Onyktra tankar om skrivandets mörka sidor - Tidningen Kulturen

Essäer
Verktyg
Typografi

altDen som tar sin tillflykt till gift för att tänka kan snart inte tänka utan gift.
(Charles Baudelaire)


Morgondagen har sedan länge varit här, och den är betydligt mer bisarr än vi kunnat tänka oss. Tack vare media är det snarast njutningslystnad och självförstörelse än självuppoffring som lägger grunden för nya (anti)heroiska myter. Media uppmärksammar och lyfter fram de pinsamma, t.ex. profiler från dokusåpor och bloggar. Samtidigt har förstås stora bokförlag och tidskrifter i allmänhet alltid, för att tjäna pengar, satsat på kända namn och ansikten - och det som ligger i tiden. Inget konstigt med det; företagen måste gå med vinst.

Men det innebär att man satsar på de redan kända, framför okända författare vars manus kvalitétsmässigt kanske vida överstiger det manus som man närmast automatiskt valt att publicera eftersom författarens namn säljer. Följaktligen får debutanter allt svårare att komma in på den litterära marknaden - och särskilt om man är blyg och/eller inte anses vara "TV-material".

Här finns förstås problem - och detta är jag inte först att poängtera. Utmärkta manus från okända namn refuseras närmast automatiskt - ett exempel är när Astrid Lindgrens bok Pippi Långstrump 1944 refuserades av Bonniers därför att den var för kontroversiell.

Och då allt färre debuterar som romanförfattare kan allt fler börja tvivla på vad de gör och därför kanske till och med slutar att skriva. Vi kan alltså gå miste om sådana som skulle kunna bli stora författare, därför att de kanske inte psykiskt klarar en refusering, även om bokförlaget/en kanske inte ens läst manuset utan bara returnerat det med ett standardbrev.
Även om vi alla är ganska lika när vi ligger i rännstenen och spyr vill jag även påstå att kreativa människor löper en stor risk att drabbas av depressioner och sprit- och drogproblem. Maria Gummesson skriver i boken Att skriva börjar här - inspiration, idéer och fakta:

"Sprit och knark har aldrig förvandlat någon från dålig till bra författare. [...] skrivandet kan bli som knark. Litteraturforskare i USA har dragit direkta paralleller mellan författande och drogmissbruk, för i båda fallen finns festelsen att helt fly in i en värld bortom verkligheten där alla upplevelser på något sätt blir renare, större och starkare och där man dessutom är allsmäktig. Den skrivande människan har helt enkelt en kontroll över sin skrivna värld som man aldrig kan ha över verkligheten. När man skriver är man allsmäktig - men samtidigt alldeles ensam. Skrivandet kan bli en barriär mellan ett bräckligt jag och en hotfull, oförutsägbar omvärld."

Detta förklarar till stor del varför undertecknad dricker - jag upplever nämligen mitt skrivande just som ett slags narkotika - och i detta nu klarar jag inte av att skriva utan alkohol. Jag måste ha en drog för att kunna komma in i ett ytterligare drogande: Författandet.

Förberedelser innan arbetet med denna text kunde inledas
Egentligen har jag aldrig tänkt analysera min person och reflektera kring den på ett sådant självutlämnande sätt som läsaren nu kommer att få ta del av. När jag nu börjat känner jag mig lättad men osäker, ändå full av förutbestämda handlingar. Under flera veckors tid har jag nämligen tänkt på vad jag vill ta upp och reflektera kring i denna text. Men tyvärr har mycket av det jag gått och ältat försvunnit bland andra tankar, för med alkohol i kroppen flödar nämligen min kreativitet, särskilt om jag ensam är ute och går. När jag kommit på något viktigt jag vill ha med i en text kan jag sedan bli så förtjust i en ny tankegång att jag tappar bort den ursprungliga tanken. Att alltid bära med sig penna och anteckningsblock är viktigt för alla författare - men för en onykter författare hjälper alltså inte alltid ens det.

Efterforskningar gör jag medan jag skriver och bearbetar en texten, något som då och då, likt toalettbesöken, skänker korta avbrott i arbetet, medan berusningsgraden successivt ökar.

Vidare är det inte sällan jag tillfrågas varför jag dricker folköl, när det finns starköl, vin och sprit. Svaret är att jag älskar att dricka men inte att bli full. Man kan spekulera i psykologiska och genetiska orsaker såsom att jag aldrig ammades (jag föddes med gomspalt och kunde inte) eller att alkoholism ligger i släkten osv. Möjligheterna är inte få. Det jag tror ligger närmast sanningen är vad en psykiater påpekat för mig: att jag inte vet vem jag är, men med alkohol i kroppen kommer i kontakt med mitt sanna jag - eller, för att tala med Marcus Birro, i Diktskolan, därför att först under ruset tillåts författarhjärnan koppla bort omvärlden och koncentrera sig på skrivandet.

Det uppstår dock problem om jag blir riktigt berusad när jag skriver. Mina tankar och skrivandet glider då lätt ifrån den ursprungliga riktningen, det är som om hjärnan blivit belagd med en teflonhinna. Skrivandet blir tråkigt. Och då resulterar arbetet i en grumlig text som kräver mycken bearbetning. Men det är också ofta i en sådan situation som man väljer något enklare än att skriva; som att gå ut på krogen. Och då tappar man inte bara arbetet den kvällen utan också dagen efter - med all ångest det innebär.

Dricker jag för att kunna skriva eller för att jag skriver?
Jag lider av en depression och använder antidepressiv medicin. Även om det finns otaliga faktorer som spelat och fortfarande spelar in är de viktigaste orsakerna till depressionen:

1) 1998 ramlade jag onykter ned från ett tak och krossade allt i min vänstra höft, och var efter en fruktansvärd sjukhusvistelse samt operation bl.a. tvungen att lära mig att kunna gå igen.

2) Hösten 1999 började jag studera på högskola, så många högskolepoäng som möjligt per termin och sommar - följt av studier på D-nivå och universitetsstudier på distans - under drygt fem och ett halvt års tid, med många examina inom olika ämnen och olika skolor. Men trots att jag under t.ex. 2006 sökte över 700 tjänster, fick jag aldrig någon anställning. Jag kände mig alltmer värdelös. Något som med ökad alkoholkonsumtion, ledde till utbrändhet samt en medelsvår depression som jag än i dag lider av.

3) Min enfödda son föddes 2008 och dog av ett medfött hjärtfel i februari 2009, sju månader och en dag gammal. Depressionen förvärrades och jag drack mer. Dricker gör jag även vid skrivande stund. Och nu kommer även tårar.
Isaac Asimov har skrivit: "I verkliga livet fortsätter spelet efter schackmatt." Det ligger mycket i det. Skrivande är inte psykologi, men däremot psykologiskt. De flesta upplever att det känns bra att skriva av sig. Så bara delvis för mig. För det drar fram sådant jag helst önskar glömma. Eagles sjunger i låten Hotel California att en del dansar för att minnas och andra för att glömma.

Jag skriver och dricker för att såväl minnas som glömma. Och det är inte sällan, när jag kommit in i texten jag arbetar med, som jag kommer på mig med att förutom att kedjeröka och dricka öl efter öl även sitta och gråta. Då anser jag att jag är på rätt väg. För det man skriver utifrån sin smärta uppväcker ur det splittrade tillstånd man befinner sig i lätt medkänsla för ens små och trevande livsöden; ett splittrat tillstånd som spirar en ömhet för nästan allt.
Irving Howe menade dock i sitt företal till Jewish American Stories att de bästa konstnärerna tillåter sig att nästan bli sentimentala, men bara nästan.

altJag tillhör definitivt inte de bästa konstnärerna, men anser att när jag grips av vad jag skriver så gör även andra det. Jack Kerouac har i sina skrivråd rekommenderat: "Ingen tid för diktning, utan precis som det är. Kan man återge verkligheten som den är så behövs ingen ytterligare poesi." Detta innebär att denna text, i och med dess äkthet, är poesi - eller all poesi som krävs.

Om detta har Hans Ruin skrivit i Poesiens mystik och benämnt "lyrikens samlande nu" att läsaren i nuet håller hela dikten levande när han läst färdigt den.

Om någon läser denna berättande text som innehåller lyriska element blir dess innebörd efter en genomläsning en poetisk bedrift.
En välkänd regel för författare kan tydliggöra detta: en författare ska inte berätta, bara visa - beskriva. En regel som jag i den här texten inte bryter mot. Jag behöver inte nyttja några laddade begrepp för att beskriva vad som väcker känslor i mig. Läsaren får - precis som i detta nu - uppleva något genuint.

Det är bara så tråkigt att jag måste dricka några öl för att vakna till. En skyddande hinna bildas liksom då omkring min person och allt jag tidigare stressats av - i det närmaste allt - försvinner bort. Jag blir mer fokuserad, piggare och mer alert. Plötsligt orkar och vill jag skriva, städa, sköta min hygien, umgås med vänner; ingenting är omöjligt.
Men i dagsläget måste jag alltså dricka för att slippa den värsta ångesten och må bättre. Det kostar pengar och skadar min kropp - oftast utan att jag får något i gengäld, samtidigt som jag stänger de i min närhet ute, för att kunna skapa och därmed må bättre. Men detta är ensamt!

Onykter hantering av författarskapets ensamhet
Man kan säga att allt man har är hur man väljer att leva, och man kan fråga sig varför någon - med tanke på ensamheten det innebär - väljer att bli författare. Jag förstår ibland när jag skriver och verkligen kommit in i en text varför Lord Byron skrev "I avskildhet är vi minst ensamma", men kan ändå inte instämma för ensamheten är något som krävs medan man skapar, om man nu verkligen önskar skapa något värdefullt. Vår samtida Dean Koontz har skrivit: "Det spelar ingen roll om man är fem år gammal eller femtio - det värsta är ändå alltid att vara ensam." Inte heller detta kan jag hålla med om. Det värsta är inte att vara ensam. Det finns värre saker. Som att lämnas kvar. Det finns inget värre än att lämnas kvar. Alla som förlorat ett barn vet detta. Den ensamhet man då plötsligt upplever är värre än allt; allt man tidigare ansett vara viktigt bleknar i jämförelse.

Anledningen till att undertecknad ursprungligen började skriva var för att åstadkomma något vettigt och bli någon som kunde lämna något efter sig - för att på dödsbädden inte behöva ångra det liv jag levt. Dessa tankar kom efter att jag 1998 på fyllan var nära att dö när jag ramlade ned från ett tak och landade på huvudet. Nu när detta ligger tretton år bakom mig är min person en annan och samtidigt densamma, men det känns som att jag aldrig valt, snarare att jag lyssnat till ett kall.

Författare är dock sällan på det klara med sin egen roll. Ofta utnyttjar man skrivandet som ett sätt att tilldra sig uppmärksamhet - det gjorde åtminstone jag i mitt författarskaps begynnelse, även om det då var naturligt. Bäst är nog att tänka att allt är likgiltigt förutom själva skapandet. Men så tänker man ju inte. Det går inte. För visst måste man tro på sig själv, känna att det man skriver och bearbetar kommer att publiceras. Annars skulle det bara kännas meningslöst och vara väldigt lätt att avbryta.

Att det sedan är ensamt att skapa går inte att komma ifrån. Just ensamheten är om inte den viktigaste en mycket viktig orsak till sambandet mellan skapande och bruket av olika droger. Att t.ex. dricka alkohol kan göra ensamheten mer uthärdlig. Men på detta sätt har jag dock under åren utvecklat något av en social fobi. Detta märks när jag är nykter, men inte om jag druckit några öl.

Ett författarskap är som inget annat arbete. Man väljer själv när man ska arbeta. Självdisciplin är således oerhört viktigt. För att få arbetsro måste man undvika alla distraktioner. När man ska skapa, oavsett om det är planerat eller impulsivt, måste man kunna säga nej till familj, partner och bekanta - vilket är nog så svårt.
För oavsett hur lyckliga andra säger sig vara för det man gör, framgångar eller inte, och hur mycket de än stöder oss, kan man inte vänta sig full och reservationslös förståelse. Man måste acceptera och tacksamt ta emot det lilla stöd som erbjuds. Men att koncentrera sig på sitt författarskap och samtidigt inte stänga ute världen totalt, kan dock vara en mycket knepig balansgång. I allmänhet måste man nog därför vara egoistisk för att nå framgång. Alltför snälla människor kanske inte bör bli författare.

Det onyktra författarskapets möjliga (fram)gångar
Någon som exemplifierar plötslig framgång som totalt kan förändra ett liv, är Johan Theorin. Efter åratal av refuseringar skickade författaren in ett manus betitlat Skumtimmen till många bokförlag, vilket resulterade i en budgivning sinsemellan bokförlagen. Wahlström & Widstrand vann - och innan debutromanen hade gått till tryck var dess filmatiseringsrättigheter sålda och översättningsrättigheter sålda till ungefär åtta länder; och författaren fick förskottsbetalning för ytterligare två romaner (Nattfåk och Blodläge).

Skumtimmen vann Svenska Deckarakademins pris för bästa debut 2007, och nu har boken blivit översatt till cirka sexton språk. Författarens andra bok, Nattfåk, vann 2008 Svenska Deckarakademins pris för Bästa svenska kriminalroman och har också översatts till många språk.

Naturligtvis är det här en närmast overklig framgångssaga, men den påvisar inte mindre än att en författare med hårt arbete, samtidigt som man vägrar att ge upp, faktiskt kan komma att få vara med om att livet förändras. Jag vet inte hur det gått med Theorin som person efter genombrottet - men han är för mig en symbol för att det de facto går att lyckas, för att man måste ta till sig av refuseringar och trots dessa orka fortsätta att skriva. Chansen att slå igenom på allvar är inte stor - men Theorin bevisar att där är en chans.

alt Även om Theorin och jag inte känner varandra och inte har någon som helst kontakt har vi i en antologi och i flertalet tidskrifter blivit publicerade tillsammans. Och även undertecknad har skrivit en romantrilogi där varje roman fungerar fristående. Dessa romaner håller jag mycket högt - och den första påbörjades innan jag ens visste vem han var.

 

Men faktum är att jag inte ens skickat in den färdigskrivna och språkligt bearbetade första romanen. Ingen har ens läst något kapitel från någon bok, trots att jag tillfrågats av förlagsbekanta och andra inom litteraturbranschen som jag under åren arbetat för och/eller tillsammans med, samt upprättat och hållit kontakt med.

Anledningen är att jag är rädd för att lyckas - mer så än att bli refuserad. Vid en refusering - eller, som jag föredrar att se det: att inte omedelbart lyckas - skulle jag veta att vad jag skrivit inte duger och utnyttja detta för att sporra mig i mitt fortsatta skrivande. Jag fungerar så. Hör om någon berömmer vad jag gjort, men lyssnar först när jag kritiseras.

Jag har för övrigt anledning att rädslas. Jag fortsätter att läsa och skriva romaner vid sidan av mindre uppgifter och växer ständigt som författare. Men med tanke på mitt alkoholmissbruk tycks det inte vara - även om något sådant inte lär existera - rätt tillfälle. För låt oss hypotetiskt säga att jag inom ett kvartal får ett romanmanus antaget och översatt och jag blir alltmer omskriven och intervjuad och börjar tjäna miljoner - något sådant går inte att göra ogjort. Jag är van vid att när månadens räkningar är betalda inte ha mer än en tusenlapp, om ens det, över.

Jag lider också av en depression och kämpar med mitt missbruk. Om jag plötsligt skulle ha pengar och något av ett kändisskap, medan förväntningarna på mig som författare höjdes, skulle jag troligen bli än mer självdestruktiv. Istället för folköl skulle jag kanske börja dricka starköl och fina sorter Whisky. Att publicera spridda essäer, artiklar, noveller och dikter, få någon diktsamling publicerad osv., det är inte samma sak.

Man bör förstås inte tänka så här, men om man har orsak till det, t.ex. som nu när jag försöker ändra min person innan jag slår igenom, kan det vara värdefullt att åtminstone ha haft någon tanke åt detta håll - innan det kanske händer. Särskilt den som är beredd att göra vad som helst för att slå igenom bör ha detta i åtanke.

Ett exempel på vad som kan hända när en författare rycks med av framgång, pengar och kändisskap har vi i Stephen King. I boken Att skriva - en hantverkares memoarer beskriver han hur han i kändisskapets begynnelse, med de checkar som damp ned i brevlådan, nyttjade så mycket starköl, Kokain och Valium m.m., att han nu t.ex. inte ens minns att han skrivit och bearbetat romanen Cujo. Lyckligtvis löste sig den framgångssagan, då King - efter att hans familj konfronterat honom och han fick behandling för blandmissbruket - lyckades bryta det.

Framgång är således inte enbart och alltid en lycklig tilldragelse. Den kan ha ett högt pris och innebära problem man inte trott sig behöva vara med om. Man kan tyngas av de krav som plötsligt ställs på ens person. Vänner och bekanta kan bli avundsjuka. Kändisskapet kan göra att man blir erbjuden och frestas att prova andra droger - något som kan vara nog så enkelt att lockas till. Framgång medför även en högre inkomst. För många som skriver, och för människor i största allmänhet, är pengar något man strävar efter, men det är också viktigt att inse att inte ens pengar alltid är av godo, även om vi i allmänhet alltid längtar efter mer. För många är detta nämligen en drivkraft i skrivandet. När man sedan blivit känd och har pengar - vad finns då kvar att kämpa för? Det vet man först när man nått dit.

Skrivande kan eftersom det oftast kostar och kräver mer på det personliga planet än det ger vara väldigt självdestruktivt. Wayne Buckeye har dock skrivit några sanningens ord: "To be or not to be - Ain't much of a choice."

altSituationsbunden abstinens
Strax innan jag skulle lägga mig i morse fick jag, som av ett underligt sammanträffande, ett mejl från en vän som är författare tillika översättare, vari det framgick att han idag under en månads tid skjuter allt arbete åt sidan och lägger in sig på ett behandlingshem för alkoholmissbrukare.

Jag har tänkt på detta och kommit fram till att en månad torde vara väl kort tid för ett så djupt rotat problem, en så svår sjukdom, som ett alkoholmissbruk faktiskt är. Efter månaden återgår han med största sannolikhet till arbetet vid datorn, och när han åter finner sig ensam i den situation där han är van vid att dricka, får han det nog svårt.

Därför tror jag inte att det kommer att dröja innan han börjar dricka igen - inledningsvis lite, men sedan, undan för undan, alltmer och oftare. Även om jag innerligt hoppas att jag har fel väntar en svår tid. En alkoholmissbrukare klarar sig nämligen bra med alkohol. Det är värre utan.

Min negativa inställning kan förstås uppfattas såsom väldigt cynisk. Men ett missbruk handlar ofta om (o)vanor, och i många missbrukande skribenters liv rör det sig om vad jag vill benämna en situationsbunden abstinens. Man har blivit så van vid en drog i vissa situationer, i mitt fall alkohol innan och medan jag skriver, att man i samma situation utan drogen upplever ett sådant sug efter den att man inte kan koncentrera sig.

Även om man är otroligt målmedveten att sluta och kanske till slut gör det - kommer det under en lång tid inte att bli någon genuin fokusering på det han arbetar med, vilket rimligtvis resulterar i mindre dagligt arbete och sämre texter än tidigare. Detta skapar lätt ytterligare stress. Att ändra djupt inrotade ovanor tar lång tid, och det är ett helvete att stå emot suget och inte återgå till vad man är så van vid. Det sägs att om man bara ger tiden tid så löser sig allt, men detta kan inte sägas om en författares situationsbundna abstinens. Till saken hör att alkohol kan vara extra svårt att lägga sig av med, då det är så allmänt accepterat och socialt gångbart att man kan handla åtminstone några av dess olika lömska former i närmsta affär eller bensinstation.

Jag kan förresten enkelt komma på en mängd skapande kändisar som nyttjat olika former av droger, både musiker och författare. Däremot kan jag inte direkt erinra mig någon nykterist som blivit riktigt känd. Inte konstigt. Detta hör ihop med min inledning: media drar fram och visar upp de självdestruktiva och gör dem till en slags antihjältar. Självaste Elvis Presley dog ju (enligt vad media rapporterade), efter en överdos av receptbelagd medicin, med ansiktet ned i en pöl med sina spyor. Och finns det någon större ikon?

För inte så länge sedan språkade jag för övrigt med en av Sveriges största författare. Jag bad honom om råd rörande mina alkoholproblem när jag skriver och inte skriver. Så mycket råd hade han kanske inte att ge - men däremot perspektiv. Han sade sig förstå mig, och förklarade att han alltid dricker exakt tolv centiliter ren sprit innan han sätter sig ned för att arbeta - då åtta timmar om dagen.

Att kreativa människor ofta har en hög alkoholkonsumtion är ett faktum. En del klarar av det. Andra inte. P O Enquist utgör ett gott exempel med den självbiografiska Ett annat liv, vilken 2008 belönades med Augustpriset för årets bästa skönlitterära bok. I boken beskrivs den alkoholism som präglat hans författarskap, så vitt jag förstår, utan att läsarna känt till det, men också författarens långa kamp för att tillfriskna.
Man kan alltså aldrig veta under vilka omständigheter boken man läser har skapats. Hur mycket man än beundrar författaren kanske man i så fall inte hade läst den boken, ibland till och med vägrat.

Onykter bearbetning av texter
Det finns ett franskt talesätt: Plus ca change, plus c'est la mëme chose, vilket betyder att ju mer något förändras, desto mer förblir det likadant. Talesättets applikationer är många: Man förblir t.ex. samma person även om man ändrar sin personlighet och/eller slår igenom. Att förändra brister när man önskar tar dessvärre lång tid; liksom att bearbeta en text för publicering.

Maria Gummesson har skrivit: "Att skriva bra är att se skillnaden mellan det som håller och det som inte håller." Detta är så enkelt uttryckt och sammanfattar ett författarskap med så få ord att det närmast är genialiskt, för till syvende och sist är det just hur självkritisk författaren är i bearbetningen som avgör huruvida texten kommer att anses som bra eller inte när den når en lektör/redaktör. Man måste alltid bearbeta sin text och stryka allt onödigt, varje litet tecken - allt som inte tillför texten något eller för handlingen framåt. Jag upplever detta såsom det svåraste med författarskapet då jag upplever det vara minst givande. Trots att jag vid en bearbetning av en text skapar upplever jag mig inte göra det. Men om man söker framgång har man inget val. Och det som är värt något tar tid och möda, och allt som tar tid och möda är värt den tid och möda man lagt ned.

Charles Bukowski menade att ungefär en tiondel av vad man skrivit på fyllan kan användas, ett uttalande som måste handla om en Bukowski-fylla. Han tycks - till skillnad från undertecknad - inte ha försökt göra något åt sina problem, trots att det i hans böcker är tydligt att han insåg att han var en alkoholist, men ändå, avsiktligt eller inte, glorifierade han närmast detta. Men så blev han också, vilket jag inledningsvis i denna text påpekat, av media uppmuntrad och till och med kultförklarad.

Jag uppskattar Bukowskis böcker. Särskilt intressant är hur klarsynt han faktiskt kunde vara. Ett exempel är när han i romanen Kvinnor förklarar hur en alkoholist fungerar: "Om någonting tråkigt händer dricker man för att försöka glömma; om någonting bra händer dricker man för att fira det; och om ingenting händer dricker man för att få någonting att hända." Detta stämmer obehagligt överens med min person. Jag ryser.

Men låt oss vända blicken mot Ernest Hemingway, Nobelprisvinnaren i litteratur 1954 för bl.a. Den gamle och havet. Man menar i allmänhet att Hemingway var ett litterärt geni trots att han drack. Men jag tillhör de som anser att han var det därför att han drack, för alkoholen gjorde honom till vad han var. Motsägelsefullt? Jo. Men han var också en paradoxal människa. Under perioder kunde han sitta på övervåningen i huset och dricka sprit och skriva något av världens kanske finaste prosa, för att sedan gå nedför trappan och misshandla sin kvinna.

Utan alkohol hade nog Hemingway inte kunnat skriva eller göra vad han gjorde (han var inlagd 39 gånger för alkoholmissbruk) - men å andra sidan hade han utan alkohol kanske inte tagit sitt liv.
Vi har mycket att tacka alkoholen för, men också så många orsaker till varför vi borde avsky den. Detta går även att uttrycka genom att citera Homer Simpson: Alkohol är orsaken till och lösningen på alla världens problem.

Några avslutande sanna bokstäver

Undertecknad är många saker, men inte en lögnare. Under skrivandets gång har den här texten nått en helt annan nivå än jag hade räknat med. Jag tänker inte längre på eventuell ersättning om essän publiceras, nej, mina tankar kretsar istället kring vad en publicering kan betyda för andra.

Jag har belyst några problem en författare kan få, och under arbetets gång lärt mig mycket om mig själv. Familj och vänner kommer förstås framigenom att läsa denna essä, vilket förhoppningsvis kommer att ge dem inblick i hur jag tänker och fungerar, rörande mitt missbruk och skrivandet. Det ska dock påpekas att min avsikt naturligtvis inte är att uppmuntra någon att bruka alkohol eller andra droger, då detta, som jag inledningsvis citerade Baudelaire, kan leda till att man som jag blir så van vid giftet att man snart inte kan tänka utan det.

Alkohol och andra droger är inte något recept för att skriva bättre. En orsak till varför så få slår igenom och kan livnära sig på sitt författarskap kan vara just att så många närmast självmant hoppar ned i den väl synliga, farliga fälla jag påvisat. Det tar och kräver nämligen extremt mycken tid och möda att kravla sig upp igen. Tro mig. Jag sitter själv fast i den fällan. Mina dagar upptas av självdestruktivitet; ändå får jag i kampen för att bota min depression och dra ned på alkoholen stöd från bl.a. vuxenpsykiatrin och socialtjänsten för att finna lust och ork att skriva utan gift. För jag måste givetvis finna en möjlighet att fyllas upp av ork och vilja för att skapa ett liv där jag mår betydligt bättre och kan skriva nykter. Men, för att tala med Edgar Allan Poe, jag får låta en tidens lie påpeka mitt öde.

Nu kan jag dock inte erinra mig en bättre avrundning än att citera Friedrich Nietzsche: "Lite gift då och då: sådant ger angenäma drömmar, och mycket gift till sist: det ger en angenäm död."

Fredrik F. G. Granlund

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen