Hegel. Porträtt av Jakob von Schlesinger (1831).

Den historiska forskningen bör aldrig vara en flyktig beskrivning av händelser. Men samtidigt går en historisk händelse inte att skildras ordagrant, ty det skulle kräva en oändlig tid. Forskaren blir därför tvungen att välja att lyfta fram vissa aspekter, de mest signifikativa, hos en historisk händelse.

Men att välja och lyfta fram relevanta aspekter kring en händelse, innebär att göra selektiva val efter egna kunskapsteoretiska preferenser; vilket förutsätter en teoretisk medvetenhet. Att teoretisera kring den historiska händelsen är ju inte detsamma som att berätta om den.

Spaniens stora journalistpris Premio Mariano de Cavia har i år gått till filosofen Eugenio Trías. Den politiskt inkorrekta vändning som alltsedan debutboken "Filosofin och dess skugga" från 1969 utmärker hans texter, gestaltas här i en betraktelse över den resa som vi alla ska göra, om vilken ingen kan vittna och vi intet kan veta.

Den vilda och hemlösa karaktären hos den sista resan i detta livet kan inte sublimeras. Döden infinner sig som ett otajmat avbrott med prägeln av ett mörkt mirakulum. Den kommer alltid vid fel tidpunkt "som en tjuv om natten". Den rymmer varken förmedling eller försoning. Den är fullständigt stum inför varje symboliserande ansats. Den blottlägger den rationalistiska begreppsapparatens otillräcklighet.

Sören Kierkegaard brukar kallas existentialismens fader. Den 5:e maj skulle han ha fyllt 196 år. Som en hyllning till honom publicerar vi  en  essä kring Kierkegaards filosofiska gärning.
Ingmar Simonsson är författare till Kierkegaard i vår tid, Themis förlag 2002.

 "Det tragiska är att två älskande inte förstår varandra,
det komiska är att två som inte förstår varandra älskar varandra."

Redan i Sören Kierkegaards debut 1838 - Ur en ännu levandes anteckningar. Utgivna mot hans vilja - kan vi undra i hur hög grad han var påverkad av romantikens svärmanden för det upphöjda geniet som inte låter sig stoppas av andras hinder. Denna hans första bok var egentligen en recension av H.C. Andersens tredje roman Kun en Spillemand 1837 som blev för lång och växte till eget verk. Kierkegaard ansåg att en romanförfattare bör dö ifrån sitt eget jag för att kunna nå bortom sitt eget livsöde och föra fram en livsåskådning, en idé. Eftersom han själv ännu inte dött ifrån sig själv ansåg han sig inte mogen att skriva som episk diktare. Därav titeln.
Historien i H. C. Andersens roman bygger på tanken att genier som får stöd och uppmuntran utvecklar sina talanger, medan ett försmått geni kommer att svälta och begåvningen förtvina. Romanens Christian är en musikalisk skräddarson som försörjer sig som spelman och tycker sig förtjäna mer medgång, men det går inte så bra.

Skulden för all den orättvisa och omänsklighet som vi kallar livet och världen återfaller på Gud. Åtminstone om man får tro de nya ateistiska och agnostiska korsfarare som de senaste månaderna ansatt oss. Temat är lika gammalt som den fantastiska Jobs bok - vilken sagda korsfarare borde konsultera oftare. Det handlar om det gamla välkända teodicédilemmat: om Gud är allsmäktig så är han - givet den förfärande omänsklighet vi lever i - inte god; och om han är god är han inte allsmäktig (en tanke som närdes av den judiskt-kristna gnosticismen, liksom i allmänhet av de dualistiska religionerna).

Georg Wilhelm Friedrich Hegel

"Vår idealism och realism de klyva våra hjärnor". I sin kända dikt replikerar Fröding på den tidens schism som får oss att ta syner i skyn för sanning och gör oss blinda för den djupare spänning som underligger det verkliga. Som poeten avslutningsvis påminner oss, rosor i ett sprucket krus är ändock alltid rosor. Orden har blivit bevingade.