveckan gjorde jag något underbart. Jag gick till en plats, betalade för att få gå igenom en dörr, vistades i ett rum under två timmar och sedan gick jag hem. Under min promenad hem så var det som om jag befann mig i en dvala. Jag gick antagligen med öppen mun, alla ljus på gatorna framstod som mer lysande än de faktiskt var.

Den amerikanske författaren Bret Easton Ellis (Noll att förlora, American Psycho) filosoferar ofta och utförligt kring det här ämnet i sin podcast. Han menar att serier fortfarande inte kan mäta sig med film vad gäller det konstnärliga. Det är den visionära regissören som har makten i filmbranschen medan det är manusförfattaren som styr i serievärlden. Film handlar om atmosfär medan serier "bara" handlar om information.

Bioupplevelsen som sådan är fantastisk. Ändå är det få som skulle beskriva den som jag gjort ovan. De flesta skulle nog skratta och undra varför i hela friden de skulle vilja ta sig till en salong, när de lika gärna kan krypa ner i sängen och strecktitta på Game of Thrones istället.

Skillnaderna och likheterna mellan film och TV-serier har diskuterats flitigt på sistone. Är TV-serier inne i en guldålder? Har filmen som sådan förlorat sin plats i kulturens centrum? Spelar det någon som helst roll?

Det är definitivt sant att det på senare år skett något speciellt för TV-seriens utveckling. Det största som hänt är kanske att TV-serier inte längre innebär TV-serier utan bara serier. Datorn är plattformen som gäller för de flesta. Netflix och HBO konkurrerar och det är underbart därför att de tvingas toppa varandras succéer. House of Cards mot True Detective, Orange Is the New Black mot Girls, Daredevil mot The Leftovers. Det görs utan tvekan otroliga serier.

Film då? Det är rätt deprimerande när man tar sig en titt på box office-listan över 2015 hittills och ser att det är uppföljare och superhjältefilmer som dominerar. Men då och då kan vi faktiskt få något utöver det vanliga. Oavsett vad man tycker om handlingen och dess möjliga felsteg så kan man inte undgå att förundras över det visuella spektaklet som är Christopher Nolans Interstellar. Något annat som du fortfarande inte kan se på en Netflix-serie är den knasiga, paranoida stämningen i Paul Thomas Andersons filmversion av Thomas Pynchons bok Inherent Vice.

Den amerikanske författaren Bret Easton Ellis (Noll att förlora, American Psycho) filosoferar ofta och utförligt kring det här ämnet i sin podcast. Han menar att serier fortfarande inte kan mäta sig med film vad gäller det konstnärliga. Det är den visionära regissören som har makten i filmbranschen medan det är manusförfattaren som styr i serievärlden. Film handlar om atmosfär medan serier "bara" handlar om information.

Jag håller med Ellis i det här och kanske är det just poängen om information som gör att ämnet ens har någon relevans. Jag tänker på Sigge Eklunds bok In i labyrinten - inspirerad av försvinnandet av Madeleine McCann. Eklund förklarar i intervjuer om boken hur omgivningen ville vara så säker på vad som hade hänt flickan, människor vägrade inse att de inte hade en aning. Vi är så vana vid att allt är en googling bort, vi tycker inte om ovisshet.

Det här suget efter information övergår dock snabbt i rastlöshet. Teknikens utveckling har gjort det möjligt för oss att stilla vårt begär. Vi kan inte längre sitta stilla och inte göra någonting, vi måste ta upp mobilen och kolla in Facebook, Twitter, Instagram. Men den här rastlösheten har många sidor. Vissa klarar exempelvis av att se ett avsnitt av en serie varje vecka, men för andra är den dosen för liten. De måste se allt i ett streck. Detta har Netflix förstått och släpper därför alla avsnitt av en säsong samtidigt. Det är ändå något fascinerande över det där. Man orkar inte sitta två timmar i en salong, men man kan ligga i sängen i tio timmar i streck utan problem.

Jag är övertygat om att förklaringen till stor del har att göra med innehållet. Bra filmer - som blir färre och färre - är fortfarande mer utmanande att titta på än de allra vassaste serierna. Du behöver vara mer fokuserad när du tittar på Birdman än när du ser Breaking Bad. Vi orkar dock tyvärr inte ta oss igenom svåra filmer längre. Vi vill ha enkla historier med många karaktärer som vi kan få ut mycket information om. Vi vill kunna pausa när vi vill, ta upp mobilen om det skulle komma en tråkig scen. Vi vill styra upplevelsen.

Men jag hävdar att det är just det som är charmen med en bioupplevelse. Som Ellis säger: "the movie controls you." Du kan inte sänka volymen om det skulle bli för otäckt, du måste ta in vad som förmedlas till dig. Det är då som konst kan bli som allra mäktigast, när du tvingas uppleva den, oavsett vad du själv känner inför den.

Att se en film hemma är det naturligtvis inget fel med. Men det är ett problem om man tror att det är samma sak som att se en film på stora duken. I nuläget så tycker jag ärligt att det finns de filmer som man måste se på bio för att verkligen uppskatta. Jag minns när jag såg Avatar till exempel. En väldigt medioker film, men jäklar vad maffigt det var att se den på bio! Även nya Spectre - som tyvärr inte tog vara på sin potential - kändes spektakulär på grund av omständigheterna; världspremiär, London, taggade kompisar.

Sanningen är att filmer och serier allt mer har börjat likna varandra, oavsett hur mycket jag önskar att det inte vore sant. Vad som har varit en tydlig skillnad är uppbyggnaden. Varje avsnitt av en serie måste sluta med en cliffhanger för att få publiken att vilja se nästa avsnitt. Det blir inte tydligare än i det åttonde avsnittet av den för övrigt grymma serien Mr Robot då Christian Slater yttrar orden: "We should talk." Film har inte varit begränsad av denna uppbyggnad tidigare, men på senare år verkar det som att de tagit efter den här tekniken i och med att de många uppföljare som produceras drar in pengar. Pixars nya film Insidan ut är ett märkbart exempel. Det kommer garanterat att göras en Insidan ut 2.

När en serie väl går mot sitt slut så leder den sällan till eftertanke, något som dessvärre börjar bli synligt i filmer också. Det beror på att man knyter ihop allting till en perfekt liten säck, tar hand om alla lösa trådar och förklarar allt som hänt in i minsta detalj. Dagens publik verkar som sagt vilja ha det där. Öppna slut är för underväldigande. Man vill ha all information. De bästa filmerna är svåra att förstå och det är de som man minns i efterhand, som man diskuterar i timmar efteråt. Inte romantiska komedier eller serier där allt löser sig och protagonisterna lever lyckligt i alla sina dagar.

I allmänhet tycker jag att de är filmer som har sjunkit till seriers nivå, men förra året kom en serie som definitivt gick upp i filmens liga. Jag talar förstås om True Detective. Med Oscarvinnaren för bästa manliga huvudroll det året Matthew McConaughey i spetsen så fick vi se något av det mest visuella som någonsin visats på TV. Det var först när jag såg denna otroliga ambition som jag på riktigt kunde köpa idén om att konstformerna börjar gå in i varandra.

Det kunde lika gärna ha varit en åtta timmar lång film. Även BBCs Sherlock har fått mig att tänka om lite. Avsnitten är redan lika långa som en film, och ja, de håller högre klass än många. Inom snar framtid kanske filmer och serier bara kommer att kallas "innehåll". En produkt som inte definieras av sin speltid. Vad skulle egentligen vara problemet med det? Cineasten i mig är emot den här utvecklingen till 100 %, men kanske är jag för konservativ? Så länge som innehållet på skärmen förmedlar känslor, utmanar det traditionella och får oss att tänka så borde jag vara nöjd.

Så, vem fan bryr sig? Spelar det här någon som helst roll? Jadå. Vårt informationsberoende formar de båda medierna och därför blir innehållet mindre och mindre berikande. Fortsätter utvecklingen som den gjort så kommer alla filmer och serier till slut bara vara tidsfördriv, inget mer.
För att utmana konstformen som sådan kan regissörer inte förlita sig på information bara för att publiken kräver det. De måste leka med den visuella berättartekniken istället. Atmosfär och stämning är mer effektfullt i slutändan.

Angående vilket av medierna som är det ledande; jag ser båda sidorna av myntet men även om bra filmer är få nuförtiden, är de alltid bättre än de bästa serierna. Samtidigt så välkomnar jag utmaningen, ge mig mer True Detective-liknande grejer så klagar jag inte. Men än så länge så kommer ingen att övertyga mig om att serier är viktigare eller mer konstnärliga än filmer. Serier kan inte skapa känslan som ingav sig häromveckan efter att jag sett Sicario, Denis Villeneuves nya. Två timmar bara försvann. Jag glömde bort att jag existerade, skärmen sög upp min närvaro.

Filip Kruse

Klicka här för att söka efter artiklar hos CDON.com apropå den här artikeln.
Varje köp via denna länk stödjer TK.

Annons

Annons

Musik. CIRCADIA på Nissanscenen, Halmstad Stadsbibliotek 23 mars kl 19.00. Fri Entré.
Konserten sänds live över nätet och ligger sedan kvar:www.inesplay.se Tidigare konserter finns också på: http://bambuser.com/channel/Musikgemaket
Circadia är en grupp sammansatt av gitarristerna David Stackenäs och Kim Myhr, bassisten Joe Williamson (the Electrics a.o) och slagverkaren Tony Buck (the Necks a.o). Gruppen begick sin debut på Fylkingens 80-års jubileum i november 2013 och blev därefter omnämnda i Sound of Music som en av årets musikaliska höjdpunkter. 2016 släppte de sin debut CD på norska skivbolaget Sofa Music, och har fått strålande recensioner i både svensk och internationell press.
Kommande INES konserter i vår: Nissanscenen må 10 april kl 19 VIVA BLACK MED GRETLI OCH HEIDI Nissanscenen 4 maj kl 19 SHITNEY MARIA FAUST – saxofon, effekter

Läs mer...

Scen. HARVEY
En komedi av Pulitzerpristagare Mary Chase
Föreställningen spelas på italienska
En sammanfattning av pjäsen på svenska och engelska delas ut på teatern 
6 - 7 - 8 april 2017, kl. 19.30 Ordinarie pris: 150 kr (förköpspris t.o.m. 1:a april: 110 kr);
(Barn under 12 år: fri entré) Köp biljetter här: https://billetto.se/sv/events/harvey-teatro-in-italiano
 Föreställningen genomförs i samarbete med ABF, FAIS och Teater Tre
 Handling (spoiler alert!!!):
Elwood P. Dowd är en trevlig man som uppger sig ha en osynlig vän som heter Harvey, beskriven som en två meter lång vit kanin, vilken han presenterar till alla. Hans syster Veta tycker att Elwoods beteende är både obehagligt och generande och hon bestämmer sig för att lägga sin bror på Professor Chumleys berömda psykiatriska klinik. När hon kommer till kliniken hamnar hon dock i en rad roliga missöden som leder henne till att reflektera över vem som egentligen är tokig i kliniken. Och vad tycker ni? Är vi verkligen normala när man tittar närmare? Författarinnan, Pulitzerpristagare Mary Chase, ger oss ett underbart tillfälle att börja en inre resa genom huvudpersonen Elwoods och hans vän Harveys äventyr. Pjäsen lyfter fram konflikten mellan vem vi egentligen är och vad sociala konventioner kräver från oss. Komedin ”Harvey” har haft stora succéer på Broadways teatrar och med en Oscarpristagare film i 1950 med James Stewart i huvudrollen. För mer info besök gärna hemsidan: www.varforinte.net
Läs mer...

Film. Med det intensiva thrillerdramat 'The Salesman' är Asghar Farhadi den fjärde regissören i filmhistorien som vinner en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film två gånger. Han tar därmed plats på en mycket prominent vinnarlista som hittills bestått av tre legendariska mästerregissörer: Federico Fellini, Vittorio De Sica och Ingmar Bergman.
Läs mer...

Kultur. 1612 – Svenska trupper, ledda av hertig Johan av Östergötland och Jesper Mattson Cruus af Edeby, besegrar en dansk här under kung Kristian IV, som är på återtåg från ett plundringståg i Västergötland, i slaget vid Kölleryd i Halland under det pågående Kalmarkriget. Efter att omkring 300 man har fallit (båda sidor inräknade) flyr danskarna till Varberg.
1808 – Utan föregående krigsförklaring går ryska trupper under ledning av general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden över den svensk-ryska gränsen vid Abborrfors i östra Finland. Detta blir inledningen till finska kriget, som pågår till året därpå och i vilket Sverige förlorar den östra rikshalvan till Ryssland.
1848 – De båda tyska politiska aktivisterna Karl Marx och Friedrich Engels utger den lilla pamflettskriften Kommunistiska manifestet i London. Den är skriven på tyska och utges på uppdrag av den internationella organisationen Kommunisternas Förbund. Visserligen innehåller den inte mycket, som Marx inte redan har skrivit, men det kort- och lättfattliga samt slagkraftiga språket gör den till en stor succé och den mest spridda av deras skrifter. Redan samma år översätts den till svenska, sannolikt av Pehr Götrek, som också är medlem av förbundet. Manifestets mest berömda mening blir den sista, vilken är en uppmaning, som lyder ”Proletärer i alla länder, förenen eder!”
1940 – Norrbottniska Pajala bombas av sju sovjetiska flygplan som navigerat fel under ett bombuppdrag över Finland. Flera byggnader i samhället brinner ner och kostnaderna för de materiella skadorna uppgår till 45 000 kronor. Lyckligtvis omkommer ingen människa och endast två skadas lindrigt. Redan samma dag inlämnar den svenska regeringen en protestnot till Sovjetunionen, som den 6 mars erkänner att bombningen är ett misstag av sovjetiska plan och sedermera betalar skadestånd på 40 000 kronor. Detta blir den enda kränkningen av svenskt territorium under andra världskriget, som Sovjetunionen erkänner.
1968 – Sveriges utbildningsminister Olof Palme deltar i en demonstration i Stockholm tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör och håller ett tal där han kritiserar USA för dess krigföring i Indokina och hävdar att kriget är ett hot mot demokratin. Detta leder till en diplomatisk kris mellan Sverige och USA, där den amerikanske ambassadören i Sverige William Heath kallas hem till USA. Det dröjer till 1970, innan en ny amerikansk Sverigeambassadör utses, och de diplomatiska relationerna mellan länderna förblir kylig ännu längre, bland annat då Palme 1972 håller ett tal om de amerikanska bombningarna av Hanoi.
1972 – Den amerikanske presidenten Richard Nixon inleder ett oväntat men historiskt besök i Kina, vilket pågår till den 28 februari, och tas emot av landets ledare Mao Zedong. Syftet med besöket är att förbättra relationerna mellan länderna, som vid denna tid ser varandra som något av ärkefiender och det är första gången en amerikansk president besöker ett kommunistiskt land. Besöket leder till och med till att engelska språket berikas med metaforen Nixon in China, som uttryck för när en politiker gör något oväntat och okarakteristiskt.
1976 – De första paralympiska vinterspelen invigs i svenska Örnsköldsvik. Spelen har tillkommit för att personer med olika former av funktionsnedsättningar ska kunna delta i olympiska vinterspelsidrotter, men med anpassningar till deras nedsättningar. Paralympiska sommarspel har hållits sedan 1960.
1987 – Olof Johansson väljs till det svenska Centerpartiets ordförande, sedan den tidigare ledaren Karin Söder har avgått den 2 februari, på grund av dålig hälsa. Johansson förblir partiledare till 1998, då han lämnar posten några veckor före årets svenska riksdagsval.


Källa: Wikipedia
Läs mer...

Annons

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen