Nyligen publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel, "Språktest bra för integrationen" - av två riksdagsledamöter i Folkpartiet, Gulan Avci och Nina Larsson. Folkpartiet lanserade detta krav på språktest för medborgarskap för första gången i valrörelsen 2002. Språkförsvaret, den organisation som jag tillhör, kommenterade tre år senare detta krav i "Vanliga frågor"

Vad är moral om inte statsmaktens och religionernas pistol mot massans tinning? Gå ut på gatorna iförd struthatt och kejsarens nya kläder och du är upphov till förargelseväckande beteende. Människor blir bestörta, skäms å dina vägnar, gör korstecknet, håller för barnens öron och ögon och svimmar teatraliskt. Vad är en naken kropp annat än ett stycke vackert kött?

Den sitter djupt, skammen. Arvet är nästan omöjligt att överskåda. Men för varje gång som våra föreställningar ruckas en aning, för varje gång någon drar ner byxorna offentligt blir vi påminda om hur lätt och lustigt livet egentligen är och hur svårt skammen gör det för oss i våra tappra försök att leva ut på alla cylindrar.

Där kommer konstnären in och i väldigt hög grad författaren, han eller hon som - om han eller hon supit sig berusad på själva livet och hållit sig undan akademisk utbildning - doppat sin själ i bläcket för att i möjligaste mån få till den ultimata konsistensen på ordet.

lustration: Ella Bertilsson

Vi har den senaste tiden kunnat se hur en mediaoffensiv genomdrivits från de så kallade Humanisterna, med Christer Sturmark i spetsen, för att föra fram den nya ateismen. I Hedenius anda riktas en kritik mot religion som varande något oförnuftigt och anakronistiskt i en tid av upplysning och sekularism. Ofta tenderar debatten mellan religiösa företrädare och religionens vedersakare att bli antagonistisk på bekostnad av en öppenhet inför det filosofiskt problematiska.

Kanske är det också svårt att inte låta affektioner ligga till grund för åsiktsbildande i frågor som berör vår syn på religion. Men vad ligger egentligen bakom denna ateism och dess religionsfientlighet?

Det byggs så att det knakar i Malmös fundament. Vi har redan en bro mellan fastlandet och Danmark och vi har ett arkitektoniskt missfoster som kallas Turning Torso och slingrar sig upp mot himlen som en reumatisk klo. Snart ska vi få en Citytunnel också.

Det grävs i gatorna och en av broarna vid Slussen har restaurerats med fängelsegaller och nya polishuset ska expandera till ett myndighetsmonster.

På Värnhem, eller strax bakom, åt Kirseberg till fast inte alls så långt österut, har ett komplex skjutit upp i höjden. Det heter Entré och är ett varuhus, en shoppingbordell av Guds nåde. Det ser för jävligt ut när man kommer in från motorvägen, som en hoptryckt kub av skört glas, en utomjordiskt farkost som råkat landa mitt i staden och där står det och gapar och slukar. Jag har varit därinne och jag dog lite grann för varje steg jag tog.

Allt det här byggandet och grävandet och skövlandet och resandet av nya monument, vad är det egentligen? Vad handlar det om? Hitler på sin tid planerade ju ett bombastiskt Tredje Rike ihop med Speer som ritade en fantasistad åt diktatorn, ett marmorns paradis sprängfullt med museum, idrottsanläggningar, palats och hundra meter höga statyer föreställande hjältar och gudar och Hitler själv förstås.

Ju längre bor jag i Sverige desto oftare hör jag att vi - invandrare - har andra värderingar och är ett hot mot den svenska kulturen. Men vad är så speciellt med den svenska kulturen som vi inte kan förstå?

En gång tog jag med en svensk skolklass till en Strindbergsutställning. Det var vanliga ungar från årskurs 5 i en vanlig skola. På vägen dit frågade jag dem vem Strindberg var.

De började gissa: fotbollspelare, riddare, arkitekt. Till slut frågade en tjej: var han svensk? Måste vi känna till honom? Det trodde jag. Men det var fel. Det felet kallas i Sverige för kulturkrock.

En annan gång frågade jag elever i årskurs 8 om hur känt Sverige är i världen. Jag fick namn som kungen, en fotbollspelare, en Robinsondeltagare och Astrid Lindgren. Ingen visste vem Gustav Erik Pasch var, vad Baltzar von Platen och Carl Munters skapade eller vem Håkan Lans är. Att svenskar uppfann saker som ingen nu i världen kan tänka sig att leva utan är inget att vara stolt över för svenska ungdomar. Att jag inte kan uppfatta det är mitt fel, kulturkrock, alltså.

Silsersee. Hit kom Friedrich Nietzsche för första gången 1881. Foto: Wolfgang Schoenfeld.

Tillsammans med Schopenhauer var Nietzsche en sann pessimist, han vägrade att fly från lidandet som han ansåg utgjorde livets innersta. Idealister, humanister, religiösa saknade insikten som bara erfarenheten av lidandet kan skänka. Enligt Nietzsche förfalskade de livet genom att producera illusioner om principer och ideal runtomkring sig.

In the last week of May 2010, the manuscript Grammatica Grandonica by the German Jesuit Johann Ernest Hanxleden was retraced in the area around Rome. Elaborating on former enquiries by the Luxemburg scholar Jean-Claude Muller, Center for the History of Linguistics, K.U.Leuven and former Fellow of the Humboldt Foundation, University of Potsdam, succeeded in tracking the lost manuscript to the Convento di San Silvestro, a Carmelite monastery in Montecomprati (Italy, Lazio).
The manuscript was lost for several decades. Grammatica Grandonica is one of the earliest missionary grammars of the Sanskrit language and it was a considerable influence on the emergence of the first Sanskrit grammar ever printed in Europe (1790). The rediscovery is relevant to intellectual history in general, and to the history of linguistics in particular.
A popular missionary in Kerala
Johann Ernst Hanxleden was born in 1681 near Osnabrück (Germany). From 1701 onwards until his death in 1732, he worked as a Jesuit missionary in Kerala (south-west India). Hanxleden gained a high-level command of the local Malayalam language as well as of the liturgical Sanskrit language, which the Brahmans did not usually reveal to strangers. Hanxleden, however, managed to convince two Brahmans to teach him the language. This enabled him to write a Sanskrit grammar (Grammatica Grandonica), though unfortunately it was lost in the course of history.

Den 24 maj bjöds in svenska kulturgrupper samt invandrarföreningar av Stockholms Kulturförvaltningen  till information och diskussion med den blivande chefen för Kulturstrategiska avdelningen Patrik Liljegren. Sedan ett par år tillbaka försöker jag lösa gåtan om varför politikerna inom Kulturnämnden har gett Stockholms Kulturförvaltningen uppdraget av att slå ihop kultur och integration i en numera  kallad kulturstrategiska avdelning. Vad har den svenska kulturlivet som producerats av proffsiga svenska aktörer gemensamt med invandrarnas  -amatörernas- kulturella arrangemang? Det gemensamma nämnaren är förstås att samtliga söker ekonomiska bidrag från samma avdelning men levererar kulturproduktioner av diametralt motsatt karaktär. De svenska grupper får de stora slantarna medan invandrarföreningar får nöja sig med smulorna. De svenska grupper med sina pengar anlitar proffsiga, producerar och marknadsför evenemang på de etablerade kulturarenor medan invandrarföreningar får nöja sig med förortslokaler eller parkfester för att ordna invandrarprogram som förstärker segregationen.

Stockholms Kulturförvaltningens beslut om projektstöd daterad den 27 januari i år upplyser att  av 3065000 fördelade kronor gick ca 305000 till invandrarföreningar, det vill säga ca 10 % av potten för projektstöd gynnade invandrarnas kultur.  Kulturförvaltningen publicerar inte listan med samtliga sökande och därför kan inte jag utpeka någon form av särbehandling av svenska grupper jämte invandrarnas men frågor och tankegångar  kvarstår;- Varför kultur och integrationsstöd under samma tak?

Pelle Snickars är en av utgivarna bakom det förnämliga praktverket, "Citizen Schein". Där granskas filmfursten (som han kallades av filmvänstern, vilken jag på den tiden tillhörde som aktiv i FilmCentrum) och fenomenet-maktspelaren Harry Schein på ett djuplodande och synnerligen intressant sätt av vänner och filmfolk. Snickars försöker i sitt bidrag leda i bevis att Scheins begrepp "kvalitetsfilm" skulle vara "nattståndet" och tillhöra en förfluten tid. Det är en närläsning av kvalitetsbegreppet så som det utformades av Schein och kom att utgöra själva fundamentet för filmreformen av 1963 och byggandet av Svenska Filminstitutet, dess "raison d´etre". Utan kvalitetsfilmbegreppet ingen filmreform och inget filminstitut. Nöjesskatten togs bort och pengarna stannade kvar i branschen som kvalitetsbidrag. Detta var Scheins snilledrag.

Det ifrågasätter ingen. Men kan man för den skull tala om kvalitetsfilm? Finns det underlag - rent intellektuellt - för ett sådant begrepp? Snickars svarar nekande eller snarare, han lanserar ett annorlunda, vidare begrepp. Scheins begrepp, menar Snickars, går inte att på något (vetenskapligt?) sätt definiera och är därmed intetsägande och oanvändbart.

Det är ett försåtligt resonemang som skjuter bredvid målet. Schein påstår inte någonstans att det objektivt går att definiera (vilket förstås gäller för samma begrepp inom de andra konstarterna, det är ett begrepp som ständigt är föremål för uppdatering och diskussion och skall så vara). Snickars resonemang bygger dessutom på en slags konsensus och underförstådd samsyn med läsaren som jag definitivt inte känner mig delaktig i, som går ut på att vi idag minsann vet bättre och att det är hög tid att skrota Scheins begrepp.

Kultur och galenskap är som en helig union. Den kreativa historien berättad av människan innehåller allt som oftast åtminstone ett element av dårskap vare sig den är sprungen ur olycklig kärlek eller narrens födelserätt att aldrig vara riktigt som alla andra. Vansinne fascinerar oss, därför dras vi mot Munchs "Skriet" eller Shakespeare - välj i stort sett vilket verk som helst och någonstans ploppar det alltid upp någon stackare vid vanvettets brant. Och visst var vi smått förtjusta i psykopaten "Hannibal Lecter" spelad av Anthony Hopkins i filmatiseringen av Thomas Harris böcker. Men det är inte bara fiktionen, oh nej, vi tuggar i oss personkulter som om de vore vår sista måltid. De som var (eller blev) stora, mäktiga och kanske möjligen inte helt hundra så som uttrycket går. Pablo - kort och gott - Picasso, Sylvia Plath, Andy Warhol, Ernest Hemingway. Listan byggs på och vi älskar den där extra touchen av ovett, det okonventionella och gärna det orationella handlandet. Varför? Det finns en trygghet i att vara iakttagare. Att inte vara den med huvudet i ugnen.