Skenhistoria

okt212012

Skrivet av Magnus Alkarp

Ettan - Veckans artikel

Teatern i Lavrio

Nästan längst söderut på Attika, en halvtimmas bilfärd från Atens Internationella flygplats, ligger det en liten hamnstad som bär namnet Lavrio. Den tillhör inte det grekiska fastlandets pärlor, faktum är att det är en ganska förskräcklig liten stad, men det är inget som Lavrios invånare går omkring och grubblar över. De lever lyckliga i övertygelsen om att det aldrig hade funnits något Grekland om det inte vore för just Lavrio. Hur omöjligt det än kan te sig när man traskar runt här har de i åtminstone en, och ganska tragisk bemärkelse rätt.

En gång i tiden fanns det väldiga skogar av pinje och aleppotall på Attikas sydspets. Det gör det inte längre. Strax efter slaget vid Marathon påstod nämligen atenaren Themistocles att man borde återuppta gruvdriften i Lavrio. Perserna skulle säkert försöka sig på ett nytt invasionsförsök, så nu gällde det att rusta upp. Hur det skulle gå till var det ingen som riktigt kunde begripa, men Themistocles hade en idé. Han samlade en handfull geologer omkring sig och berättade för dem att han misstänkte att det fanns betydligt mer silver i bergen runt Lavrio än vad man tidigare hade hunnit med att bärga. Geologerna for genast dit och återvände sedan till Themistocles med budskapet att det inte bara borde finnas enorma mängder silver, rätt behandlat kunde det dessutom nå en oöverträffat hög renhetsgrad.

Mynt i silver från 483 före KristusGeolog är ju nu ett grekiskt ord, så naturligtvis hade de rätt. De fann ganska omedelbart en rejäl silveråder och år 483 fK samlades tusentals gruvarbetare, bergsingenjörer, metallurger och hantverkare i Lavrio för att arbeta. Slutresultatet blev sagolikt. Fyra ton silver per ugn och dag! Det är skälet till varför det inte finns någon skog här längre, om det var något som förädlingen krävde, så var det kol.
Av dessa rikedomar kunde atenarna bygga en oherrans massa krigsskepp, som innan de gick förlorade i ytterligare något meningslöst sjöslag, manifesterade det nya och betydligt mäktigare Atens marina styrka.

I ljuset av den här historien hade man nästan kunnat acceptera påståendena om Lavrios betydelse för Greklands tillblivelse, om det inte hade varit för ett litet kronologiskt problem. Grekland bildades först 1832. Efter Kristus. Den kontinuitet tillbaka till antiken som många, men långt ifrån alla greker föreställer sig är omöjlig eftersom inslaget av perser, romare, bulgarer, araber, veneter, egypter, goter, normander, sefarder och naturligtvis turkar är betydande. Och för övrigt hade de gamla hellenerna aldrig för sitt liv kunnat godkänna ett sådant underligt bruk av de politiska begreppen – grek var den som talade grekiska, det var aldrig fråga om ett folk. I alla fall inte ett enda.

inbordeskrigetDe flesta resenärer som idag kommer hit brukar inte bry sig om silvergruvor eller de tekniska underverk som finns att beskåda lite varstans häromkring. Förvånansvärt många av dem är äldre par där åtminstone mannen har en outsinlig törst efter beskådandet av storslagna krigsskådeplatser. När de slår sig ned på någon av tavernorna i hamnen är de definitivt inte intresserade av Attikas retsina eller den friterade bläckfisken, nej de vänder blickarna mot havet och påpekar att det var just här i trakterna som Titanics systerskepp, Britannic, gick på en mina den 21 November 1916. Nere från hamnen i Lavrio kan de inte skåda objektet för deras nyfikenhet, förargligt nog ligger det en liten långsmal, meningslös ö i vägen. Därför väntar de nu på båten till Kea för att se platsen med egna ögon.

Allt de lär se är vatten.

Men för den som hellre än fältslag och sänkningar av grandiosa fartyg vill följa historiens röda tråd på allvar är det just mot den där långsmala och karga ö som ligger mellan Lavrio och Kea man borde titta, den där ön som resenärerna tycker ligger i vägen och som enligt många är historiskt ointressant.
Ön heter Makronisos. Den ruvar på några av den grekiska övärldens mest ohyggliga monument.

Det tycks ligga något regelmässigt i det faktum att många av dem som kallar sig ”patrioter” eller ”nationalister” förr eller senare blir landsförrädare. När den ”nation” de vill återuppväcka och sedan hålla i strama tyglar genom våld, korruption och ännu mer våld, inte alls passar deras landsmän, vänder de sig gärna till utländska despoter eller underrättelsetjänster, vilket i sig utgör ytterligare ett i raden av bevis för att nationalismen aldrig kan vara särskilt nationell.

1946, medan resten av Europa försökte komma tillbaka på fötter, hade Greklands elände bara börjat. Grekerna hade etablerat betydande och mycket framgångsrika motståndsrörelser som trakasserade tyskarna och de ”patrioter” som villigt begått massmord på sina landsmän. De kastades ut, och en demokratisk regering började mödosamt att återställa landet.

Antikommustiska militärer och deras offerDessvärre hade stormakterna andra planer. Britterna lät landsförrädarna gå fria, den liberala regeringen störtades och medan de demokratiska vänsterpartierna kriminaliserades, sattes militärdomstolar upp över hela landet. De som inte torterades till döds av CIA-utbildade specialister, fördes till avlägsna öar. En av dessa öar var Makronisos – ön som krigshistorikerna anser ligga i vägen. Det var härifrån hamnen i Lavrio som många av de grekiska frihetskämparna tvingades att göra den resa som för många av dem skulle bli deras sista.

Den som idag kliver i land på Makronisos kan efter några timmars vandring drabbas av misstanken om att Makronisos måste ha tillhört en hittills okänd del av den antika historien. Ön måste nämligen ha världens största ansamling av antika teatrar, tempel, odeon och stadion – allt som tyder på att man befinner sig på en plats med en enastående betydelse.
Tills man upptäcker armeringsjärnen.
Och taggtråden.

Allt ”antikt” på Makronisos är nutida fejk. Det tillverkades av de fångar som fördes hit i strid ström under och efter det grekiska inbördeskriget 1947-49. Juntan ansåg att de greker som motat ut nazisterna, bara kunde bli riktiga greker om de mer handfast fick bygga repliker av det som ansågs vara typiskt grekiskt. Medan de rehabiliterande avnazifieringsprocesserna pågick som bäst i Tyskland, rekommenderade de allierade grekerna att göra tvärtom – här skulle alla avdemokratiseras. Juntans rehabilitering, som med fascisternas perversa böjelse för bibliska anspelningar kom att kallas för ”dopet i Siloas damm”, bestod av våldtäkter, falangatortyr, hunger och törst, isolering, skenavrättningar och hjärntvätt.

MakronisosVad som skedde på Makronisos var att låta ruinerna från en forntida värld, en värld som bara på kartan hade något med det drygt 120 år gamla konungariket Grekland att göra, bilda en genealogisk sammanhållningsmyt i korrigerande, övervakande syfte och som inte hade ett dugg med de nutida grekernas eller de gamla hellenernas uppfattning om sitt eget ursprung att göra. Djävulen låg i detaljerna. De som inte mördades eller sändes till bergen för att skjuta på andra greker, sändes hem. Där lades grunden till ett system av övervakning som fick enorma psykologiska konsekvenser - när fångarna släpptes räknade man naturligtvis inte med att de hade blivit ”greker”, därför tvingade man av dem en skriftlig lojalitetsförklaring i vilket de lovade att aldrig bli kommunister (dvs demokrater). Det fick en slående effekt. När fångarna återvände hem skulle deras rädsla för att återigen bli straffade leda till att de började övervaka sig själva.

Det kommer alltid att finnas behov av att förklara de grundläggande villkoren genom att skapa sig idéer om sitt ursprung, tillblivelsen av det sammanhang man anser sig vara en del av och det kommer alltid finnas de som utnyttjar sådant för sina dunkla framtidsplaner. Den extrema nationalismen skapar sin mening i orimliga sammanhållningsmyter, som gott som alltid dyker historien och forntiden upp i detta grumliga resonemang. Så sker fortfarande i Grekland och så sker i Sverige.

I skrivande stund pågår det en politisk infiltration av våra museer. Man ägnar sig inte åt några brutaliteter, inga fanor och inga svastikor, utan åt smicker, renommésnyltning och genom till synes oskyldiga evenemang. De som avslöjar dem utsätts för brutala hot. Det kan mycket väl visa sig att vår viktigaste uppgift de kommande åren blir att freda kulturarvet från dem som påstår sig vilja värna det.

Magnus Alkarp