Litterär liklogistik

okt282012

Skrivet av Benny Holmberg

Ettan - Veckans artikel

Albrecht Kauw, dans macabre

Monsunregnet hade upphört och himmelens slussar var stängda. Morgonen var het och stilla. Vattnet hade sjunkit ner i markerna och en kväljande lukt steg ur landskapet. Avdunstningar från djurkadaver, hushållssopor och annan bråte blandades med odörer från hamnbassängen där fartygen spolats rena i avloppen av det kraftiga regnet och slammet som flutit upp innehöll döda råttor, skämda matrester och avföring. Den gamle sjömansprästen ryggade inför stanken när han steg ombord på fartyget. Han skyndade på stegen. Han visste att han var väntad då besättningen dagligen brottades med djävulen, allehanda havsdemoner och döda sjömäns själar och oftast var i behov av Guds tålmodige budbärare som kunde erbjuda pietetsfulla vardagsvälsignelser och generösa inblancoförlåtelser. Denna dag var han kallad i ett grannlaga ärende.

Högröd i ansiktet efter ansträngningen att gå upp för den branta landgången ställde han ned sin portfölj på närmaste lastlucka, tog fram en svart bibel och en vit krage, spände kragen runt halsen, tog bibeln under armen och begav sig bort till akterdäck där han anslöt sig till den lilla grupp som stod med nedböjda huvuden runt en presenning. Han välsignade de närvarande, kastade en hastig blick på det lemlästade lik som de indiska grodmännen landat på presenningen, höjde handen och tecknade en vördnadsfull välsignelse, slog upp bibeln och inledde en stilla bön:

“Herren är min herde, mig skall intet fattas.

Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro...”

Havet och dödenVid litterära likexcesser av detta slag skapas ett före och ett efter som etablerar en själens dramaturgi mellan varats hegemoni kontra dödens ickeexistens i det spänningslitterära skeendet. Eller enklare uttryckt: Liket höjer intensiteten. Liket tjänstgör som existentiell övergång, stämningsskapare och spänningshöjare och utgör en absolut och oumbärlig höjdpunkt. Det spektakulära fyndet av liket, scenen där förekomsten av en plötslig död illustreras, av platsens iscensatta ögonblickskultur, av de kringvarande föremålens tillstånd och placeringar, av spår efter eventuell och förödande dödskamp, efterlämnade vapen eller andra dödsverktyg, kroppens tillstånd, de första iögonfallande tecken som upptäcks vid en omedelbar okulär besiktning, allt detta utgör den inledande litterära presentationen.

Här får inget lämnas åt slumpen. Vår blodtörst är oceanisk. Vårt vulgära sinnelag törstande efter obsceniteter. Vi önskar det makabra, det intrikata accelererandet i likestetik, utformat och uttryckt i oändliga tirader av likretoriska detaljer och likornamentik. Här måste författaren vara grannlaga i sina noteringar.

Därefter inträder obduktionens utdragna scenario där diverse främmande föremåls intrång i den döda kroppen såsom ammunition, knivblad eller andra livsförgörande tings åverkan examineras och där verbala excesser kring likdelar, dess benämningar, den döda lekamens eventuella förmultningsgrad, likmaskars exekutiva härjningar och även förekomsten av en mumifering exponeras och kommenteras i en noggrann och detaljerad utsaga i texten. Allt detta kan sägas utgöra en ingång i en oundgänglig expanderingskultur som ingår i det litterära spänningsskapandet.

Obducentens detaljerade angivelser kring likets tillstånd efter döden utgör en av den moderna spänningslitteraturens absoluta och mest marterande höjdpunkter.

Napoli Underground. Fontanelles KyrkogårdPannbenet var intryckt och ena ögat nedmalt till en odefinierbar massa. Den andra ögonhålan gapade svart och tom. Ena armen var avslagen ungefär vid armvecket medan den andra låg onaturligt vriden uppåt-bakåt. Man kunde urskilja tatueringen 'Sailors grave' på överarmen. Benen låg i en grotesk vinkel och var troligen brutna på flera ställen. Bröstkorgen och bålen var intryckta. Kroppen hade antagit en blåvit, mjölkaktig nästan genomskinlig färgton efter att ha legat på hamnbassängsbotten. Uppståndelsen var stor kring fyndet. Den värsta oron hade besannats. Wilhelm Erik Berner 42 år gammal, mönstrad båtsman ombord i m/s Thailand i Svenska Orientlinjen och bördig från Västervik men sedan många år bosatt i Neapel med sina två barn och sin fru Patrizia hade gått överbord under fartygets nattliga förhalning i Calcuttas hamnbassäng. Kvarlevorna hade hittats genom en intensiv draggning under morgontimmarna. De indiska grodmännen hade landat fyndet på Thailands däck. M/s Thailands besättning och de gummiklädda indiska grodmännen och också sjömännen på den rostiga monroviaskutan m/s Odysseus, förtöjd akter om m/s Thailand, utgjorde den tysta skara som betraktade det som tagits upp. De nyanlända indiska polismännen hade också anslutit sig. Frågan var vad man trodde sig kunna få se. Det gick knappt att urskilja några människoliknande delar bland kvarlevorna. Berners identitet var i det närmaste sönderslagen och personlighetsdragen demolerade då han troligen hamnat i fartygets propeller vid fallet överbord under nattens förhalning

På senare tid har spänningslitteraturens kvinnliga obducenter allt oftare utrustats med en sexualiserad outfit, en sorts performanceekivok kvasisensuell exponering av till exempel ilsket blodröda läppar i samspel med en vågad urringning eller slarviga hårslingor som hänger ned och snuddar liket i det likstela ansiktet eller som av en händelse faller ned mot likets blottade bröst etc. och som tillsammans med likornamentiken i övrigt skapar en tvångsmässig och pavlovskt betingad sexuell koppling. Här gränsar man områden som nekrofili, störning av griftefrid etc.

Dödens triumf av Clusone detaljVid angivandet av den bortgångnes civilstånd och övriga detaljer i dennes anamnes är det särskilt viktig att rada upp känslomässiga öar i hans liv, såsom antal barn, vardagspikanta utgjutelser om äktenskap, kärlek, uttalade livsdrömmar. Detta ger läsaren hisnande sorgeupplevelser som gör outplånligt intryck och stegrar berättelseintensiteten. 

Om man studerar likets placering i handlingen visavi de övriga spänningsincitamenten och därmed dess identifiering av varande ett flaggande inslag i spänningsproblematiken kan man konstatera att det i den ovan återgivna berättelsens inledning funnit sin rättmätiga plats. En långt utdragen och verserad ingång till ett dödsscenario där liket etableras i sin spänningsfunktion och ger den nödvändiga stimulansen till berättelsen. Den verbala adjektivdoften som till exempel åskådliggör likets eventuella förmultning och det eländiga slutets oundvikliga benämningsestetik kring likets intrikata detaljer skall utformas så att den noggrant präglar gestaltningen. Vid ett litterärt dödsfall och eventuellt dito mord skall en redogörande dödssmässeornamentik omedelbart iscensättas och stegras i retoriken. Liklogistik är en grannlaga vetenskap. Hur och var låg liket vid fyndet? Vad anvisar dess ställning? Kan likets läge fastslå hur liket har hamnat där? Likstelhet? Förmultningsgrad? Datering för dödens inträde?

Gud den allsmäktige och allenarådande kan dessutom agera initierade bisittare och stå där som arrangör av den svarta inramningen till det hela sin medhavda symbolik och rituella ornamentik.

När sjömansprästen lett de församlade i den avslutande välsignelsen och hållit en stilla bön på akterdäcket inför den avlidne började grodmännen och poliserna förberedelserna för att frakta bort det massakrerade liket

Palazzo Abbatellis i Palermo...Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar

för sitt namns skull.

Om jag än vandrar i dödsskuggans dal,

fruktar jag intet ont, ty du är med mig,

Din käpp och stav de tröstar mig.

Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn.

Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.

Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar,

och jag skall bo i Herrens hus evinnerligen...

Enligt den indiska polisens preliminära utredning i ett senare skede framkom det att båtsman Berner fallit alternativt blivit knuffad överbord under den nattliga förhalningen inne i Calcuttas hamn nattetid vid pass 02,20 cirka och blivit styckad av propellern, skivad till slamsor. Berner var berusad framgår det av tagna prover. Men det finns inga vittnen till händelsen. Obduktionen av den förolyckade båtsmannen har visat att han var död innan han föll i vattnet och detta ställer dödsfallet i en annan dager.

En mordisk död är här antydd och resultatet av den noggrant och omsorgsfullt presenterat. Ett söndertrasat lik har vinschas upp ur ett smutsgult hamnvatten och besättningsmännen är ivriga att veta varför deras kamrat har gått detta sorgliga och till synes våldsamma öde till mötes. Det litterära anslaget texten söker skapa och i görligaste mån styra det känslomässiga uttaget i en viss riktning och till en viss sorts stämning där en effekt av den dödes plötsliga ickeexistens gestaltas. Det räcker inte initialt med att han är död, att han draggats upp ur det smutsgula hamnbassängsvattnet. Flera obesvarade frågor inställer sig i oordnad kö: Varför har han hamnat i vattnet? Varför är han sönderslagen in i minsta lem? Naturligtvis förstår var och en utifrån anblicken av kroppens massakrerade tillstånd Notturnoatt han hamnat i vägen för den väldiga fartygspropellerns obönhörliga kraft. Men frågan kvarstår: Knuffade någon honom? Var man honom behjälplig i dödsfallet? Anmärkningen i texten om att där inte återfanns något vatten i lungorna höjer intensiteten. Dessutom är en präst vederbörligen tillkallad. Låt oss anta att denne kyrkans man är seriös i sin yrkesutövning och därmed är en tillgång i skapandet av denna litterära scen som i sin andakt bör upphöjas till en pietetsfull stund genom den religiösa tjänstemannens salvelsefulla medverkan. Prästen möter detta sönderslagna lik med vördnad och fungerar som en inpassare i betydelsen korrigerare där han som religiöst vittne skall öka den anspända nivån men också ge den andlig värdighet. Hans bön ger döden en mera högtravande angelägenhetsgrad, eländet blir resligare, mer sakralt. Det otäcka med denna död, presenterad som infattad i en form vilken är garnerad av en rad okända faktorer, förstärks med hjälp av den betydelsetunga andakten, där prästen pekar ut oss arma själar som handfallna i vår hjälplöshet mot de okända krafter som ställt oss inför denna plötsliga och obevekliga död. När detta obehagsscenario uppnås har den litterära gestaltningen lyckats.

Hela situationen är inpackad i en stigande spänning där bönen ledd av den pietetsfulle prästen skapar den slutgiltiga kröningen av intensiteten som är nödvändig för att det groteskt sönderslagna likets tragiska uppenbarelse skall bli ett slag i vårt veka liv och höja spänningsnivån åtskilliga grader inför den fortsatta berättelsen.

Det kan också finns en solkigare och mer cementerad och avklarnad död i en spänningstext. Detta är oftast grundat på likets läge i inledningsfasen(placeringen/logistiken!) och samtidigt avhängigt av den mentala kulören på de personers karaktär som anträffar liket och hur deras hållning visavi den döde exponeras. En redan från början skamlig och skändlig död vars eländiga omständigheter omedelbart är konstaterade och redovisade i den dramatiserade texten väcker vår antipati och sorterar våra känslor under flikarna avsky och avståndstagande. Detta för att den döde, är så iögonfallande uppsvälld som är så illustrativt åskådliggjort i nedanstående fall, dels därför att en av de närvarande hanterar liket på det skändliga sätt som också framgår nedan. Här underförstås det faktum att för att liket är skamligt uppsvullet och statt i vild förruttnelse utgör detta inte någon självklar källa till antipati mot den person liket en gång var. Detta är en randanmärkning som är nödvändig i en litteratur vars gestaltning önskar att vi skall blir varse det skändliga i den föraktfulla hållningen mot det uppsvällda liket och därmed bidra med vår harm och inta ett avståndstagande. Detta höjer vårt engagemang.

- Herregud han är ju död! Han är alldeles blå! Han måste vara död! Det var vad jag sa när jag såg honom ligga där på köksgolvet som en blåval uppspolad på land. Jag var yr, händerna darrade och benen bar mig knappt. Och jag sa det där: - Han är död! Jag prövade det om och om igen. Tog det som oblat och tuggade på det, idisslade, lät det ta vind i gomseglet och falla handlöst ned i svalget och svalde det till slut i djupa bittra tag. Att det nu började gå upp för mig att den fete mannen i det blåskimrande köket faktiskt var död.

Och T sa:

- Han har min tröja den jäveln!

Dödsängeln och flickan Han pekade ned mot den döde. Som jag pratat med för två dagar sedan. Eller var det fyra? Jag minns inte. Jag mådde illa och frös. Jag var sjuk. Det måste vara slut nu. Detta var ett tecken. Att om han var död så måste jag också dö. Det var den vägen jag skulle vandra, den obevekliga vandringen ut i detta djupa träsk. Och vågorna i huvudet slår och bråkar och går över i dyningar som omsluter mig och en blå hinna bildas omkring mig, eller är det ett blått ljus? Och han är död. Och jag tänker att om det nu är slut för honom har jag nått vägs ände. Nu klämtar klockan också för mig.

De bägge närvarande männens skilda synsätt vid åsynen av liket på köksgolvet skall också initiera ett rådbråkande i våra hjärnceller huruvida någon av dem är inblandade i dödsfallet. Detta redovisat genom deras attityd. Här finns aldrig några tvivel på att någon slagit ihjäl mannen på golvet. Trots avsaknaden av yttre tecken på våld, eller i alla fall att dessa inte är nämnda, är detta underförstått, om inte annat så genom den verksamhet vederbörande bedrivit när han var i livet. Han 'bör' alltså, enligt gängse spänningskultur, vara mördad. Men av vem? Mordets sjaskighet understryks av den enes förnedrande förhållningssätt till liket. Inledningsvis erbjuder dock berättelsens 'jag' ett häpet och oförfalskat intryck av chock och bestörtning vid åsynen av liket:

Den döde ser förvånad ut. Som om han överrumplats. Att han inte hade räknat med det här. Mycket tid hade passerat. Jag ville inte veta något. Mindes ingenting. Mindes helt enkelt inte att jag hade besökt honom. Mindes inte ens hans röst. Såg honom i detta ögonblick bara som död. Där på det solkiga köksgolvet, nedsölat av urin, spyor och matrester. Jag stirrade ned på den döde. Som om jag väntade att han skulle dra ytterligare en suck. Han hade ju haft ett liv. Och en kvinna hade han haft. De hade levt här tillsammans med barn, leksaker, måltider, älskog och barnens sjukdomar. Man kunde fortfarande se märken i kökets dörrposter som beskrev hur de två barnen växt upp med daterade streck där längderna var ditskrivna. Allt var nu avdunstat i spritens flyktiga ångor. Han hade vinglat ut genom exitdörren. En neslig reträtt bort i glömskans mörker. Den döde såg hemsk ut. Kroppen ångade och vibrerade, dallrande av svett och utsöndring, fuktig och stinkande som en sjudande kompost. Tillredd i någon sorts dödsperformance. En form av likhappening. En slutgiltig materiell förbränning. Ändå verkade det hela inte riktigt färdigt.

- Är han verkligen död?, frågade jag T i ett fåfängt försök att ta nya tag i mitt medvetande, som om jag plötsligt skulle få en gratisrunda, laget runt på husets bekostnad. Kanske levde han ändå. Kanske sov han bara den fridfulles vederkvickande sömn. Kanske låg han bara där och spelade död, blå och eländig, uppsvälld som en sorglig belgian blue.

- Han verkar ändå inte riktigt död, envisades jag.

- Han är död, bet T av.

- Men han ser ju lite levande ut trots att han först verkar helt död…att han är så där blå…ser död ut alltså när man först tittar…men att han sedan…ja, när man tittar ett tag…att det verkar som om där finns…lite liv…

Här ställs dessa två mäns karaktärer mot varandra genom deras förhållande till den döde på golvet. Kan man utläsa vem som gjort vad här?

NaufrageDet var T som hade öppnat dörren. På ett beskäftigt sätt hade han klivit rakt in. Han var van vid den här lägenheten. Gick som huset gårdvar. Läste husets tidningar. Drack husets sprit. Pinkade på husets toa. Höll sig utmed väggarna i skydd av skuggor och möbler. Satt ibland dold i någon dunkel hörna och rökte. Hostade oavbrutet med hostattacker som var astmatiska och kvävande. Här var soppåsar och möglig hundavföring de enda kvarvarande och förhärskande visuella och doftmässiga kvalitéerna. Han rynkade pannan, vinklade ögonbrynen och spetsade läpparna precis som en tänkande människa brukar göra men påminde snarare om en myrslok som nosade ned mot den döde. Liket låg på rygg i en förvriden ställning och något kladdigt som blänkte som fosfor hade runnit i mungipan och ögonen stirrade som blåsvarta kratrar. De skuggnyanser som skapades i den dödes ansikte och på kroppen var skarpa som på ett blått negativ. Det var hemskt. Det var otolkbart. Det var synintryck som var så överväldigande att jag måste sätta mig ned. Jag höll händerna i håret och kliade och drog, och tänkte, ömsom det ena och ömsom det andra. Det gick några långa sekunder. Då sa T det där igen:

- Jag ska ha tröjan! Den jäveln har snott den från mig!

Han gick fram till den döde och började syssla.

Detta scenario äger sin egen solkiga realism och kallsinnighet men där uppträder ändå en värme från den ena av männen som något så när parerar den andres iskyla gentemot liket på köksgolvet.

Dock illustreras här hur texten önskar hålla fast vid liket i vetskapen om att lik säljer. Lik är gångbart i vad skepnad som helst.

Lik nummer tre i vår aparta likparad har avlidit och vi vet inte hur. Vi upplever bara sorgen tillsammans med de anhöriga. Liket är nedbäddat, allt är i sin ordning, inget finns i övrigt att tillägga:

När han stod där i rummet kom idén på honom att han skulle ta med sig liket. Helt enkelt släpa det till någon plats där han kunde förvara det. För han kunde ju inte ta avsked nu! Han orkade inte tänka tanken att han aldrig skulle få se henne igen.

Vi älskar lik!Det enda hon talar om är döden, den gamla damen som ringer honom. Han kan se henne framför sig där hon sitter i sin lägenhet inne i stan med alla foton uppradade och glaset med det sura vinet framför sig, och hon har börjat minnas och pratar om det där dödsfallet för längesedan som hon alltid talar om:” Vi hade ju så roligt hon och jag! Att hon skulle dö!…Jag vill fråga dig en sak förresten…tror du hon fick med sig sina tänder i graven…?”…

… och det är som om allt elände hopar sig just nu och man berättar för honom om den där mannen som var så förtvivlad och gick omkring och sörjde att han förlorat sin kvinna till en annan; att han nu kastat sig framför tåget, det var visst 16.08-tåget. Halva kroppen följde med i flera stationer. Man hittade huvudet vid nästa station och ena armen var avsliten och armbandsuret hade stannat på halv tolv…”

Mannen som stod vid båren var inte närvarande som människa, han ingick bara i budskapet. Utan sin svarta klädsel hade han inte varit urskiljbar mot den vita väggen. Han var så blek att man inte kunde låta bli att för ett ögonblick tänka sig honom som naken och då undrade man om han överhuvudtaget skulle fått någon kontur därinne. Mannen försöker vara neutral i sin kroppshållning med ögon gjorda av glas. Hon låg på båren och kistan stod iordninggjord på golvet. Och de hade kommit för att ta farväl.

Han ser först bort mot bårvakten som för att vänja sig och sedan ser han försiktigt bort mot henne. Allt annat försvinner och det är bara hon som finns där. Men han vågar inte omedelbart se fullt och klart mot henne. När han flyttar blicken ser han att hon har ett lakan över sig. Det går upp till hennes bröst och armarna ligger utsträckta utmed hennes sidor, lite krökta. Och nu ser han ansiktet. Det ser ut som om hon blivit misshandlad. Stora blånader täcker ansiktets hud.

Begravningsmannen rör sitt huvud nästan omärkligt men man lägger märket till då det är absolut stilla i rummet. Mannens ögon flyttar sig tusendels millimetrar åt höger mot en punkt ovanför liket på den motsatta väggen.

Här finns hela den samlade likproblematiken. Attiraljer och personer som förhåller sig till liket. Här finns dessa passiva existenser vid båren. Ändå pågår dramatik. Kanske finns här något åtagande som redovisas illustrerat genom gestik eller rörelsescheman som kan antyda anknytningar eller liknande.

Likens framträdande plats i spänningslitteraturen stadfäster ofta dödens betydelse för de kvarvarande och den samlevnadskultur och dess tusentals trådar den döde lämnar efter sig. Liket blir vårt lackmuspapper. Liket blir vår voodoodocka. Liket blir vår geigermätare.

Vi räds liket men älskar att höra om det. Som om vi ständigt önskade besvärja döden genom denna frekventa likexponering i den ängsliga tron att det skyddar oss.

Benny Holmberg