Om Nummer Specialutgåva 2010

Sökande och samlande utgör sedan urminnes tider handlingsmönster i människans liv. Sökandet och samlandet möjliggör hennes överlevnad. Nyfikenheten driver henne att ständigt lära sig mer om sin omvärld, samlandet tillåter henne att gruppera, summera och framför allt åskådliggöra, såväl konkret i form av ting, som abstrakt i form av intryck. Utifrån summeringen och grupperingen av intryck tycker hon sig kunna dra slutsatser: hon ser tendenser i det material hon samlat in, hon ser "röda trådar". Materialet har blivit överskådligt och förståeligt. Den som hela tiden försöker förstå genom att samla in data intar en mer lyhörd position gentemot sin omvärld, om det så gäller kunskapen om naturen eller kunskapen om människan.

Idag dras gränsen för vem som bedriver denna aktivitet kanske alltför snart vid forskaren, men människan grundar hela sin aktivitet på att söka och samla, om det så är i vardagen eller i mer specialiserade forskarfrågor. I detta fall handlar det om en teaterredaktions sökande inom den svenska teatervärlden. Så snart man börjar läsa teaternättidningen Nummers specialutgåva i pappersformat är det någonting just så mänskligt som det ovan nämnda som låter sig manifesteras. Tidskriften sammanställer 2000-talets första decennium i form av en samling artiklar, uppdelade i kapitel som följer de tio år som hunnit gå. I enlighet med den fullt mänskliga strävan har Nummer försökt staka ut trenderna, huvuddragen, se helheten, försöka dra slutsatserna och finna tidens röda tråd.

Nummer tycker sig också ha funnit den röda tråden i teaterdebatten under det första decenniet:

"Colour-blind casting", från det att som Nummer skriver, den "trubbiga" formuleringen gjord av Danjel Andersson i Nummer år 2000 att det "behövs fler invandrare" på den svenska scenen satts på pränt, till att när tröskeln väl passerats också "våga prata om etnicitet och om de problem med strukturellt förtryck som faktiskt finns i samhället", som nätverket Svart scenkonst pekade på i sitt initiativ 2009.

Som en arm av "Colour-blind casting" tycker sig Nummer ha kunnat se hur teatern i Sverige skakades om i fråga om könsfördelningen på chefsposterna på i huvudsak national-, läns- och stadsteatrar med statligt kulturrådsanlag. Marie-Louise Ekman har i sig blivit ett begrepp för den förändring som skett i Sverige och Nummers undersökning visar att det normativt manliga övertaget på chefsposter nu är ett minne blott.

Mitt i dessa trender bjöd varje år samtidigt på specifika upplevelser, om det så var samtal med Fosse och Norén, intervju med Thorsten Flinck eller någonting annat.

Kanske har just detta första årtionde efter millennieskiftet inneburit ännu kraftigare efterskalv i det mänskliga sinnet än andra århundradens övergång i ett annat, skakad av rädslan över att den datoriserade världen vid 2000-talets inträde skulle kollapsa. Så blev 1900-talet 2000-talet, så stod människan på skakiga ben och världen fortgick som vanligt. Mänskligheten fortsatte att utvecklas och människan fortsatte att söka och samla. I efterskalven och på skakiga ben upplevdes kanske behovet av att förstå ännu starkare, kanske tedde det sig än viktigare för henne. För om mänskligheten stod omskakad efter millennieskiftet kunde det alltså också ses i de artiklar som Nummer valt ut att teaterns förutsättningar skakades om. Kanske vittnar denna tidskriftsutgåva främst om människans oroliga själ, om att hon känner behov av att hitta sin plats här på jorden och att göra den trygg genom att vara förståelig.

Efter att metodiskt ha läst mig från a till ö tycker jag mig faktiskt ha fått en överblick över 2000-talets första teaterdecennium i Sverige. Nummer har gjort mig som teaterälskare och människa lite tryggare genom att åskådliggöra. Samtidigt tänker min granskande del av hjärnan: Varje utpekad linje som människan ser med utgångspunkt i sitt sökande och samlande är en skapad linje och skulle lika gärna kunna studeras ur en annan vinkel. Andra trender inom teatern skulle då hamna i fokus, andra slutsatser skulle kanske dras. Så tampas människan varje dag med vad det innebär att "veta", att ha förstått och att ha funnit sanningen. Det är ett osäkerhetsmoment som aldrig tillåter henne att slå sig till ro utan som ständigt tvingar henne att fortsätta söka och samla. Det är detta som gör att hon överlever, men för att orka måste hon, i alla fall periodvis, få känslan av att leva i en värld möjlig att förstå, möjlig att överblicka. Nummer har lyckats med detta och det är en sammanställning man gläds över att få ha i sin bokhylla. Förhoppningsvis har jag också blivit något mer lyhörd gentemot min omvärld efter att ha läst Nummers specialutgåva.

Anna Nyman