|
 Om man läser Tidningen Kulturen 2009-10-01 möts man bland annat av följande etiska övertramp: i sin recension av Samuel R. Delanys fruktansvärda och otäcka roman "Hogg" (Vertigo förlag 2009) pekar Benny Holmberg diskret ut författaren som pedofil.
Här försöker Benny Holmberg med en rätt elak insinuation patologisera författaren, göra denne till psykiskt sjuk sexualbrottsling, och ger exempel på vad han anser är allmän kunskap om pedofila beteendemönster:
"Pedofiler som gör sig till tolk för sina offer har ju enligt psykiatrin ofta i enlighet med frånvaron av sjukdomsinsikt visat sig besitta en blind punkt i sitt sexuella och sociala seende då de tillskriver offret vuxna böjelser, som hon ville själv den lilla slynan vilket passar in i det faktum att denna bok tillvitar en elvaåring sådana avancerade böjelser."
Benny Holmberg antar alltså i förbigående att den domnade men sexuellt maniske elvaåring som är romanens huvudperson är en konstruerad ursäkt för författaren som faktisk, verklig person att hänge sig åt pedofili. Att misstänkliggöra någon på det sättet på grund av vad fiktiva litterära karaktärer står för är inte acceptabelt.
Som om det inte räcker blir jag personligen stött av att Benny Holmberg genrebestämmer romanen som "homorunklitt." Vilket ju innebär att jag som homosexuell förutsätts gå igång sexuellt på pedofila övergreppsskildringar, heterovåldtäkter, smuts och brutalitet och att jag självklart använder denna bok som onanimaterial.
Den illa maskerade homofobin i recensionen är tydlig i själva inledningen: "Som varande heterosexuell man står bildligt talat kukarna mig upp i halsen i denna bok redan efter de första sidorna med dessa ändlösa orgier i avsugningar och rövknullanden." - Men är det verkligen för att recensenten är just heterosexuell man han får nog av de utmanande repetitionerna och överdrifterna gällande det sexuella våldet i denna skildring? Är det inte snarare så att läsningen kan vara lika outhärdligt repetitiv, smärtsam och äcklig för alla, flator, bipersoner, bögar och heterosexuella kvinnor inbegripna?
Att det dessutom finns en stark konstnärlig kvalitet just i dessa nötande överdrifter som recensenten misslyckas med att ta till sig, är ett annat problem, som mer handlar om hans inkompetens än den tidsenliga förtjusning inför hån och förtal han visar prov på.
Om förtal och moral och om konstnärligheten i det outhärdligt repetitiva
Det finns flera punkter som enligt konstnären och författaren Leif Holmstrand belastar min recension av Samuel R. Delanys bok Hogg, Vertigo förlag. Enligt Holmstrand innehåller min recension bl.a förtal, sexuell moralism, homofobi och ickeförståelse av bokens konstnärliga värde.
För att inleda med förtalspunkten. Enligt Holmstrand pekar jag ut författaren Samuel R. Delany som pedofil. Holmstrand menar att jag försöker patologisera (sjukdomsförklara) Delany genom att att ge exempel på vad jag enligt Holmstrand anser vara allmän kunskap om pedofila beteendemönster.
Vad är det då jag skriver i min recension?:
Benny Holmberg: Pedofiler som gör sig till tolk för sina offer har ju enligt psykiatrin ofta i enlighet med frånvaron av sjukdomsinsikt visat sig besitta en blind punkt i sitt sexuella och sociala seende då de tillskriver offret vuxna böjelser, som 'hon ville själv den lilla slynan' vilket passar in i det faktum att denna bok tillvitar en elvaåring sådana avancerade böjelser.
Om Holmstrand varit uppmärksam på de svenska översättarna C-M Edenborgs och Caroline Åbergs förord i Hogg, hade han kunnat inhämta följande passus:
Edenborg & Åberg: En del av det fascinerande fasansfulla i Hogg är att Delany låtit en sexuellt undergiven elvaåring vara berättare. Trots en aldrig sinande serie styggelser ges inte intrycket att Kuksugaren ( 11-åringen, Benny Holmbergs anm.) någonsin är olycklig eller på något sätt obekväm i sin roll som fluffer åt ett gäng professionella våldtäktsmän, tvärtom...Hogg visar hur komplex vällusten kan vara...
( fluffer = En person som håller en killes stånd uppe mellan (porr)tagningarna. BH:s anm)
Här förundras man över att en elvaåring plockas in och placeras i texten som en avancerad och medveten 'fluffer' och dessutom lycklig sexuell partner som får illustrera att "Hogg visar hur komplex vällusten kan vara."
Ingenstans i min recension gör jag mig skyldig till vad Holmstrand kallar ett oacceptabelt misstänkliggörande angående frågan om professor Delany är pedofil. Jag konstaterar däremot att det är typiskt för pedofiler när de gör sig till tolk för sina offers medgivande i den intima situationen att tillskriva barnen vuxna lustar och att de minsann var med på det och detta anser jag var just en del av den riktigt sjuka sidan hos pedofiler.
Och om boken Hogg inte är ett eget rättsligt subjekt så bör man väl åtminstone kunna diskutera om ändå inte författaren Samuel R. Delanys mening och/eller ande talar och lever i texten. I alla fall om man får sätta ytterligare tilltro till översättarna Edenborgs och Åbergs förord som ger en fingervisning om författarens ambitioner och nedlagda själ i texten:
Den ( Hogg, Benny H:s anm.) skulle inte ha den kraft den har om inte Delany offrat delar av sig själv i texten, lämnat ut sina besattheter till allmän beskådan i exhibitionistiskt delirium
I punkt nummer två har vi frågan om min eventuella homofobi. Det är den enklaste sak i världen att avvisa all kritik med att demonisera kritikern som homofob. Tyvärr kapslar Holmstrand på detta sätt in hela diskussionen i homofobmantrat. Vi kan sitta där och kasta epitet i evighet. I den enklaste av världar kan man avvisa all kritik mot homolitteratur som homofobisk.
Nummer tre är att jag skulle vara moralist och samtidigt omoralisk. Kan då en moralist samtidigt vara omoralisk? Ja möjligen. Holmstrand menar att jag kvalificerar mig för både epiteten. Och jag anser att dessa epitet blockerar diskussionen på samma sätt som just homofobbegreppet ovan.
I den fjärde punkten blir Holmstrand förnärmad över att jag betecknar denna bok som pubertal homorunklitt. Och jag citerar då åter och outtröttligt ur förordet från översättarna Edenborg och Åberg som skriver: Delany själv envisas med att använda begreppet pornografisk för att beskriva sin roman.
Jag bör väl tillägga att jag aldrig yttrat mig om Holmstrands personliga böjelser eller homosexuellas faiblesse i allmänhet för runklitteratur eller för Hogg i synnerhet. Jag utgår bara ifrån vad den homosexuelle författaren själv sagt om sin bok. Att det är ren pornografi. Och eftersom det då inte handlar om heterosexualitet så bör väl innehållet kunna betecknas som homoporr utifrån författarens deklaration. Därav mitt epitet homorunklitt.
Det mest intressanta vad gäller Hogg bör väl kanske vara om denna skildring i sin envetna upprepningsestetik äger konstnärlig höjd. Den som läst Hogg vet ju att det totala äcklandet, de eviga övergreppen, de våldsamma våldtäkterna, morden, slakterna och styckningarna av kvinnor, ejakuleringsorgierna och de eviga avsugningarna mellan våldtäktsmännen och kvinnomördarna i sin tröstlösa massupprening skall ge en suggestiv verkan men där man av ren andfåddhet och trötthet 'ger upp' i ett oceanliknande äckel eller av ren leda.
Men äger det konstnärlig höjd? Enligt min mening är det enbart tröttsamt.
Jag ger Holmstrand rätt i att trötthetssyndromet inför det outhärdligt repetitiva i ejakulationsexcesserna kan drabba vilken god människa som helst oavsett sexuell läggning som flator, bipersoner, bögar och heterosexuella kvinnor. Att jag deklarerade min heterosexuella läggning inledningsvis i min recension utgjorde uteslutande en varudeklaration på recensionen för att ge utrymme just för den som oavsett de av mig kritiserad partierna eventuellt finner berättelsen tilltalande, kittlande och/eller konstnärligt suggestiv i ejakuleringsprocessernas monotona upprepningseufori. Jag gav då också, vilket just Holmstrands inlaga är ett bra exempel på, sådana tankar som Holmstrands utrymme att misstänkliggöra mig och min bedömning som varande överlastat heterosexuell. Om jag inte deklarerat min sexuella läggning hade inte den ingången funnits. Hur hade en kritisk recension då bemöts av Holmstrand?
Benny Holmberg
Homoepitetet och det perversa
 Jag kan inte få det till annat än att Benny Holmberg nu tillverkar ett skenbiografiskt, pedofilutpekande Delany-kollage av citat ur bokens förord, skrivet av Edenborg och Åberg, istället för att hantera teman och frågeställningar inbäddade i själva romanen. Det är inte rättvist mot Delany, och inte heller mot förordsförfattarna.
Den moralism och samtidiga omoral jag i ett mail till tidningen Kulturen - inte i min debattartikel, märk väl - lastade recensenten för, innebär ingen paradox. Det hela kallas hyckleri och är mycket vanligt. I min artikel har jag heller inte lagt samma tonvikt vid förtalsaspekten, men är det inte lite märkligt att det är så viktigt att fästa människan Delany vid påstådda pedofila strategier om man inte är ute efter att baktala honom som person?
Och angående pornografi och homosexualitet: Den pornografiska aspekten av "Hogg" har jag inte uttalat mig om, den intresserar mig inte nämnvärt. Det var snarare ledet "homo-" i Holmbergs egenuppfunna ord "homorunklitt" som störde mig, då det tyder på en vilja att förankra fantasier om destruktiva, kriminella perversioner i homosexuellas verkliga, praktiserade erotik. Detta svartmålande sker dagligen på mer eller mindre subtila sätt, och är svårt att leva med som homosexuell.
Det går inte att bortse från att Holmberg nu hävdar att allt icke-heterosexuellt begär är homosexuellt: "Och eftersom det då inte handlar om heterosexualitet så bör väl innehållet kunna betecknas som homoporr utifrån författarens deklaration. Därav mitt epitet homorunklitt." Är detta ett giltigt sätt att resonera?
Bajsfetischismen, torterandet av en rullstolsbunden flicka och den extrema, farliga masochism som beskrivs, är dessa fenomen alltså specifikt homosexuella? De ständigt återkommande våldtäkterna som är en del av de manliga huvudpersonernas yrkesuppdrag, och som gäller kvinnor, är de homosexuella gärningar? Min poäng är att bokens skildringar går långt utöver alla sexualitetsbegränsningar (som att till exempel vara homo, hetero eller bi), och att nervöst utpeka heterosexualiteten som en frizon från allt detta farliga är dumt, och leder uppenbarligen till fördomsfulla uttalanden.
"I den enklaste av världar kan man avvisa all kritik mot homolitteratur som homofobisk", skriver Holmberg och har naturligtvis alldeles rätt. Om litteratur skriven av en homosexuell betraktas som tillhörande en specifik genre, nämligen "homolitteratur", blir ju all kritik knuten till författarens sexuella läggning, och själva benämningen är i sig en homofob uteslutning. Som tur är överskrids den definitionen med råge i "Hogg" och omöjliggör Holmbergs idé om "homolitteratur" (är det möjligen samma sak som "homorunklitt"?).
Huruvida vi homosexuella generellt som grupp har en "faiblesse" för "runklitteratur" eller inte, är avslutningsvis lika viktigt i sammanhanget som att undersöka pingviners möjlighet att dansa foxtrot.
Leif Holmstrand
Om ett skenbiografiskt pedofilutpekande
När man läser, analyserar och recenserar en bok av Hoggs spektakulära innehåll är det inte bara själva upplevelsen och tillgodogörandet av litteraturen/texten/berättelsen som utgör underlaget vid recensionen man försöker också ta reda på vad författaren önskat uppnå med sin skildring genom att söka i förord, författarebiografier, intervjuer och i vilket kontext verket utgivits etc. Dock står alltid konstverket, i detta fall texten/boken ensamt kvar för skärskådan i slutänden. Vem kan man då tillskriva ansvaret för verkets utformning? Naturligtvis är det konstnären/författaren. Man kan alltså vara överrens om att Samuel R. Delany är ansvarig för innehållets utformning i romanen Hogg utan att göra våld på någon självbiografi genom ett skenbiografiskt pedofilutpekande som Leif Holmstrand menar att jag gör i sitt senaste inlägg.
Och...
...om jag som recensent finner att romanen Hogg har en inlagd huvudperson som samtidigt är berättarröst och som redovisar sexuella böjelser av det slag som sker i boken Hogg och att denna huvudperson är ett barn på elva år då måste jag fundera över hur författaren har menat då han kunnat tänka sig ett barn med dessa böjelser. Om författaren lägger in en elvaåring som ett aktivt sexuellt subjekt och/eller objekt av den dimensionen med en så avancerad sexualitet klingar detta groteskt i mina öron därför att jag vet att en elvaåring inte besitter avancerade böjelser av det slag som framställs i boken Hogg.
Ur Hogg: elvaåringen berättar: Jag ställde mig på knä. Han hukade sig och tryckte min hals full, med knäna hårt om mina sidor, mitt huvud i hans händer. Tre juck, sen svällde han upp och rann över. Jag drack och sög så djupt jag kunde!
... han flinade mot mig och la sin hand runt min nacke igen. ' Var har du lärt dig det där?'
Här ställer jag mig frågan om en författare som på detta sätt lägger in ett elvaårigt barn som aktivt sexualsubjekt/objekt med dessa avancerade lustar ändå inte har en mycket stor blind fläck i sitt sexuella/sociala seende eller att han alternativt sysslar med att medvetet spekulera i en pedofil fantasi av publika/spektakulära, litterära eller privata skäl ( oavsett om det är hans egen fantasi eller en 'litterär skapelse') Och intressant blir då vad detta resonemang i förlängningen ställer för frågor till författaren tillika professorn i litteratur och i kreativt skrivande Samuel R. Delany.
Delany är ju inte oskyldig i betydelsen okunnig vad gäller gestaltning och berättarröst etc. Han begriper naturligtvis betydelsen av sin skapelse. Han är professor i litteratur och i kreativt skrivande och bör vara mycket medveten om sin elvaårige huvudpersons trovärdighet. Man lär ju ut sådant i kreativt skrivande.
Jag säger alltså inte att Delany är pedofil. Jag säger att berättarrösten som är en elvaårings och som också deltar som subjekt i romanens sexuella övningar på ett mycket aktivt sätt som varande en av huvudpersonerna och som redovisar mycket avancerade homosexuella böjelser inte är trovärdiga som litterär gestaltning utan snarare är en sorts grotesk fantasi och samtidigt i mina ögon äger mycket stora likheter eller är identisk med en sjuklig pedofil fantasi. Därför kallar jag detta för en pedofil fantasi.
Ur Hogg elvaåringen berättar: Jag gick ned på golvet och tog emot hans blå ollon i munnen och fem nävar i nyllet, innan Rat insåg att jag försökte suga honom. När jag tog den halva vägen ner till det röda skrevhåret som stack ur dragkedjan tappade han nästan andan...
Min huvudpoäng i recensionen kvarstår. Att placera detta elvaåriga barn som en sexuellt medveten och kåt kuksugare som hungrigt suger av cirka tio man om dagen i ett eget rent slaviskt beteende är för mig en grotesk som grundar sig just i pedofilens sjuka betraktande av det sexuella barnet och att den lilla krabaten minsann gillar det. Att barnet enligt pedofilen är ett medvetet sexuellt subjekt med en självständig och aktiv sexualitet som har en utstuderat spektakulär och för pedofilen pikant touch i sin sexualitet. Att elvaåringen självmant söker denna sexuella position. Att han önskar bli påsatt i alla kroppsöppningar som är möjliga och omvänt vill suga av inte bara den minst sagt osnygga lastbilschauffören Hogg utan precis alla andra vuxna män som finns i hans omedelbara närhet... Samtidigt blir hela anrättning så grotesk att den blir just en gravt vulgär fantasi närmande sig det science fictionartade och det var där jag talade om just pubertal- läs infantil runkfantasi.
"Ur Hogg: elvaåringen berättar: Jag satte händerna på mister Alvarez höfter och lät näsan glida över hans pungkulor...mister Alvarez fumlade in sin kuk i min mun. Han svajade ostadigt men när jag pressade ifrån och sög in blev han hård på en gång"
Jag kan inte med bästa vilja i världen komma förbi att här är ligger nedlagt en pedofil tankegång i det sätt på vilket författaren låter elvaåringen agera som ett självständigt sexuellt objekt och subjekt . Även med anläggande av den bästa välvilja inför konsten och dessa premisser och med respekt för folks divergerande sexuella läggningar. Och konst i detta fallet litteratur i allmänhet och en skapelse som Hogg i synnerhet. Och att det är professorn i kreativt skrivande Samuel R. Delany som bör vara en mycket medveten författare och som utifrån en avancerad akademiska position skrivit boken bör väl utan att jag behöver tillverka ett skenbiografiskt pedofilutpekande göra honom ansvarig för elvaåringens pådyvlade lustar. Jag upprepar att jag inte pekar ut Delany som pedofil men att varken jag eller Holmstrand kan frikänna Delany från ansvar för sin litterära skapelse Hogg och dess persongalleri med elvaåringen med berättarrösten och sitt medvetna deltagande i de sexuella sysslorna...
Ur Hogg elvaåringen berättar: Mister Alvarez höll mitt huvud och svajade in, in, in. Med ett hest morrande pumpade han ur sin saft i fyra sprut, och sen...fyllda han min mun med whiskypiss
Benny Holmberg
|
