Potentiell sanning om några av våra så kallade lagar samt den rådande bristen på ärlighet - Tidningen Kulturen

Essäer om samhället
Verktyg
Typografi

lagen och kungenThere he goes. One of God's own prototypes. Some kind of high powered mutant never even considered for mass production. Too weird to live, and too rare to die.

– Dr. Hunter S. Thompson

Jag ser två sorters människor: de annorlunda och de mer annorlunda. Jag tror mig åtminstone vara en av dem.

Närmare nittiofem procent av världens befolkning tror på en högre makt. Och så även undertecknad. Men frågan är om jag måhända fallit för grupptrycket? Jag är nämligen inte men borde nog vara ateist. Jag menar, jag är ju alltid ärlig. Uppenbar. Men han, Gud, eller de, Gudarna; ingen högre makt har någonsin uppenbarat sig för mig. Inte ens när jag den 19 februari 2009 gång på gång drämde mitt huvud i en betongvägg i en kal korridor på Kärnsjukhuset i Skövde, endast för att till sist falla ned på mina knän med knäppta händer medan min son låg i rummet bredvid och dog och jag bad och bad och bad till Gud och Gudarna och Djävulen och Djävlarna att han eller hon eller dem skulle låta min son om sju månader och en dag leva och istället ta mitt då nästan 30-åriga liv.

Allt ser illa ut om man minns det. Och, för att att tala med Bukowski, de enda människor som vet något om medkänsla är de som behöver det. Begynnande kärlek, oavsett dess art, kan plötsligt urarta till att bli en fruktansvärd situation. Att man i allmänhet inte riktigt vet hur man skall hantera detta är inte så konstigt. Det är klart att vi samtidigt oupphörligt undersöker drivveden som om vi kan foga samman det förflutna igen. Men genom det torterar vi bara oss själva.

Om min tid med mitt barn kan jag säga följande: ett litet barns natur är godhet. När det lilla barnet blir äldre, något som, om man i rollen som nybliven förälder tänker efter, märks tydligt dag för dag, visar sig dess godhet inte lika ofta. Sorg och motgångar gör det förvirrat, och all godhet stängs in. Barnet kan förstås inte förmedla sina känslor med ord. Använder medfödda reaktioner, gråter när det är ledset – och ler, kanske till och med skrattar, när det är glatt. Sedan blir det då och då förtvivlat och skrämt och ensamt och sjukt. Detta tillhör alla små barns uppväxt. Och alla barn måste bli omhändertagna och få närhet och få känna trygghet.

Man skall ge människor vad man själv vill ha.

Utan vuxnas omhändertagande skulle förstås aldrig ett barn klara sig. Och hur ledset barnet än är på utsidan finns alltid godheten på dess insida, inombords. Tyvärr något som bara med tiden kan komma att korrumperas, något man bara inte får tillåta att gå under i förtvivlan.

Så här ligger det till: Vi är alla vuxna i början. Vet mer än vi tror, men mindre än vi önskar. Förstår mer än vi kanske borde. Och i slutändan inser vi att man oavsett uppnådd ålder egentligen, innerst inne, fortfarande bara är just ett litet barn som behöver hjälp för att kunna överleva. Den som tvivlar på detta i slutet är förstås lyckligt enfaldig och behöver inte vara varken räddhågad eller djärv. Det enda som skiljer oss människor från andra djur är att vi är medvetna om att vi kommer att dö.

Kvinnofängelset av Cagnodet hemska
kanske behövs för att vi skall tvingas till att försöka
en gren en punktering ett löv en tom tank en tom ölburk
vi måste alltid kämpa
vi verkar vara skapta för något sånt
Det som skrevs utan möda läses i regel utan nöje.
– Dr Samuel Johnson

Gårdagen är tung att bära. Ensamheten och sorgsenheten bildar ett osynligt jadesmycke runt min hals, ett gammalt leende jag en gång genomfört och som inte längre är. Det stod ut med mig. Håglösheten smärtar mig, för jag vet inte längre om jag någon gång varit glad, bara att mina kinder varit bedövade, att mina ögon kliat, att jag upplevt rysningar. Att jag dött. Ensam. En analogi. Samtidigt stark och svag. Och även om Strindberg hade rätt i att livet går fort även om det känns bra långsamt medan det gör det så är det faktiskt så att vi tar med oss vår tid i graven – och det, just tiden, är det enda man får ta med sig. Vi skall alla dö. Allt som skiter dör. All skit dör. Alla dör. Det är så, för det kan inte vara på något annat sätt. Jag har redan avlidit och återfötts; vill definitivt inte vara med när det händer nästa gång. För man är inte verkligt levande när man har överlevt något såsom detta? När det värsta väl händer, när det som inte får hända inträffar, när en del av en själv faktiskt dör, eller när man är i någons sällskap och glömmer det andra, det som kanske aldrig hänt, glömmer man gärna allt som varit, och kretsen, den oväntade kretsen, den eftertänksamma kretsen runtom, kan inte längre se en, prata med en, dricka med en – och bland samtliga de som minns och fortfarande överhuvudtaget kan känna saknas varaktighet, bestånd. Man minns inte hur det var innan. Man minns bara de dagar som skiljer sig, medan det väsen som är ens inte värst tacksamma jag lever, växer, och dör bit för bit, dag för dag … och det enda som återstår är att vända sig till en vän i en nöd som är värre än en skön ungmö i en gammal berättelse av Sir Walter Scott. Man är inte där än. Jag är inte där än.

Ibland kan man inte undgå blickar och då kan man gripas av andras medlidande som i själva verket förstör ens hoppfulla glädje eller tanke/begär om dito. Men. Sådana är de, de andra. De ser inte den underliga skönheten i ens liv, ett liv som tycks dem fruktansvärt trist om man så inte är solbränd mitt i sommaren. De vill att vi tycker som dem om vad som är den sanna glädjen. Om man någon gång är svag nog att låta dem bestämma vet man att det har gått för långt.

Världsrymden är mörk, kamrater, mycket mörk.
– Jurij Gagarin

LaghammarenInflationen kommer inte att räcka till. Det gör den aldrig. Särskilt inte om man som denne författare är tidsanorektiker och i allmänhet tror att dygnet bara har tolv timmar. Det här är jag förstås inte ensam om. Men vad är det egentligen vi människor stressar upp oss för? Är det för att hinna leva? Knappast. Eller kanske. Kanske inte. Ibland. Och det går förstås inte att neka till att ett visst mått av stress kan ha och ofta har en positiv inverkan på vad den resulterar i; och visst kanske det är så att man faktiskt hinner med att få mer gjort när man är lite och alltmer uppstressad – men om man rannsakar sig själv och tänker efter vad det egentligen är man sysslar med och varför. Hm. Precis. Det här är något vi gör alldeles för sällan.

Vad avser min person räcker det att bara ytterst försiktigt skrapa lite på ytan för att jag skall förstå någonting som genast verkligen skrämmer mig: jag stressar så mycket att det resulterar i att jag nonchalerar kroppens begär efter vila och sömn och drömmar. Jag sliter således ut mig i förtid och dessutom av en – även om den kan anses vara åtminstone något nobel – helt felaktig orsak: författandet.

Det är nämligen inte värst ofta som jag trivs med vad jag gör. Författandets hantverk är mestadels bara trivsamt när man efter skapandet och redigeringen kan skörda framgångar av det man länge slitit med. Men missförstå mig nu så rätt som möjligt. Skrivandet är ett kall. Något som det i realiteten går att göra något åt; och det gnager och gör ont om man ignorerar begäret efter kallet; inombords värker hjärtat sönder sin omedelbara omgivning tills det mest på samma gång både slår och guppar, vänder om, slår så hårt att det är som om det talar i den lilla grottan som långsamt blir större och större. Man har svikit sig själv. De flesta gör det. Jag är säker på det här: de allra flesta människor sviker sin egen person. Man lyssnar helt enkelt inte på vad man är ämnad att göra; det man, även om man inte tänkt på det, innerst inne vet att man måste göra för att kunna behålla åtminstone en liten gnutta av ens förstånd. En författare kan inte med fördel avbryta arbetet mitt i, innan man gjort vad man planerat, eller vad man för närvarande har inombords och måste få ur sig innan man glömmer det eller tappar rytmen och allt fokus. Ibland är det ren terapi att skriva; andra gånger är det orsaken till varför man behöver terapi.

Jag har i och med att åren passerat lyckats lära mig att så ofta som möjligt intala mig själv att det ändå inte är så illa och att det kunde ha varit betydligt värre. Jag försöker kort sagt vara glad för vad jag har och för den jag är. Ibland kräver mitt intellekt lång övertalning; men i det långa loppet rör det sig om ens inställning; att man har bestämt sig, och inte för några halvmesyrer utan för att göra åtminstone något bra av den allt annat än bra situationen, hurdan den än nu må vara.

Det klassiska exemplet i sammanhanget är ju hur en hel del människor – jag vill påstå de allra flesta – vandrar genom livet och uppfattar en till hälften fylld grogg eller öl som halvtom. Andra som är eller bestämt sig för att försöka vara mer positiva ser följaktligen samma glas som halvfullt. Personligen har jag i och med min inställning kommit så långt att jag helt enkelt är jätteglad bara det finns något kvar att dricka. Det gäller att så ofta man bara kan försöka finna åtminstone något ytterst litet i situationen som kan anses vara eller rentav är positivt. Om jag till exempel skulle tvingas till att välja mellan Alzheimers eller Parkinsons skulle jag tänka efter rejält och sedan välja Parkinsons. Det är ju bättre att skvimpa ut halva groggen än att inte komma ihåg vart man ställt den. Det är min sanning. Och ens individuella sanning låter i princip aldrig bra i andras öron – vare sig det handlar om att man är trött på att skriva eller att vara ensam. Innerst inne handlar det för författaren om kreativitet och strävandet att även skapa kontinuerlig produktivitet; en vilja eller kanske rättare sagt ett begär att kunna och orka uttrycka sig allt bättre och alltmer originellt i takt med att man sitter ensam dag efter dag och hamrar och slår på små plasttangenter.

Dopo la legge av GuttusoNär jag tänker efter på det här viset, när jag drar det jag gör till sin spets och verkligen reflekterar över och genom och kring det, och när jag lyckas betrakta mig själv när jag sitter där vid datorn och skriver, då kommer jag nästan alltid att tänka på ett tvärt omvänt sätt: hur det hade kunnat vara om jag inte hade haft något kreativt att göra; om allt i mitt liv varit mekaniskt och skett utan eftertanke, på gammal vana – och då blir jag alldeles kylig och fuktig och helt kallsvettig av eftertänksamheten. Är detta mitt liv som uppfylls av mitt kalls självaste essens överhuvudtaget alls ett liv? Är det verkligen så här skapandet skall kännas? Kommer ambivalensen att ihärda, ligga i, och bli till en ständigt närvarande kompanjon? Alldeles säkert. I ens varje livets vägskäl, vid de så kallade medvetna valen, skall man förstås försöka att välja för att hitta vägen till den bästa tänkbara framtiden. Men valet och valen, vad de än må vara och cirkulera kring, har i själva verket psykosociala orsaker. Om man som mycket litet barn nästan drunknat så undviker man kanske som vuxen vatten. Om man under uppväxten blivit misshandlad av sin moder kanske man har svårt att socialisera och fungera tillsammans med kvinnor. Och så vidare. Och så vidare. Och så vidare bortsett från att jag inte har något annat val än att fortsätta. Och fortsätta. Och fortsätta. Och fortsätta. För den fria viljan är bara en förbannad jävla myt!

Se bara på mig. I själva verket gör jag bara vad andra (eller rättare sagt vad jag hoppas att andra) tycker att jag borde göra. Men vem har bestämt att jag skall agera så, vara sådan som människa? Det känns inte som om det någonsin varit ett val. Det bara är, eller har blivit, så. Totalt tragikomiskt. Eller tragikfantastiskt. Fast på sätt och vis är det kanske precis det här som ett framgångsrikt författarskap går ut på. Emellertid finns det en särskild – inte alltid naturligt fallen – fara med att läsa av sig själv i andras (glas)ögon. För andra kan aldrig se allt man är, summan av delarna, eller ens delarna, och om man som betraktare bedömer en annan människas sanningshalt som högre än vad som är faktiskt/sant, blir den iakttagne förminskad – något annat än man faktiskt är. Och dessvärre gör jag personligen just detta efter att jag gjort vad jag själv, i mina ögon, upplever såsom betydligt mindre meningsfullt; allt tänkbart annat vi människor har för oss om dagarna, bara att det här andra, det här andra vi liksom inte kommer ifrån, för mig i allmänhet mest bara känns tafatt och meningslöst, rent ut sagt som slöseri med min tid – min tid som jag aldrig upplever räcker för både det alldagliga mundana och skapandet; endera tycks alltid, hur jag än bär mig åt, bli lidande. Resultatet: mina läsare har mindre att läsa av mig, varför man skulle kunna säga att de får mer tid över för annat; att de får tid som – åtminstone om man frågar mig – ändå oftast slösas bort. Men om jag då – vilket allt som oftast alltså är fallet – stressar, så får jag mer gjort och mår psykologiskt sett betydligt bättre när jag väl vilar och sover. Men så måste jag fråga mig: är det jag får gjort ens viktigt?

bra Karma?Det är en klurig fråga.

Lyckligtvis lyckades Charles Bukowski förtydliga och tonsätta min tillvaro väldigt bra i romanen ”Pulp”, intressant nog den bok som också blev hans sista:

[ … ] sorger, svårigheter och smärta är vad som håller en man vid liv. Eller att försöka undgå sorger, svårigheter och smärta. Det var ett heltidsjobb. Och ibland fanns ingen vila ens när man sov.

Hur det än är med skrivandets negativa aspekter förtjänar en kreativ produktionsförmåga oavsett tillvägagångssätt och utkomst, vilket eller vilka ämnen den än kan tänkas ta upp, och till och med hur medioker eller rentav undermålig dess kvalité än är – inget av detta spelar någon som helst roll, för en kreativ produktionsförmåga förtjänar alltid beröm, och så mycket beröm som möjligt, för man har ju lyckats skapa tecken som bildat bokstäver som bildat ord som bildat meningar som bildat stycken som bildat kapitel som bildat en roman; ja, det är en konst som är svår att bemästra, och de som någon gång lyckas med den bedriften och gör det, precis alla som gör detta – de som ens bara vågar försöka, de som inte rädda för att misslyckas, som inser att de lär så länge de lever, dessa sköningar är värda precis all beundran, för att inte tala om framgångar.

Men det är inte alls många förunnat att få vara med om det här. Livets outgrundliga variation är absolut inte på långa vägar tillräckligt generöst med en sådan eftertraktad minoritetskänsla. Fy fan vad det är många människor som skulle behöva få vara med om just mer framgång i sina liv, att få känna att de åtminstone inom något och om så bara för en ytterst kort stund få vara med att ha lyckats. Verkligen. Lyckats. Det spelar sedan inte så stor roll inom vilken del av vår människoarena framgången ifråga skulle visa upp sig och omfamna ens person. Det väsentliga är att den överhuvudtaget kommer, visar upp sig, inte är så blyg, så snål. Att den överhuvudtaget kom och hälsade på.

Men de flesta människor får ytterst sällan sådant besök. För dem är det bara så, just på det sättet, och det kommer dessvärre heller inte komma att ändras.

Jag tillhör lyckligtvis de som då och då får känna av framgång. I själva verket misslyckas jag sällan med något jag tar mig för – och suger åt mig så mycket jag bara kan av kudosen när jag har chansen. Det är inte alls dumt. Särskilt inte när man till och med överraskar sig själv; börjar klara av saker man aldrig eller sällan arbetat med tidigare, saknar erfarenhet av. Det är ingen dum känsla, det. Verkligen inte. Men ändå … när jag tänker på hur det känns … Kanske är jag olidlig? Kanske. Men inte hopplös! När jag arbetar är det hårt, det är allvar, och jag tar mig själv så väldigt seriöst – och det är ett jävla ihärdigt kämpande. Kommer det att komma bli enklare med tiden? Nej. Jo. Äh, det är klart att det blir. Det måste det ju bli. Och när man då väl kommer underfund med vem man med åren har metamorferats/förvandlats till och hur man uppfattas i ens egna samt andras ögon. Och vad man därför vill förändra sig till, utan att bli ytterligare alltför knäckt när man åter efter all denna förflutna tid stöter på ett begynnande motstånd. Även om man i och med detta är elak gentemot sig själv. Det får man vara. Särskilt om man ännu inte vet vad man är – eller, vad man vill bli. I själva verket är det definitivt inte många som i realiteten har svar på det, eller, för den delen, alls inte ens något som helst svar på något om den egna personen. Att inte veta vem man är – det är betydligt mycket mer frekvent förekommande än vad vi tror. Det är så otroligt många som är vilsna!

en bok om sex och lagarKanske är det just därför vi människor rent allmänt identifierar ens egna person med sitt yrke. När man exempelvis träffar en ny människa och skall presentera sig låter det i princip alltid: ”Jag heter (namn) … och jag är (yrke) … ” Man presenterar sig inte efter vem man är, utifrån ens kvalitéer och önskemål, men däremot utifrån det man arbetar med (eller som arbetslös om man nu råkar befinna sig i den situationen).

Det här är så indoktrinerande att en del av de som når pensionsålder ganska omgående avlider – de dör därför att de helt plötsligt förlorat sin identitet, det enda de haft som gjort dem till någon eller något. Detta gäller i lika hög mån om man så stått i en fabrik vid ett löpande band i 30-40 år, om man varit gatusopare eller om man varit chef för ett stort företag. Vi blir helt enkelt mycket enkelt och mycket snabbt en del av det vi arbetar med, sysselsätter oss med. Det blir en del av ens livskraft.

Något som är eller kan benämnas såsom ett kall, något man inte kan råda över, är författandet. Åtminstone för många som på allvar försöker publicera sig och slå igenom. Och personligen, som jag uttryckte det för några stycken sedan: det är inte alltför ofta jag trivs med vad jag gör. Och hur jag än planerar och försöker så är det åtminstone för mig på det sättet. Jag försöker dock intala mig att det kunde ha varit värre: jag kunde saknat något alls att skriva/göra, och mitt liv hade kunnat ha gått mig förbi utan att jag ens hade fått uppleva kärlek och närhet med min före detta kvinna och min älskade, avlidne son. Med några års perspektiv kan jag konstatera att jag åtminstone har fått uppleva verklig, autentisk kärlek. Även om det jag genomlevt varit mer än fruktansvärt finns det så många outsiders i samhället som faktiskt aldrig under sin livstid ens får känna av ens bråkdelen av det jag var en del av. Och jag undrar: vad är värst? Att ha upplevt det jag upplevt alternativt om jag aldrig ens hade fått uppleva en promilles promille av den glädjen och kärleken. Det går inte att svara på den frågan. Jag kan åtminstone inte göra det. Varje gång jag tänker på min son och hans moder blir jag alldeles kylig av eftertänksamhet: är detta jag har numera alls ett drägligt liv? Är det så här ett författarskap skall kännas?

Som jag påpekade tidigare: En kreativ produktionsförmåga måste berömmas! Bokstäverna och orden och meningarna – det är en konst som är svår att bemästra, och de som gör det är värda all beundran. Men ändå, vad gäller mig. Kanske är jag olidlig? Kanske kommer jag att bli det? Kanske. Men jag är väl inte hopplös. Eller? Blir det då enklare sedan? Nej. Jo, det blir det. Det måste det bli! Och när man väl långsamt, långsamt och undan för undan kommer underfund med vem man har blivit och vad man vill så blir man nog inte längre lika knäckt när man misslyckas med att utföra något specifikt. Även om man så fortsätter att medvetet vara elak gentemot sig själv. För det får man vara. Särskilt om man alltså ännu inte vet vad och/eller vem man är. Eller för den delen vad och/eller vem man vill bli. Eller vem man faktiskt kommer att bli.


I en brutal självbetraktelse måste jag säga att jag egentligen gör vad andra (eller rättare sagt vad jag hoppas att andra) tycker att jag borde göra. Detta är också på sätt och vis vad ett framgångsrikt författarskap går ut på. Det finns dock en – inte alltid naturligt fallen – fara när man läser av sig själv i andras (glas)ögon, för andra kan aldrig se allt man är, summan av delarna, eller ens just delarna, och om man som betraktare bedömer en sanningshalt som är högre än vad som är faktiskt, blir den iakttagne förminskad – något annat än man faktiskt är. Och dessvärre gör jag just detta efter att jag gjort vad jag själv, i mina ögon, upplever såsom betydligt mindre meningsfullt; allt tänkbart annat mundant och banalt som vi människor har för oss under dagarna, bara att det här andra, det här andra vi liksom inte kommer ifrån, för mig i allmänhet mest bara känns tafatt och meningslöst – som slöseri med min dyrbara tid. Min tid som jag aldrig upplever räcker för på ena sidan det alldagliga mundana och på andra sidan själva skapandet, produktionen; endera blir på något sätt alltid lidande.

Resultatet: mina läsare har mindre att läsa av mig, varför man skulle kunna säga att de får mer tid över för annat; tid som – åtminstone om man frågar mig – ändå oftast slösas bort. Men om jag då – vilket allt som oftast alltså är fallet – stressar då får jag mer gjort och mår psykologiskt sett betydligt bättre när jag väl vilar och sover. Men är det jag får gjort ens viktigt annat än för mig?

Även om allt fler av mina allt fler läsare börjar bry sig alltmer om vad jag hunnit förmedla?

Även om jag bryr mig om vad jag hinner med att uttrycka och på vilket sätt det uppfattas av andra.

Kan det här handla om en för mig i författarrollen oskriven lag? En oväntat intressant fråga som verkligen fascinerar mig. För det känns onekligen fel att bryta mot denna i min nuvarande tillvaros oskrivna och tidigare outtalade men ändock ständigt psykologiskt närvarande axiom. Kan jag genom åren omedvetet ha låtit min vilja få mer tid att skapa bli till en implicit lag? En lag som jag, utan att någonsin tidigare ha tänkt på det, förbjudit min egna person att bryta emot?

Det är inte alls omöjligt.

Mose krossar stentavlornaMen detta kan jag ju ändå inte vara ensam om. Så om vi tar några steg uppför trappan och öppnar den annars stängda dörren och försiktigt och eftertänksamt gluttar in: efter vilka oskrivna lagar skapar och lever vi i allmänhet? Har vi människor generellt några sådana gemensamma lagar som vi kanske alltså inte tänker på att vi faktiskt lever och anpassar våra liv efter?

Intressant nog, för jag har – för att få mer tid – i det närmaste slutat upp med annat; TV-tittande det första jag kommer att tänka på. Är det inte så att när vi ser på ett frågesportprogram så vill vi i allmänhet lära oss av det vi ser och hör, och/eller möjligen känna personlig tillfredsställelse om eller när man kan mer än programmets deltagare?

Men om vi sedan får chansen till ombytta roller och man själv medverkar i ett frågeprogram. Då vill vi ju absolut inte lära oss något. Då vill man bara kunna. Då vill vi inte bli underhållna. Nej, då vill vi bara bli så framgångsrika som möjligt – med ett annat ord: vinna. Och för att kunna vinna måste man ha lite tur (exempelvis med vilka frågor man får), ha förmågan att under press tänka rationellt och på rätt sätt och med rätt associationer. Allt detta samtidigt som man måste klara av att inte stressa upp sig och begå misstag. För man vill förstås inte göra bort sig inför andra. Och man vill förstås heller inte förlora. Det skulle kunna innebära mycken kommande ångest – ångest som förstås finns där åtminstone undermedvetet i ens bakhuvud även om man inte tror att man tänker på det. Och vad går allt detta ut på? Jo, att så mycket som möjligt maximera det vi i allmän jargong och ofta väldigt mundant kallar lycka, vilket vi – om man tänker efter – i största allmänhet sätter ett likamedtecken med pengar.

Visst känns det igen? Men om man tänker efter ytterligare – tid borde väl rimligtvis vara mer värt än likvida medel. Eller? Det är förstås väldigt beroende på ens situation. Är man cancersjuk och läkarna menar att det inte är något annat att göra än att invänta det oundvikliga slutet betyder förstås tid allting. Men är man frisk och sund och har eller får tag i en plånbok i sumobrottarklass så kan man om man så önskar införskaffa tidsbesparande möjligheter, medel och tjänster såsom exempelvis, bara för att nämna något, städhjälp och/eller sekreterare. Jag är dock helt övertygad om att man i detta senare alternativ – när man mår bra och har likvida medel – uppskattar den tid man har och den tid man spar på ett fullständigt och vitt skilt sätt gentemot det hemska alternativet. Man vet och uppskattar och värdesätter helt enkelt inte den tid man har och spar och nyttjar förrän det oftast är väl sent.

de 10 Gudsbuden (efter vreden)Visst är det väl ändå i största allmänhet just så här! Man kan läsa, reflektera över och få insikt i det som de facto är något man i allmänhet väljer att undvika att tänka på. Vi vet det, men väljer att inte tänka på det. Det är alldeles alltför obehagligt att medvetet reflektera över; något som lätt kan göra en galen. Bättre att låta dagarna gå, göra vad man skall på jobbet, komma hem, kanske umgås några timmar på kvällen med familjen, gå och lägga sig, sova och börja om igen. Om man då verkligen tänker på vad det egentligen är man gör – den insikten är ofta hemsk. Hur många trivs egentligen med vad de gör? Hur många skulle inte hellre vilja göra något annat? Visst är detta obehagligt att ens tänka på. Men känslan och tankarna falnar snart rejält och avtar gärna hastigt i och med att man, enligt vad man tror sig veta om den egna kroppen, anser sig vara en fysiskt frisk människa.

Självbevarelsedriften som gör att vi slutar tänka på hur vi slösar med tiden, är en människans oskrivna och ack så sällan överträdda eller ens diskuterade eller genomtänkta lag. Många av oss skulle nog också, om än i varierande grad, bli galna om så inte vore fallet. Jag vill till och med gå så långt att jag påstår att detta är en människans sällan ifrågasatta eller ens genomtänkta lag som krävs för att vi överhuvudtaget skall kunna fungera, så att säga ”leva”. Och är det inte sjukt? Det enda som verkligen skiljer oss människor från alla andra (kända) djur på jorden är just vårt sonderande självmedvetande: att vi vet att vi en dag skall dö.

Att jag sedan diskuterar det här, reflekterar, inser detta … Är det ett personligt framsteg? Tja, kanske. Tveksamt. Eller, vid närmare eftertanke, rättare sagt ja. För det går väl ändå knappast inte att undvika att utvecklas som individ med varje liten, liten insikt? Alltså genom allt från minimala till gigantiska framsteg. Men det går också att se detta som att jag gör mina läsare oroade, mer självmedvetna om sina liv, och att den här texten därigenom direkt skadar andra. Inte trevligt. Inte alls. Men. Hm. Intressant. Därför att det ändå i så fall måste kunna anses vara ett läsarens framsteg. Och just framsteg är ju också de missnöjdas verk … åtminstone om man skall tro Jean-Paul Sartre. En i sammanhanget hemsk men intressant ståndpunkt som jag åtminstone inte personligen kan förneka eller ignorera men närmast måste reflektera kring. För när jag skriver detta gör jag ju personligen framsteg – det går inte att förneka. Är jag då ändå missnöjd? Jovars. Kanske. Absolut. Absolut inte. Nej. Ja. Nej, inte alls. Nej, lite. Nej, ja, nej. Ibland. Alltid. Jag vet inte jag vet jag vet inte alls … Och det fortsätter. Och det fortsätter. Och det fortsätter. Och egentligen bör man nog som författare aldrig tro på vad man publicerar, eller, för den delen, publicera vad man tror. Men något val finns såvitt jag kan se mycket sällan: man skriver det som härnäst är beställt, och nästa och nästa och nästa, och mer är det inte med det. Ibland häpnar man sedan trots det över att det blev såpass bra som det blev; ibland och kanske oftast skäms man och lyckas då antingen se framåt eller bara det man gjort fel och bara vill glömma. Det här bör man dock nog inte lägga ned alltför mycket tid på. Å andra sidan kanske det är bra att vara sådan. Omöjligt att säga. Själv är jag alldeles för feg för att gräva ned mig i just det. Jag är också en feg jävla stackare, och jag har dessutom anledning till att vara det och till varför jag inser det.

arabeskMitt liv har aldrig varit och är förstås heller inte nu enkelt; det finns nog inte någon existens som är det. Men de sju bokstäverna som tillsammans bildar ordet ”förlust” uttrycker i detta mitt fall alldeles tillräckligt mycket. Nu när jag precis nedtecknat ordet och inser att det räcker alldeles fullständigt utan vidare förklaring; att det blir ett av minimalismens plötsligt väldigt målande begrepp. Åtminstone för mig. I detta mitt fall. Det är precis som jag, hela min person – mitt liv och leverne – målat i starka moraliska nyanser och etiska kontraster. Liksom alla de tecken jag nu nyttjat för att förklara det här i detta stycke.

Lyckligtvis har jag genom åren lärt mig invänta de för mig stora problemen som man aldrig helt kan undvika. Jag inväntar dem och försöker ta itu med dem och lösa dem just då. Inte innan. Helst inte efter. Om jag inte hade haft denna inställning så hade jag nog på fler sätt än vad som nu redan är fallet blivit hispig.

Och vad sedan gäller det här med tiden, så, för att tala med George Orwell, är det den som behärskar det förflutna som behärskar framtiden och den som behärskar nutiden som behärskar det förflutna. Nu är det förstås – även om man ibland kan tro det – inte 1984; och vi kan var och en lyckligtvis själv avgöra hur mycket sanning det finns – eller hur mycket sanning vi låter det finnas – i påståendet ifråga.

Personligen inser jag mest bara att det egentligen är väldigt, väldigt lite som jag i själva verket behärskar; och när jag väl hamnar i en tillbörlig situation och faktiskt är i kontroll, då försöker jag verkligen passa på att suga åt mig av den – alltid! – så ytterst tillfälliga känslan av framgång som följer. Det här är något man måste lära sig. Och det är verkligen inte enkelt! När man råkar få se om det så är ens den mest ynkliga lilla del av den blyge herr Framgångs kropp måste man genast förvandlas till en svamp och suga åt sig allra minsta lilla uns av det ack så flyktiga, närmast paranormala fenomenet för att få något som helst självförtroende. Annars, om man inte klarar av det här, då är det svårt att överleva. Stå emot tiden. Överleva.

Vad sedan gäller alla andra moment i ens liv: majoriteten tänker nog att man slösat bort de tider när man inte gjorde ett skvatt, bara satt stilla, grunnade, fanns till. Jag tror – jag upplever att jag verkligen måste just tro (även om det bara är för att ha något att tro på) – att om man i alla andra situationer, som nobelpristagaren José Saramago påpekade under 1998, bara ger tiden tid så löser sig det mesta förhoppningsvis självt till det bättre.

There is no such thing as society.
– Margaret Thatcher

Folk har allmänt någon slags löjlig föreställning om att mänskliga lagar på något vis skulle vara viktigare än människan själv. Det är inte så. Men däremot måste man skilja på skrivna lagar och lagar som har avseenden på situationen. Det jag åsyftar är att man inte gör någon skillnad mellan skrivna lagar och lagar som har avseenden på ens situation.

Men det finns en finstilt strof som står skriven i lagböcker och som på latin lyder: Quod est necessarium est licitum. Översättningen blir, och det här är en innebörd som jag verkligen vill och känner att jag måste betona och framhålla vikten av:

Det som är nödvändigt är lagligt.

Trots att detta begrepp existerar använder sig såvitt jag vet och tror mig förstå i det närmaste ingen av detta i vare sig polisiära förhör, Tingsrätt, Hovrätt eller högre instanser. Och hur många känner för den delen till det här? Det är en oskriven lag att vi inte skall göra det, att vi medborgare, trots logiken och det uppenbara egenvärdet, aldrig ens skall tänka i närmelse så korrekt. Så väldigt logiskt.

Lögner och överdrifter och/eller tystnad har istället alltmer blivit vad som gäller. Det är knappt längre någon som ens vill höra – och än färre som uppskattar – sanningen. Det är något fel med sanningen. Det har blivit det. Och det har gått så långt att just sanningen blivit något fult, något man inte vill höra, varför vita lögner ersätter de tidigare mörka och det blivit kutym att fara med osanning och hysch-hysch-hysch-hysch-hysch...

Och något man kan vara fullständigt övertygad om är att det inte är många som kan förstå och förklara skillnaden mellan etik och moral. Med tanke på hur viktiga dessa termer är för vårt samhälles välfärd, skrivna och oskrivna lagar och vår gemensamma framtid kanske alla, precis alla, studera moralfilosofi? Det är ingen osökt tanke.

Men för att göra det kort och koncist och enkelt. Om vi konstaterar att moral är hur individen följer samhällets etiska normer, en förmåga att förstå rätt och fel, att handla efter samhällets oskrivna (och skrivna) regler/principer (läs: lagar). Och om vi å andra sidan säger att etik är läran om moralen; en övergripande, högre kunskap om hur man skall handla/agera i samhället efter givna regler. Ja. Vad skall man egentligen säga? Visst är detta helt uppenbart otroligt värdefullt, men för gemene man oviktigt och ointressant – och kanske omöjligt att reflektera kring på ett vettigt sätt.

lag och antilagNej. Vårt samtida samhälle har fått en ny slags moral; en moral ingen vet hur den fungerar; en moral som blivit till en paradoxal, spetsig och väldigt farlig dubbelmoral. Vi snackar numera så mycket skit därför att vi inte längre kan säga som det är.

Jag tycker inte om människor.
Jag tycker inte om det de gör. Jag tycker inte om det de är. Jag tycker inte om det de säger.
– Erlend Loe; Doppler

Thomas Jefferson sade en gång att ärlighet är det första kapitlet i boken om klokhet. Så låt mig då nu berätta sanningen som jag ser den.

Vi lever i en moralisk avloppsbrunn till brädden fylld med lögner. Sanningen har blivit något onaturligt, fult … något missbildat och missanpassat.

Ett lättillgängligt exempel är när man är ute och handlar och möter någon bekant. Efter en hälsning lyder då den klassiska frågan ”Hur är det?” En oskriven samhällslag säger här att vi oavsett hur det verkligen är skall svara ungefär ”Jo, det är bara bra. Hur är det själv?” Om man istället svarar sanningsenligt: att man inte mår bra. Att man är ensam och deprimerad. Att man brutit en tå. Har ont av ischias. Tja, vad nu sanningen än må vara, så händer något mycket intressant. Personen man pratar med blir alldeles till sig, vet inte hur situationen skall uppfattas och hanteras. Det blir väldigt obekvämt, vilket inte minst märks på kroppsspråket. Det rör sig om irritation, överraskning och tvekan.

Jag har svårt att förstå hur osanning och tystnad med tiden har kunnat bli kutym? Hur sanning har kunnat komma att utvecklas till något man helst av allt undviker? Hur ärlighet har kunnat bli till något implicit fult. Hur det kunnat bli kutym att ljuga. Att fara med osanning.

Inte ens detta kan vi diskutera.

Inte ens detta försöker vi lösa eller ens förändra.

Därmed inte sagt att jag inte tror på ärligheten. För det gör jag. Faktiskt. Jag måste göra det för att överleva, för att stå ut med livet, det så kallade livet. Kanske är det min uppfostran? Kanske inte? Hur det än må vara vill jag inte förlora denna tro, ty utan ens hoppet skulle det vara svårt att stå ut. Därför försöker jag att – nej, måste jag – befria mina tankar i positiv riktning, att genomsyra vardagstristessen och vardagsarbetet med något som jag vill benämna såsom djupsinnig lekfullhet, för att på så sätt försöka kasta åtminstone en skugga mitt i allt solljus.

Jag befinner mig i den värsta tänkbara situation: min fru förstår mig
– Donald Kingsbury

Jag ser inom den så kallade mänskligheten kvinnan som det starkare könet, men också som ett kön som i allmänhet tycks göra och fortsätta göra fel val.

Något alla vet men inte talar högt om är att människans mest basala begär från vår mest primitiva form står sig än idag. Kvinnan attraheras under uppväxt och fortsatt uppväxt främst av män som kan försvara henne och producera bra avkomma. Det handlar förstås om att finna en alfa-hanne. Attraktiv. Stark. Hård. En man som kvinnan ifråga redan vid valet innerst inne vet att det inte finns någon framtid tillsammans med; en man som sällan är trogen; en man som ofta behandlar kvinnan illa; en man som med tiden kan komma att börja nyttja eller fortsätta nyttja allt mer fysiskt våld istället för verbala slagsmål. Det är först när kvinnan blivit äldre och visare och fått mer erfarenhet och ärrvävnader av det vi kallar livet som hon börjar uppskatta de bra männen, de herrar med skönheten inombords, såväl i hjärna som i hjärta, med vilka det faktiskt ofta kunde ha varit en bättre tid med, en drägligare framtid med, en ljuvare inställning till livet, ja, ett bra – betydligt bättre – liv med.

Lyckligtvis, nåja, finns här undantag: en del kvinnor som tror sig tillhöra de verkligt begåvade människorna, men de tror då på sådant som andra erkänt intelligenta människor (vad nu detta innebär) i sin tur skrattar åt. Men det är just det som gör de kvinnorna farliga, men ändå roliga och än mer intelligenta. Vissa kvinnor passar tyvärr helt enkelt inte in i samhället – de verkar nedbrytande på oss andra.

Sanningen är att Mascara
bör användas på könshåren. Och
när den då rinner; då har mannen
gjort något väldigt rätt; vilket också
kommer att märkas på
varningstriangeln.

Är allt okej – bjud upp en tjej, sätt fart på benen, spring!
– Bröderna Djup; Lie Rocken.

ravasihOm man helt bortser från pubertala lekar under vilka ingetdera kön egentligen vet vad de gör, hur de skall göra det, eller, för den delen, varför, annat än att det hör till deras ålder, är det enkelt att konstatera att det allmänt är kvinnan som är det kön som väljer partner, det kön som har makten, liksom förmågan att skapa liv.

Mannen måste underkasta sig mycket för att nå vad han söker få. Utseende betyder väldigt mycket. Förstaintryck och attraktion. Ändå är män mindre nogräknade med det egna utseendet än kvinnan.

Däremot finns det ett generellt sätt för mannen att faktiskt få den kvinna han vill ha intresserad. Detta även om mannen ifråga saknar så att säga vissa kvinnornas allmänt önskvärda fysiska attribut, och ganska så oberoende av en mängd andra inte alls värst önskvärda egenskaper; det finns ett sätt att hårdra kvinnan som i princip fungerar likadant vart och i vilken situation man än må befinna sig i.

Om man totalt bortser från båda parters utseende, ålder och dylika omkringliggande attribut finns det alltså generella faktorer för mannen att träffa eller göra en kvinna intresserad. Det är mycket enkelt, mycket basalt och definitivt allt annat än ärligt.

Mannen kan inte vara ärlig. Det fungerar inte att säga vad man tycker, tänker och vill till en kvinna. Man måste istället få kvinnan att känna sig i kontroll av situationen samtidigt som hon inte är det. Att uttala sanningen gör bara att man uppfattas felaktigt, och hur charmigt och väl retoriskt man än framför det där som ingen tycks vilja höra i dagens läge, så lär man ändå bara komma att ses som en i mängden. Sanningen är påfrestande. Helt utan mening. Ingen vill som sagt höra den.

Det gäller istället för mannen att först visa ett närmast aggressivt, åtminstone väldigt tydligt, genuint intresse för kvinnan. Helst inte för kvinnans utseende men för hennes utstrålning, för att sedan – omgående! – dra sig tillbaka och invänta att kvinnan skall ta nästa steg. Inte ägna henne någon som helst, eller så liten som möjligt, vidare uppmärksamhet. Det här går att göra till en sport – av båda könen. Poängen är dock här att närmast aggressivt och intensivt och tillfälligt presentera sin person och sitt sexuella intresse, för att dra sig undan totalt, tvinga kvinnan till att själv välja att vilja upprätta vidare kontakt – oavsett hennes informationskanal. Att göra kvinnan ifråga så abrupt fascinerat intresserad så att hon tror att det är hon som väljer det som följer, så intresserad att hon tror sig veta vad hon ger sig in på – utan att veta vad hon ger sig in på. Med sådan här enkel psykologi spelar ens annars föga attraktiva aspekter en mindre roll.

Jag tycker om att kvinnorna vet så lite
vilket tyvärr är så förbannat mycket
de klagar
men
oroar sig
aldrig
eller
alltid
för ingenting
eller allting

Men vad innebär ett förhållande om man kommer dit? Jo, ännu en sällan uttalad sanning: Ett förhållande är i allmänhet en mycket underlig situation som kan bli väldigt fel och/eller väldigt rätt. För bortsett från sexakten, som är mest intensiv inledningsvis för att sedan dala och avta och bli mer och mer slentrian, är att det inträffar andra nya saker i ens liv.

Om man på vägen till denna nya situation inte älskat sig själv och kärleken alltså nu kommit ens väg, kan man då verkligen orka älska någon annan? Naturligtvis. Förändringen från ensam till närhet kanske är vad man behöver. Men kommer man att orka börja älska sig själv om man nu också älskar en annan? Det beror förstås på individens sociokulturella arv.

På dårhusetEns partner vill förstås komma en in på livet och dela ens identitet, ens allra heligaste – en storhet som nu lär förminskas. Men hur går det då nu med ens integritet? Hade man någon sedan tidigare? Det är inte alla som ens vet vad det betyder. Men hur det än är kan man samtidigt uppleva en tveksamhet till huruvida man kan visa upp sitt innersta, hur man är. Och kan man verkligen vara sig själv? Kan man det? Eller måste man förändra sig efter partnerns önskemål? Gör man det kanske självmant utan att ens tänka efter? Särskilt kvinnan har ett underligt medfött sätt: hon kan inte se en man för vad han är – men däremot för vad hon kan förändra honom till. Således kan den begynnande kärleken i förhållandet – även med trohet från båda parter – av så många olika orsaker och frågetecken plötsligt urarta till att bli en fruktansvärd situation. Att män i allmänhet inte riktigt vet hur de skall hantera kärleken när den plötsligt kommer i deras väg är av väldigt många olika orsaker inte alls konstigt.

Det är också mången man som efter att ha funnit förhållandet förvånats över att tidigare vänskaper och sätt att umgås och äta och vara med ens, efter förhållandets inititala faser, tvingas till ett slut eller plötslig, makaber förändring. Ändå söker vi allmänt så febrilt efter just sällskap och närhet, den etiska normen – trots att vi innerst inne vet eller förstår vad det innebär (eller, egentligen, rättare sagt, kan innebära).

Om mannen är rekorderlig och om kvinnan är såsom majoriteten handlar sannolikt förhållandet när man ser på det objektivt utifrån enligt följande: Om inte mannen förändrar sig och blir den man kvinnan vill att han skall vara, så kommer inte förhållandet att hålla. Kärleken är brutal. På en och samma gång både det vackraste och det hemskaste man kan föreställa sig.

Vi drömmer i eld, men arbetar i lera.

– Arthur Machen

Rent kosmiskt sett är det förstås ändå så litet vi människor begär utav livet och ärligheten uteblir naturligtvis när vi just begär av oss själva, utav våra liv. Oavsett om ens dagar är fyllda av ångest glider sekunderna minuterna timmarna ändå undan och blir till veckor till månader till kvartal till år till decennier. Är man sedan korkad anses man oftast antingen vara snäll eller en bråkstake – aldrig någon silverkromad medelpunkt – och är man å andra sidan verkligt intelligent anses man farlig och blir därmed även då på ett eller annat sätt utstött. Det här är något som tycks vara en allmänt vedertagen paradox, på samma sätt som ankor i allmänhet alltid simmar avslappnat. Vi är individuellt implicit tvungna att på en myriad olika sätt förstöra för oss själva. Det går inte att undvika. Vi måste göra så! Men så är också det som är tvunget nödvändigt. Eller? Är det inte så?

 

Fredrik F. G. Granlund

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen