"Vad vill Ni ha?" Vad vill jag ha, eller: har jag blivit fler? Yngre människors försök, företrädelsevis i servicesituationer, att vara artiga förvillar. Det handlar inte om en reaktionär bredsida riktad mot det sena sextiotalets Du-reform utan mer om konstycket att vara lite lagom formell. Inga titlar, men väl ett andra person pluralis för exklusivitet. Ansatsen till politess är lika föredömlig som problematisk. Även om jag förstår, får en grammatisk reflex mig att känna det som om individualiteten är ifrågasatt. Vi vill ha en titel, i sådant fall, fru servitör. Annars börjar jag misstänka att jag förvandlats till det kollektiv som jag i själva verket kanske är: bara en i raden.

Bror Rexed införde duandet på Medicinalstyrelsen när han tillträdde som generaldirektör 1967, dels som en demokratisk åtgärd, men också för att slippa ett komplicerat system där medarbetare tilltalades med en uppsjö titlar efter deras positioner (om det ändå bara hade varit att byta till Ni...).

Världen och därmed även EU och Sverige behöver implementera ett förändrat och mer humant förhållningssätt vid hjälpinsatser av försvars- och säkerhetspolitisk karaktär. Inom EU föreligger stora skillnader i synen på frågor som rör unionens kris- och konflikthanteringsförmåga. Det är skillnader som först kommer i fokus när väl olyckan har inträffat. Från svenskt håll förefaller förhållningssättet till en krissituation vara att svenskar som reser eller vistas utomlands har ansvaret för sin egen säkerhet och själva skall ombesörja egna försäkringar mot oväntade händelser.

Det talas om Lodz i dessa dagar och författaren Steve Sem-Sandberg med sin roman "De fattiga i Lodz", har väckt mina starka minnen till liv igen. I sin bok skriver Sandberg om gettot i Lodz, vilket i sin storlek var näst störst i Polen med över tvåhundra tusen inspärrade fångar. Sandberg beskriver Marysinskagatan i Lodz, med den gigantiska träbron, fattigdomen, kylan, svälten, rädslan och hoppet för människorna i lägret. Sandberg skriver om ordföranden Rumkowski som skickade iväg alla barn under 12 år, sjuka, gamla, de som inte kunde arbeta, de som inte kunde producera och till slut blev han själv deporterad tillsammans med alla andra när gettot tömdes.

Redan veckorna innan åttonde mars, kvinnornas dag, formligen trillar talen och artiklarna in med starka ord om de "kvinnliga frågorna". Många av dem är bra, en del helt enkelt lysande så missförstå mig inte, men jag förnimmer en slags hysteri. Ännu en händelse som slits i bitar av populism och hets om utrymme.

Kvinnodagen har sin begynnelse i det tidiga 1900-talet och har på det stora hela alltid haft sina starkaste kopplingar till rösträtt och arbetsrättigheter. Många länder hoppade på tåget 1945 när Förenta Nationerna presenterade ett internationellt avtal gällande jämlikhet som en grundläggande mänsklig rättighet. Det ska marscheras och protesteras. Seminarium över torgtal. Som Jonas Gardell säger i en av sina pjäser; "stoppa, krossa, vi kräver". Vi firar, skriver, talar och gör det igen. Vi tittar bakåt och binder fast det vid önskningar om framtiden.

Debatten om antisemitismen i Malmö har varit intensiv de senaste veckorna. De flesta som deltar tycks vara eniga om att Malmös socialdemokratiske finansborgarråd Ilmar Reepalu är en skurk.

Viljan att missförstå vad Reepalu säger är lika stor som viljan att överdriva situationen. Reepalu har kritiserats för att han hävdat att inga judar attackerats i Malmö, trots att detta även är polisens uppfattning.

En centerpartistisk riksdagsman som krävt Reepalus avgång i SvD hävdar att "synagogan" i Malmö utsatts för "mordbränder". Andra som kritiserat Reepalu har sedan upprepat detta trots att det inte är sant. Enligt polisen har någon försökt ta eld på ett judiskt begravningskapell på kyrkogården men då det varken funnit människor i eller runt byggnaden kallar man det sabotageförsök.

Dags att sluta lura oss själva. Det är dags att ta saken i egna händer. För freden och för en mer tolerant värld. Hur ska vi göra det tro du?

Hur ska vi få människor på Balkan att mötas på ett mänskligt plan efter allt?

Efter år av krig, efter alla gränssättningar..?

Fortsätt läsa så finner vi nog ett sätt.

Många politiker, mest utländska, har försökt att föra oss samman.

De har med facit i hand misslyckats.

Att föra samman dem som igår krigade mot varandra är kanske omöjligt just nu, men att föra oss närmare varandra är fullt möjligt.

Vid elvatiden på kvällen efter tre veckor i Durban satte jag mig på en nattbuss till Johannesburg. Halv sju på morgonen gick jag med och köpte en tågbiljett för tre kronor och satte mig att åka till flygplatsen, som tog bortåt en trekvart. Timmar passerade, jag drack kaffe, surfade på nätet, läste, vandrade omkring och funderade över hur det skulle bli att möta pappa igen efter åtta månader.

Någon gång efter två på eftermiddagen kom han ut ur skjutdörrarna med linneskjorta och tunna byxor i naturlika färger, med glatt och vilsamt ansiktsuttryck. Medan vi väntade på kvinnan som skulle hämta upp oss från gästhemmet utanför Johannesburg satte oss på kaféet igen där jag strax innan suttit och avlade de första rapporterna om senaste veckornas utveckling - han i Chile, jag i Sydafrika.

Språklagen "Språk för alla" antogs den 20/5 2009 och trädde i kraft den 1/7 samma år. Språklagen bygger i sin tur på utredningen "Värna språken". Språkförsvaret förhöll sig på flera avgörande punkter kritiskt till denna utredning i sitt remissvar och utvecklade sedan kritiken i en kommentar till språklagspropositionen. Men Språkförsvaret ansåg ändå språklagen på det hela taget representerade ett stort steg framåt, trots att den innehöll vissa försämringar jämfört med författningsförslaget i "Värna språken". Det var också symboliskt viktigt att språklagen antogs enhälligt av riksdagen. Därmed markerades att frågan var höjd över partipolitiskt käbbel.

Innan vi går över till att behandla hur den nuvarande språklagen ska tolkas, vill vi kort rekapitulera Språkförsvarets viktigaste invändningar mot lagen:

"Jag reser till Sverige!". Det var allt som jag tänkte på när jag tittade genom flygplansfönstret. Det var min enda utväg. Sverige är ett land som respekterar mänskliga rättigheter. "Vilken tur! Jag är lycklig!" tyckte jag och mindes mitt förflutna, som präglats av plågor och sorger.

Jag växte upp med mina föräldrar och syskon i ett litet rum på en flykting-förläggning i Västbanken.

I skolan var det mycket fattigt. Med trasiga takpannor blev det mycket varmt när det var soligt och när det regnade fick vi gå hem. Det fanns inte mer än en svart tavla och bänkar till 60 elever i klassen i ett rum.

Koldioxidutsläppen håller på att förvandla jorden till en tryckkokare och enligt den senaste FN-rapporten är det betydligt värre än vad man rapporterade om för två år sedan. Nu är det ett värsta scenario som gäller. Temperaturen kommer att vid detta sekels slut ha ökat med sex grader. Klimatmålet på två graders ökning till år 2050 är i princip redan intecknat och överskridet. Det är det målet man skall försöka komma överens om i Köpenhamn i december, vilket man förmodligen inte kommer att lyckas med, ett mål som redan är förbisprunget av verkligheten. Tryckkokaren är på plats. Det är dessutom så att koldioxidutsläppen har satt igång andra kemiska processer som förvärrar situationen.