Samhälle
Verktyg
Typografi

altJag betraktar ett skeende som skrämmer mig och kan inte låta bli att undra; vilka är alla dessa blodtörstiga varelser som hugger tänderna i alla lockelser?

Har ni någonsin hört talas om dygderna ödmjukhet och avhållsamhet? Att kunna avstå när frosseriet inte vet några gränser. Då girigheten sprids som en farsot över världen och varje andetag av livet blir nedsmutsat av denna besatthet.

Ni rusar fram och bara ska ha och ha; äga allt och göra allt. Som man tror att andra gör. Skulle det vara lycka? Följer ni strömmen för att ni då slipper tänka, ta ansvar och framförallt; slipper känna?

Varför kan ni inte se hur ni sliter sönder er själva såväl som andra i er glupska girighet? Ni säljer er själ i er blinda strävan efter framgång.

Moral och samvete lyser med sin frånvaro.
Men vad är det då som är så farligt med att känna? Kanske är det just det vi alla behöver?

När jag betraktar människor ser jag tomhet i de flestas ögon. Det är sällsynt att det spirar av liv, sprudlar av glädje. En tom blick.
Nästan så att man fryser. En meningslös jakt; strävan efter att springa in i väggen. Till vilken nytta?

Är det måttet på hur mycket man ansträngt sig? Nej, tacka vet jag stillhet.

Enkla betingelser såsom att nöja sig. Att lyssna till sitt hjärta och låta känslorna blomma.
Ty vem är man annars?

Mona Aspholme