I ett tal från sjuttiotalet hävdar Jürgen Habermas att man "borde dra lärdom av de förvillelser som har åtföljt det modernas projekt, istället för att ge hela moderniteten och dess projekt förlorade." Friedrich Nietzsche blir från och med nu, tidigare var han en källa för inspiration, för Habermas en symbol som sammanfogar allahanda tankeinriktningar som söker att bryta sig loss från moderniteten. Sammanfogningen av Nietzsche och med Habermas samtida "reaktiva" förmågor (läs: "postmodernisterna") består - enligt Habermas - i att de bägge "förlägger fantasins, den egna erfarenhetens krafter och affektivitens krafter till det fjärran och arkaiska, och sätter manikeiskt mot det instrumentella förnuftet upp någon princip som är tillgänglig blott genom besvärjelse, det må nu vara viljan till makt, suveräniteten, varat, eller något poetiskas dionysiska kraft. I Frankrike leder denna linje från George Bataille via Foucault till Derrida. Över dem alla svävar naturligtvis den på 70-talet återuppväckte Nietzsches ande."

Perspektivförändringen gällande Nietzsche bryter fram med kraft i Der Philosophische Diskurs der Moderne från 1985. Habermas beskriver Nietzsches inträde i det moderna som en tid då det moderna höll på att bryta samman på grund av dess misslyckade försök att skapa en enhetsförståelse av tillvaron och vetenskapen. I den här kontexten hade Nietzsche enligt Habermas "inget annat val än att återigen underkasta det subjektcentrerade förnuftet en immanent kritik - eller att fullständigt ge upp programmet."

2009 kom filmen Agora av den spanska regissören Alejandro Amenábar, den handlar om en nästan bortglömd filosof i det gamla Egypten: Hypatia av Alexandria.

Men vem var Hypatia?

Vid universitetet i Neapel finns en målning av Vincenzo La Bella som bland kolumnerna i en kyrka visar en vacker halvnaken kvinna och en skara mördare beväpnade med klubbor och knivar som kastar sig över henne. Pöbeln var välsignad av biskop Kyrillos av Alexandria, ett helgon i den forna kyrkan.

Det vi ser i målningen är skådeplatsen för den mördade Hypatia, denna hedniska, lärda och aristokratiska jungfru, en vacker blomma av den grekiska vänligheten, berömd för sin enastående hedniska tro och dygd.

Hennes död, skrev Edward Gibbon i det monumentala verket "Romerska rikets nedgång och fall", kommer alltid att förbli en "outplånlig fläck" i kristendomens historia.

Det var i mars månad 415 e. Kr. mindre än tjugofem år efter det att Theodosius, en kristen kejsare, fråntogs den prästerliga romerska titeln Pontifex Maximus, i syfte att ge denna ära till biskopen av Rom (påven). Genom detta beslutades att kristendomen skulle vara den enda religionen i det romerska riket.

Sprit Fixt av Hebriana Alainentalo

I ett mer långsynt perspektiv kan vi se att ångest - såväl att befinna sig i som att skriva om - har fascinerat många författare och tänkare. Om detta vittnar den historiskt sett ymniga floran av litteratur i ämnet. Ångesten har belysts ur en mängd olika perspektiv i både fack- och fiktionslitteraturen - för att inte tala om poesin - men det är först under 1900-talets mitt som intresset för ämnet fördjupats och forskningen tagit fart på allvar. I förordet till den andra utgåvan av sin bok Ångest - en utmaning (1977) konstaterar Rollo May att endast två böcker om ångest skrevs innan 1950. Från och med detta årtal och fram till 1977 publicerades emellertid inte mindre än 6000 olika undersökningar och avhandlingar om ångest och närliggande ämnen.

Enligt May är det ökade intresset intimt sammankopplat med det faktum att från 1945 och atombombens tillkomst övergick ångesten från att vara ett fördolt problem till att bli ett öppet. De vakna medborgarna var då inte bara medvetna om de mer påtagligt ångestskapande situationerna som okontrollerade risker för atomkrig, radikala politiska och ekonomiska omvälvningar, utan också om de mindre påtagliga, djupare och mer personliga källorna till ångest hos sig själva och sina medmänniskor.

Pentagram av Hebriana Alainentalo

I sin senaste bok, Sirenernas sång, har filosofen Eugenio Trías tagit sig an den västerländska historien utifrån musikens perspektiv. Ansatsen är lika spännande som svindlande. Genom en fristående artikel av författaren, tidigare publicerad i spanska El Mundo , ges vi en inblick i denna kontinentala tankevärld.

Höstens ankomst efter sommarledigheten lånar sig alltid till globala reflexioner. Det finns anledning att betrakta nutiden med mikroskop för att inte förlora sig i en väv av kryptiska tecken, men stundtals är det också intressant och meningsfullt att använda sig av teleskopet.

Detta krav blir akut i en tid av oförutsägbara förändringar. Som vår egen. Det vi nu upplever har sina rötter i slutet av förra århundradet, kanske i Berlinmurens fall och slutet på den bipolära stormaktspolitiken, eller möjligen i de nya teknologier som har revolutionerat informationen och biologin.

Om vi tittar bakåt finner vi en utomordentligt precis historisk atlas: tusen år av växande, från den västerländska civilisationens, ursprungligen europeiska, barn- och ungdom till mognad, som idag nått ut över hela vårt klot. År 1000 förefaller alltmer vara startskottet för denna västerländska värld.

Företrädarna för tusenårstanken hade rätt: den tidens värld höll på att gå under, och plötsligt uppenbarade sig "en ny himmel och en ny jord". Denna kulturrevolution, som förde med sig en västerländsk mentalitet, ett sätt att vara och göra, värderingar och förfaringssätt, inleddes under en högmedeltid som är tämligen okänd och sällan uppsökt.

Hegel. Porträtt av Jakob von Schlesinger (1831).

Den historiska forskningen bör aldrig vara en flyktig beskrivning av händelser. Men samtidigt går en historisk händelse inte att skildras ordagrant, ty det skulle kräva en oändlig tid. Forskaren blir därför tvungen att välja att lyfta fram vissa aspekter, de mest signifikativa, hos en historisk händelse.

Men att välja och lyfta fram relevanta aspekter kring en händelse, innebär att göra selektiva val efter egna kunskapsteoretiska preferenser; vilket förutsätter en teoretisk medvetenhet. Att teoretisera kring den historiska händelsen är ju inte detsamma som att berätta om den.