lustration: Ella Bertilsson

Vi har den senaste tiden kunnat se hur en mediaoffensiv genomdrivits från de så kallade Humanisterna, med Christer Sturmark i spetsen, för att föra fram den nya ateismen. I Hedenius anda riktas en kritik mot religion som varande något oförnuftigt och anakronistiskt i en tid av upplysning och sekularism. Ofta tenderar debatten mellan religiösa företrädare och religionens vedersakare att bli antagonistisk på bekostnad av en öppenhet inför det filosofiskt problematiska.

Kanske är det också svårt att inte låta affektioner ligga till grund för åsiktsbildande i frågor som berör vår syn på religion. Men vad ligger egentligen bakom denna ateism och dess religionsfientlighet?

Det byggs så att det knakar i Malmös fundament. Vi har redan en bro mellan fastlandet och Danmark och vi har ett arkitektoniskt missfoster som kallas Turning Torso och slingrar sig upp mot himlen som en reumatisk klo. Snart ska vi få en Citytunnel också.

Det grävs i gatorna och en av broarna vid Slussen har restaurerats med fängelsegaller och nya polishuset ska expandera till ett myndighetsmonster.

På Värnhem, eller strax bakom, åt Kirseberg till fast inte alls så långt österut, har ett komplex skjutit upp i höjden. Det heter Entré och är ett varuhus, en shoppingbordell av Guds nåde. Det ser för jävligt ut när man kommer in från motorvägen, som en hoptryckt kub av skört glas, en utomjordiskt farkost som råkat landa mitt i staden och där står det och gapar och slukar. Jag har varit därinne och jag dog lite grann för varje steg jag tog.

Allt det här byggandet och grävandet och skövlandet och resandet av nya monument, vad är det egentligen? Vad handlar det om? Hitler på sin tid planerade ju ett bombastiskt Tredje Rike ihop med Speer som ritade en fantasistad åt diktatorn, ett marmorns paradis sprängfullt med museum, idrottsanläggningar, palats och hundra meter höga statyer föreställande hjältar och gudar och Hitler själv förstås.

Crister Enander undrar på Facebook; " Finns det några vetenskapliga belägg? Blir vi mer korkade på somrarna?". Jag tycker det är en utmärkt fråga. En del läsare kanske har invändningar till denna artikels relevans i en kulturpräglad tidning men jag hävdar å det bestämdaste att den har ett syfte. Kultur är ett begrepp, som för mig, är det allra närmaste vi kommer till att ringa in det mänskliga sociala varandet. Det är inte enbart de målningar vi studerar eller den litteratur vi begrundar. Kultur är alla små bitar av vilka vi är och hur vi passar in i varandra, klistret, det stora spelbrädet vi förflyttar oss över i verkligheten. Och där möter varandra.

Ofta sägs det att vi kan döma ett samhälle genom att titta i dess fängelser. Det är nog bra det, men jag skulle vilja påstå att man också kan mäta samhällsklimat genom sin egen reaktion på godhjärtade handlingar. Ibland är känslan så stark; avsaknaden av välvilja bland oss sänder budskapet att det blir ingen barmhärtighet så vänta inte längsmed muren.

Vad säger konstkritikern till den nyfikne? Vad skulle kritikern någonsin kunna konstatera som du inte redan vet, om dig själv, och om konsten? Om allting runt omkring dig.

Hur ska man lära sig om konsten, vart den börjar och vart den slutar, hur den fungerar, hur den känns och smakar, hur den är en del av dig som tittar. Hur ska en ingress någonsin kunna förmedla det, och hur ska adjektiven kunna räcka till? Är det någon som på allvar tror att de gör det? Varför läser ingen konstkritiken längre? För att den inte fungerar. För att den inte berättar något, för någon.

Jag tror inte på sanningar och på konstateranden. Det tror jag inte någon gör egentligen. Det är svårt att berätta för någon annan vad ett verk betyder och än mer hur verket fungerar. Att det är svårt är bra. Att kämpa med formuleringar och granska sitt urval är helt och hållet nödvändigt.

Ju längre bor jag i Sverige desto oftare hör jag att vi - invandrare - har andra värderingar och är ett hot mot den svenska kulturen. Men vad är så speciellt med den svenska kulturen som vi inte kan förstå?

En gång tog jag med en svensk skolklass till en Strindbergsutställning. Det var vanliga ungar från årskurs 5 i en vanlig skola. På vägen dit frågade jag dem vem Strindberg var.

De började gissa: fotbollspelare, riddare, arkitekt. Till slut frågade en tjej: var han svensk? Måste vi känna till honom? Det trodde jag. Men det var fel. Det felet kallas i Sverige för kulturkrock.

En annan gång frågade jag elever i årskurs 8 om hur känt Sverige är i världen. Jag fick namn som kungen, en fotbollspelare, en Robinsondeltagare och Astrid Lindgren. Ingen visste vem Gustav Erik Pasch var, vad Baltzar von Platen och Carl Munters skapade eller vem Håkan Lans är. Att svenskar uppfann saker som ingen nu i världen kan tänka sig att leva utan är inget att vara stolt över för svenska ungdomar. Att jag inte kan uppfatta det är mitt fel, kulturkrock, alltså.