Den holländska guldåldern och Judith Leyster

okt142012

Skrivet av Lena Månsson

Ettan - Veckans artikel

Judith Leysters självporträtt, detalj

Under 1600-talet hade målarkonsten i Holland sin gyllene tid. Denna utgjorde en blomstrande period i Hollands historia ur såväl politisk, ekonomisk som social och konstnärlig synvinkel. Välståndet kom att spegla sig i ett mycket rikt kulturliv och det skapades konst som saknar motstycke under någon annan period eller någon annan kultur. Konstutvecklingen kan ses mot bakgrund av de stora och omvälvande politiska skeendena, den ekonomiska utvecklingen och de religiösa stridigheter som ägde rum under detta sekel. Holländarnas kamp mot den tidens viktigaste stormakt, Spanien, hade krönts med framgång och man talar om 1600-talet som en guldålder för den holländska konsten.

Uppdelningen av Europa i ett katolskt och ett protestantiskt läger medverkade till att konsten i små länder som Nederländerna utvecklades olika. Södra Nederländerna som vi idag kallar Belgien hade förblivit katolskt. Konsten därifrån präglades vid denna tid av uppdrag från kungar och kyrkofurstar. Deras makt skulle förhärligas på stora dukar. De nordliga provinserna, nuvarande Holland, hade gjort uppror mot de katolska makthavarna, spanjorerna, och de flesta invånarna var protestanter. De var fromma, flitiga och sparsamma och hade inte mycket till övers för söderns prakt och ståt. Fastän den puritanska strängheten mildrades något då staten växte i makt och rikedom accepterade 1600-talets holländska borgare aldrig den egentliga barockstilen som härskade i det katolska Europa.

I Nederländerna var hantverkstraditionen så levande att konstnärerna kunde inrikta sitt måleri på bestämda uppgifter som inte kom i konflikt med religionsuppfattning. Den viktigaste av de bildkategorier som kunde leva vidare även i en protestantisk omgivning var porträttmåleriet och en av de mest uppskattade, prisade och inflytelserika porträttmålarna under denna tid var Frans Hals (1582-1666). Hans spontana sätt att måla med breda, hastiga penseldrag skiljer sig markant från de samtida som föredrog en mer detaljerad teckning. Men den störste holländska målaren och en av de största mästarna som någonsin funnits var Rembrandt van Rijn (1606-1669), vars konst står över alla smak- och stilgränser, där budskapet är lika mycket av etisk som estetisk art. Medan Rembrandt var den centrala gestalten i Amsterdam så höll Frans Hals samma ställning i Haarlem. I denna stad uppträder även de första tecknen på den nya konsten, landskapsmåleriet, och föregångare sägs vara Esaias van de Velde. Han blev den förste att arbeta med motiv, som sedan blev omtyckta i den holländska konsten: flod- och kanalvyerna. Men denne konstnär räknas numera inte bland de främsta holländska mästarna.

den strålande bröstenTill de verkligt stora virtuoserna från denna tid hör otvivelaktigt Jan Vermeer van Delft (1632-1675). Han åstadkom under hela sitt liv endast ett fåtal målningar. Hans motiv är enkla med stämningsfulla interiörer. Huvudpersonen är ofta en kvinna inbegripen i en koncentrationsfylld handling, läsande brev, musicerande eller handarbetande. Han var en mästare att skildra det vanliga och ägnade stor uppmärksamhet åt detaljer. Hans ljusbehandling ger målningarna en stilla klarhet. Med Vermeer får det normala ljuset sin geniale uttolkare och den holländska natursynen sin poetiske förkunnare.

Karakteristiskt för periodens konstverk är att man som åskådare kommer dåtidens människor in på livet. Vi får se hur de levde och verkade genom en mängd spännande detaljer. Judith Leyster (1609-1660) var bland de första konstnärer som skildrade scener från hemmets sfär. Denna genre blev inte populär förrän på 1650-talet då bl.a. Vermeer blev känd för sina målningar med kvinnor i hemmiljö.

Man förknippar ofta 1600-talskonsten med humoristiska folklivsskildringar och det glada krogliv som man finner i exempelvis Jan Steens målningar. Det som utmärkte konstnärerna vid denna tid var lusten att söka motiv i den närmaste omgivningen och eftersträva realism i måleriet. Denna nya kategori, kallad genremåleri, avbildar motiv från vardagslivet. Oftast föreställer det personer i hemmiljö, på gatan, på marknader, arbetande bönder och så vidare. Samtidigt finns det holländska konstnärer som tolkade helt andra stämningar, känslolägen som stod Rembrandt närmare. Det bästa exemplet är landskapsmålaren Jacob van Ruisdael (1628-1682) som sökte dramatiskt romantiska motiv.

the procuressJacob van Ruisdael blev en mästare i att återge tunga, dystra moln, kvällsljuset då skuggorna växer, borgruiner och brusande bäckar. En vild och otämjd natur kunde fungera som en projektion för en dröm och längtan efter ett mer naturligt tillstånd än den natur som var tuktad av människan och ytterst fungerade som uttryck för ett mer reglerat samhälle. Ruisdael upptäckte poesin i landskapet. Naturen sådan den återspeglas i konsten speglar samtidigt konstnärens själ. Stillebenmåleri var ännu en genre som uppstod under den holländska guldåldern och många av dess till synes enkla kompositioner förmedlar komplexa budskap. Målarna använde dyrbara föremål, blommor, mat och köksredskap som motiv och dessa valdes ut lika mycket för sin symboliska innebörd som för sin textur och yta.

Målningar av vanitasmotiv innehöll vanligtvis timglas, dödsskallar och vaxljus – symboler som skulle påminna betraktaren om döden och förgängligheten. Jan Davidsz de Heem, en av tidens mest produktiva stillebenmålare, var verksam i Leiden under perioden 1626-1636 och en av hans vanitasmålningar talar ett mycket påtagligt språk. En förföriskt doftande ros står i skarp kontrast mot en dödskalles tomma ögonhålor: idag röd, i morgon död. Trots detta finns det ett visst hopp, ty runt kraniet är lindat ett veteax, en symbol för evigt liv. Även i blomsterstilleben är vanitassymboliken närvarande. Liksom allt skönt och vackert kommer blommorna att vissna och dö. Man kan också förnimma en moraliserande underton. Vid mitten av århundradet blev stillebenmåleriet rikare och mer dynamiskt till sin karaktär. Utmärkande för denna mer barocka stil är Wilhelm Kalfs praktstycken. Han specialiserade sig på att skildra ett fåtal dyrbara objekt, en kinesisk skål, ett venetianskt glas och ett silverfat på en indiskt mönstrad matta. Föremålen gav ett särskilt uttryck och fick en upphöjd skönhet med ljusets hjälp.

Under Hollands guldålder fanns tydligen en uppsjö av manliga mästare inom konsten, men inte många kvinnor nämns i de konsthistoriska böckerna. Förgäves letade jag i Konstens historia berättad av E.H. Gombrich (1989) efter Judith Leyster, vars verk Gosse blåsande flöjt, finns att beskåda på Nationalmuseum i Stockholm. Den enda bok jag funnit om Judith Leyster är skriven av Frima Fox Hofrichter: Judith Leyster – A Woman Painter in Holland’s Golden Age (1989). Förutom denna finns en vacker katalog till den första betydande utställningen av hennes arbeten på Frans Hals museum i Haarlem med titeln: Judith Leyster – A Dutch Master and Her World.

Judith Leyster Girl with a Straw Hat 1633-35Judith Leyster föddes den 28 juli i Haarlem. Till skillnad från flera kvinnliga konstnärer vid denna tid var Judiths far inte konstnär utan bryggare. Judith var ovanlig redan som barn och hennes artistiska talanger uppmärksammades i Samuel Ampzings historia över Haarlem publicerad 1628. Samma år, Judith var då nitton år gammal, flyttade familjen till en ort i närheten av Utrecht sedan faderns bryggeri gått i konkurs. Men redan året därpå återvände man till Haarlem, där Judith sannolikt antogs som elev till Frans Hals även om hennes tidigaste arbeten röjer inflytande från Caravaggios efterföljare i Utrecht. Leyster antogs som medlem av Haarlems målargille 1633 och hade tre manliga elever 1635, någonting som är en god värdemätare på hennes ställning som konstnär. En stor fördel med skråmedlemskapet var att målningarna kunde säljas på öppna marknaden och man fick möjligt att anställa elever. Hon måste ha marscherat raskt som målarinna för att redan vid så unga år vara så omtalad. I många avseenden liknar hon Frans Hals och väljer ofta likartade motiv som han, glada dryckesbröder som svänger sin bägare. Ofta koncentrerar hon motivet, som Hals också gör, till en enda eller få figurer som hon ser i närbild så att den eller de fyller nästan hela bildytan.

Judith Leyster är också fascinerad av ljuset, liksom Vermeer och Rembrandt i hennes egen samtid, leker hon med ljus och skugga men hon lånar varken Vermeers klara dagsljus eller Rembrandts dunkla clairobskyr. Är hon påverkad av någon annan konstnär än Hals bör det vara Caravaggio. En av hennes mest kända målningar är Gosse spelande flöjt. Den föreställer en ung pojke som spelar tvärflöjt. Han är klädd i tidstypiska kläder med pipkrage och rock. Han vänder sin blick upp till vänster, varifrån ljuset faller. Om Hals påminner motivets koncentration; om den caravaggianska ljusdunkelskolan, hennes sätt att belysa pojkens ansikte underifrån. Målningen är realistiskt skildrad med noggrant återgivna detaljer. Helheten är en så kallad genrescen men samtidigt innehåller målningen ett porträtt och ett musikstilleben. Man tror att målningen var ett beställningsarbete till någon av stadens borgare.

Sista droppenI konkurrens med de bästa av sina manliga kolleger visade Leyster sin förmåga att återge en rad motiv och arbeta i olika stilar som var populära vid denna tid. Dessa målare inledde ett för århundradet nytt skede i konstskapandet. Renässanskonstens dominerande idealisering präglade den sydliga delen i motsats till de holländska provinsernas anspråkslösa sysslande med den närliggande vardagen. I stället för religiösa motiv kunde man ge roande och moraliska budskap i scener från vardagslivet. Närmare undersökningar har visat att genremåleriet ofta innehöll dold religiös symbolik eller mer lättsamma anspelningar på talesätt eller ordspråk som inte är tillgängliga för dagens betraktare. En målning kunde vara en kommentar till något ämne eller någon företeelse som man endast gradvis skulle upptäcka. Ett barn som blåser såpbubblor kan vara en kommentar till livets flyktiga karaktär. Skildringar av bondebefolkningens dagliga liv kan synas vara realistiska dokumentärbilder men de hade också en annan funktion. Dessa bilder med sitt myller av människor som trängs i små smutsiga stugor eller landsortskrogar, där de ägnar sig åt kärlekslekar, slagsmål eller dryckenskap, kunde utgöra avskräckande exempel på ett syndfullt leverne. Genom att betrakta och kontemplera andra samhällsklassers omoral kunde man höja sin egen.

Holländska genremålningar är ofta visuella parabler som anspelar på farorna av ett utsvävande liv. Ett exempel av Judith Leyster är Sista droppen, i vilken två unga män demonstrerar den farliga konsekvensen av att ta sig ett glas för mycket, ett annat Det glada paret, 1630. Där frestar kvinnan mannen med vin, vilket sedan skulle kunna leda till att han glömmer sina familjeplikter. Men mannen kan tacka nej. Han kan göra ett eget val och ta ansvar för sin moral. Som så många av tidens bilder finns här en förstucken varning för överdrivet drickande, eftersom excesser ansågs förkastliga och målningarna innehöll ofta moraliserande varningar som att det är bättre att låta sig styras av förnuftet och iaktta försiktighet än att utsätta sig för de faror som följer av sinnenas njutning.

FörslagetMålningen Förslaget, 1631, visar en kvinna som sitter upptagen av sitt handarbete. Kvinnan ser typiskt holländsk ut och arbetar flitigt. En man står bakom henne och försöker fånga hennes blick, men hon tar ingen notis om honom. Han erbjuder henne pengar. Hon tittar inte åt hans håll. I denna bild känner man starkt kvinnans hjälplösa förlägenhet. Judith Leyster var lika skicklig som Hals i vissa avseenden men ändå helt annorlunda. Den grundläggande skillnaden i karaktär visas tydligt i hennes självporträtt där hon snabbt vänder sig om från en påbörjad duk som visar en halvfärdig fiolspelare som för att välkomna ett avbrott. Hennes ansiktsuttryck är inte glättigt men vänligt och lätt frågande som om hon ville ha ett omdöme från åskådaren. Hennes porträtt är inte ytliga och neutrala stereotyper som Hals ofta är, utan mer psykologiskt utforskande av personligheten. I ett kvinnoporträtt kan man se hennes trånga klänningsliv och rakbladsvassa krage som symboler för det tryck hon som kvinna är utsatt för. Många av Leysters ikonografier handlar om mans- och kvinnoroller men även barn som är porträtterade, t.ex. Två barn med katt. Genom att måla barn kunde hon närma sig allvarliga moraliska ämnen på ett lättsamt sätt, karakteristiskt för Holland under denna period. Man skulle kunna säga att 1600-talets holländare försökte förstå och lära känna sin värld genom att skapa bilder av den. Bilden spelade en central roll i både utvecklingen och förmedlingen av kunskap på ett sätt som kan associera till vår egen visuella bildrika tid.

Hollands kalvinistiska borgare var inte bara moraliska och idoga. De tyckte också om att musicera i hemmen, där den småskaliga kulturen hade fått sitt fäste. Judith Leyster målade i tjugofyraårsåldern flera bilder med musikmotiv. Målningen Gosse blåsande flöjt är ett av Leysters mest betydande och attraktiva verk som förekommer i ett flertal varianter. Kompositionen är mycket originell och fin. Det har antytts att motivet kan ha en dold innebörd och representerar ett av de fem sinnena – hörseln. I mer än hälften av de holländska genrescenerna skildras sjungande och spelande gestalter. Skildringar av musikinstrument och musicerande grupper berättar i första hand om musikens betydelse i samtiden i den borgerliga kultur som utvecklades i de holländska städerna. Vanligast var att återge stränginstrument som luta, cymbal, fiol och flöjt. Instrumenten i bildframställningen kunde förutom sin rent påtagliga roll även alludera på romantik, harmoni och balans i livet. Det holländska måleriet under sextonhundratalet är en nations bekännelse till livet och vardagen. Ibland står musiken för lyx och lättsinne som i framställningar av Det glada sällskapet, en mycket omtyckt motivkrets i Haarlem-måleriet.

Två barn med en kattÅr 1636 gifte Judith sig med Jan Miense Molenaar, en konstnär som specialiserat sig på genremåleri. Familjen flyttade till Amsterdam, där inkomstmöjligheterna antogs vara bättre än i Haarlem. Där föddes familjens tre barn, innan de flyttade ännu en gång till Heemstede, där Judith dog 1660, några år efter sin make. Molenaar hör knappast till konstens stormän, frågan är om han alls hade varit ihågkommen idag om det inte hade varit för att han gift sig med Judith Leyster. Av Judiths hand finns med säkerhet bara ett fåtal arbeten dokumenterade från tiden efter hennes giftermål, trots att hon varit oerhört produktiv före. Hon utförde då bl.a. illustrationerna till en bok om tulpaner som kom ut 1643. Det var en liten utsökt akvarell av en eldröd tulpan. Kanske var den ett sätt att få pengar till familjen för det var ett arbete som betalades mycket bra. För övrigt var det i Holland som blomstermåleriet slog ut i full prakt vid denna tid, delvis beroende på ”tulipomanian”.

Redan vid seklets början hade tulpanlökar blivit föremål för spekulation och vid 1630-talets mitt hade handeln urartat till den grad att en bonde kunde byta gård och hem mot en sällsynt lök. Denna hysteri bidrog till att många konstnärer kom att specialisera sig på tulpaner, eftersom detta måleri visat sig vara en lukrativ verksamhet. Både lökhandlare och botaniker behövde illustrationer och rika borgare behövde blomsterstilleben att titta på. Alltså blev blomstermåleriet den högst betalda formen av stilleben. Att blomstermåleri ibland associeras med kvinnliga amatörer är alltså orättvist för genren rymmer åtskilliga mästare. Liksom van Goghs solrosor värderas i miljoner kunde hans kvinnliga föregångare i Holland få enorma summor för sina tavlor som ofta hamnade hos 1600-talets kungligheter.

De flesta av Judith Leysters arbeten hör till den mycket korta perioden mellan 1629 och 1636, dvs. när hon är i tjugo-tjugofemårsåldern. Det finns många tänkbara svar på varför hon slutade måla efter giftermålet. Hon kan ha gett upp sin karriär frivilligt eller därför att maken önskade det eller därför att hon som den bästa målaren inte ville tävla med honom. Hon hade kanske helt enkelt inte tid eller lust.

Musiken var viktig i Judith Leysters konstInom loppet av ett år efter hennes död var hennes namn redan uteslutet från rapporter över nederländska konstnärer under denna period. Hennes nedstigning i anonymitet blev då fullständig. Inget museum hade några målningar som tillskrevs henne. Leysters namn fanns inte upptecknat i försäljningskataloger. Inga spår efter hennes målningar var inskrivna med hennes namn. Det var som om Judith Leyster aldrig hade existerat och det tog flera rättegångar för att rädda hennes namn. Hennes rykte bleknade således mycket snabbt efter hennes död och hennes arbeten sammanblandades och tillskrevs till och med Frans Hals. Detta gäller även den flöjtspelande pojken som när den inventariefördes i drottning Lovisa Ulrikas samling 1760 helt felaktigt fick Frans Hals som sin upphovsman.

När Nationalmuseum 1871 fick målningen i gåva av Oscar II var den fortfarande i Hals namn. Det dröjde till 1893 innan en holländsk forskare, Hofstaade de Groot, påpekade felet och identifierade hennes monogramsignatur, de sammanflätade bokstäverna JL och en stjärna (Leyster betyder ledstjärna). I Gosse spelande flöjt är monogrammet placerat på blockflöjtens munstycke. Judith Leyster återfår sitt namn i konsthistorien. Det finns inga kända verk av henne efter 1650 och det kan man förstås undra över och fråga varför denna begåvade och i sin samtid redan berömda målarinna inte gått in i konsthistorien under sitt eget namn. Det kan ha att göra med två omständigheter; dels upphörde hon nästan att måla i och med sitt giftermål, dels bodde hon nära en mästare (Hals), vars verk med tiden kom att betinga allt högre priser på den internationella konstmarknaden.

Det har även spekulerats tämligen vilt och inte alltid seriöst över hennes ”frånfälle”. En doktor Robert Danger som var upprörd över att Judith Leyster var så lite uppmärksammad kom till slutsatsen att hon varit Rembrandts älskarinna och upphovsman till mer än trettio tavlor som brukar tillskrivas honom. Den historia som Danger berättade är ytterst förledande; Molenaar tillbringade all sin tid på värdshus och hos prostituerade, en slutsats man lätt kan dra av hans tavlor, och Rembrandt lockades av det andliga kamratskap som en begåvad kvinna kunde ge honom som saknades i hans liv med Saskia. Det bevis som Danger bygger upp för att hävda att Judith Leyster har målat det berömda porträttet av Rembrandt och Saskia, där Rembrandt skålar med målaren, medan Saskia ler ett spänt leende för att dölja sin svartsjuka, är ytligt övertygande på grund av det komplicerade samspelet mellan åskådaren och de avporträtterade. Visst kan detta sägas vara karakteristiskt även för Leyster, men Dangers argument är för ytliga för att hålla. När han försöker påstå att porträttet av den pojke som kallas Titus ska vara ett porträtt av en son till Leyster och Rembrandt, inser man att han nog gått för långt i fantasins värld. Ändå ligger det mycket i Dangers instinkt att söka efter arbeten av Leyster i den stora kvarlåtenskap som tillskrivits Rembrandt och i ännu högre grad bland alla de arbeten som anses utförda av hans verkstad.

Ung musikerFram till helt nyligen har ett flertal recensenter och kritiker fokuserat först och främst på Leysters kön hellre än på hennes verk. Detta har resulterat i följande olyckliga förutfattade meningar av konstkritikern Reginald Wilenski: “Women painters, as everyone knows mostly imitate the work of some man… But women painters can occasionally contribute something pleasing of their own.” Konsekvenserna av den här nedlåtande attityden blir att man har svårt att lita på de vedertagna referenserna till kvinnors arbeten.

Min slutsats beträffande Judith Leysters öde blir att kvinnors könstillhörighet alltid har varit en begränsning i karriären. Det går inte att komma ifrån att det är de ogifta, de barnlösa och de obundna kvinnorna som kommit längst i sin konstutövning. Äktenskap, barnafödande och husmorsplikter har varit och är fortfarande ett hinder för många kvinnors konstnärskap.

Lena Månsson