Humanismen lever. Som i debatten om föreningen Humanisternas kampanj i somras, liksom i Nya Vågen i P1 i höstas (18/8). Alla ville vara humanist i sin betydelse av begreppet. Trots att det trendiga egentligen är att kasta humanismen överbord och utropa posthumanismen. Men kanske är det bara en ord- och språkstrid med liten relevans.

Eller stor. För att världen är större. Större och rikare än språket. Språket kan aldrig göra världen rättvisa, påpekade filosofen och författaren antifascisten Georges Bataille i Den fördömda delen från 1949 (på svenska Symposion 1991). Eller om det snarare var Georges mamma. I tusentals år hade språket ställt henne och hennes systrar i världen åt sidan och låtit utkikspunkten vara en konventionellt formad blekhyad man med gods och stamtavla. Det dröjde över 700 år (1947) innan världens förmodligen mest ansedda universitet, Cambridge, släppte in människor med kvinnligt kön.

När de stora antika filosoferna hade talat om människan som världens centrum menade de en icke kroppsarbetande fri medborgare. Etikens omfattning, rättvisans vidd, den atenska demokratins subjekt. De goda föresatserna att behandla andra i den egna gruppen väl. En privilegierad bror en annan privilegierad bror. När den franska revolutionen proklamerade sitt jämlikhetsideal i slutet av 1700-talet var kvinnor fortfarande lämnade utanför.

Inte bara kvinnor och arbetare kunde, som vi vet, uppfattas och stämplas som inte lika mycket människor. Andra kunde jämställas med varelser som utgjorde antites, "djur", och ges samma behandling som de drabbade djuren. Jan P. Coen, grundläggare av nederländsk kolonialism på plats i Indonesien: "Får inte en man i Europa göra vad han vill med sin boskap? Så bör han också kunna göra med sina män här, för överallt är dessa, med allt som tillhör dem, att betrakta som husbondens egendom, på samma sätt som oskäliga djur i Nederländerna." Och Henry C. Morris i sin bok History of Colonization (1900): "För att hemmanationen ska erhålla den korrekt förväntade avkastningen, måste infödingarna låta sig disciplineras. Om de vägrar, bör de antingen utrotas, eller minskas till det antal som gör det möjligt att kontrollera dem."

De humanistiska civilisationernas kolonisering och massdödande av människor gav humanismen en ihålig klang. Varför exempelvis Michel Foucault, Donna Haraway och Louis Althusser i sina vidräkningar långt senare blev posthumanister och kastade bort humanismen för bristen på praktik. Fast det inte var humanismens fel att den inte tillämpades. Att den befanns bristfällig i omfång och vartefter tvingades släppa in de uteslutna människokategorierna. Att den inte rådde på de materiella maktförhållandena och för många blev till den tomt skramlande tunnan.

Eftersom människan inte är världens centrum, men har gjort sig till världens centrum, måste humanismens ideal vara människofokuserat. Inte självupptaget utan självkritiskt, inte självförhärligande utan självreflekterande, inte gruppegoistiskt utan generöst. Humanism, påpekade filosofen Elisabeth de Fontenay i Le Silence des Bêtes (Fayard 1998), betyder inte bara Människa i fokus. Humanism betyder även det goda i fokus. Humanismens ideal om det individuella ansvaret blir även människans ansvar som dominerande species. I sin bok Zoographies (Columbia UP 2008) föreslår filosofen Matthew Calarco "ett slags agnostiskt hänsynstagande utan i förväg uppställda begränsningar eller barriärer."

Vilket innebär att människan kan hålla på sin särskildhet, sin värdighet. Men inte på gränsen för hänsyn. Snarare bör mänskligheten lära sig det historiska samband som sällan diskuteras: Såsom djuren behandlas så riskerar också människor att behandlas. Såsom djuren koloniserades och utrotades så koloniserades och massakrerades människor. Såsom djuren i produktionsordningen kan förvandlas till ting så kan även människor förvandlas till ting. FN:s rapporter Human Impact Report (2009) och Livestock's Long Shadow (2006) visar att animalieindustrin idag, med dess miljöförstöring, vattenåtgång, växthusgasutsläpp och krympande biotoper för djuren i frihet, är en uteslutning som leder till sämre försörjningsmöjligheter för världens fattiga människor. På sikt för oss alla.

Språket kan inte göra världen rättvisa och det manligt västerländska språket visade sig bara vara ett av många mänskliga språk. Att erkänna "språken" i den schabloniserade kategorin "djur" kostar litet. Tvärtom kan mänskligheten öka sina chanser om den, istället för att regelmässigt nyttja och döda andra djurarter, överväger relationen och dess konsekvenser. Kanhända är det till och med en förutsättning för överlevnad. En postkolonial humanism igenkänner valet.

Lisa Gålmark