Katarina och katarismen

jan302012
Skrivet av Bo Gustavsson
PDFSkriv ut

 

Katarina FrostensonKatarina Frostenson

Katarina Frostenson är en notoriskt svår och dunkel poet. Hon skriver kryptogram snarare än dikter. Hon talar ofta om att se saker från sidan. Egentligen är hon en poet som skriver vid sidan om det vanliga språket och som söker sig till platser vid sidan om och lever vid sidan om. Det är en katarisk hållning och Frostensons bok om katarerna Endura (2002) ger kodnyckeln till hela författarskapet. Katarerna var det rena folket som levde vid världens rand i bergstrakterna i Languedoc. Just ren och rand utgör det begreppspar som styr Frostensons författarskap. Hennes projekt går ut på att utforska tillvaron vid existensens gräns och det påverkar såväl hennes språkbruk som livshållning.

De kallade sig renaDe kallade sig renaI likhet med Ekelöf utvecklar Frostenson en negationens estetik dels genom att söka icke-platser i samhället och naturen och dels genom att skapa ett motspråk som suggererar fram en annan verklighet än den givna. Icke-platserna är platser där ingen egentligen vistas utan där folk bara passerar: broar, tunnlar, stationer, skogar, fält, klippöar. Det språk som Frostenson utarbetar bygger på en fragmentiserad stil, nybildningar och ordlekar och ett musikaliskt bruk av bilder och idéer. I sin senaste bok Flodtid utbrister hon med en blinkning åt Edith Södergran: ”vilken triumf är det / att vara negativ.” Men hennes negativism är också konstruktiv. Den är ett sätt att ständigt befinna sig i rörelse, att inte ta något för givet och ifrågasätta allt i syfte att tänka nytt. På ett annat ställe i den senaste boken summerar Frostenson sitt poetiska projekt: ”tro på en rand, en linje // vara / av allt och utanför tiden.” Riktningen går mot den metafysiska verkligheten samtidigt som hon vill vara delaktig både av nuets flöde och det eviga.

En dikt i den centrala boken Joner (1991) formulerar Frostensons metafysiska sökande som en jakt.

jag jagar vid gränsen Värld

jag vill jaga dig ut till den randen

Där bildhinnan brister.

Jaktmotivet utvecklas vidare i den svit som utgår från den medeltida balladen ”Jungfrun i hindhamn” där döds- och kärleksföreställningar vävs samman. Denna svit utgör en av höjdpunkterna i Frostensons lyriska författarskap. Det är en gåtfull och tät text som det inte är helt lätt at ta till sig. ”Jungfrun i hindhamn” handlar om Herr Peder som jagar en hind i skogen. När han skjutit den med sin pil, upptäcker han att han har dödat sin älskade varefter han skjuter sig själv i hjärtat. Termen hamn i fornnordisk tro avser en människosjäls förmåga att ta gestalt som ett djur. Innebörden i balladen är att den erotiska kärleken dödar det jungfruliga och oskuldsfulla både hos kvinnan och mannen.

 deras steg var baklänges deras steg var baklängesFrostenson varierar jungfrumotivet genom att också föra in myten om Artemis och Aktaion där scenariot är det omvända. Jägaren Aktaion får syn på gudinnan Artemis medan hon tar ett bad i en källa i skogen. Då skjuter hon honom med en pil så att Aktaion förvandlas till en hjort som jagas till döds av hans egna jakthundar. Att se det gudomligt jungfruliga innebär för en människa att jagas till döds av sitt djuriska begär. Frågan är om det alls finns någon kärlek som varken dödar det jungfruliga eller blir till ett djuriskt begär.

Det Frostenson dramatiserar i sin diktsvit är kontrasten mellan eros och agape. Den rena osjälviska kärleken som ser utan begär representeras av agape medan eros leder till oskuldens död och lidande. Endast agape gör det möjligt att bli medveten om det jungfruliga jaget. Men detta jag är inte så mycket en person utan snarare ett slags kallelse till en annan tillvaro. De båda andra diktsamlingar som Frostenson gav ut på 1990-talet, Tankarna och Korallen, präglas av mytiska berättelser om okända varelser som är på vandring någonstans och som ropar och kallar likt kringvandrande katarer.

I Endura finner Frostenson det metafysiskas plats och språk. Boken är illustrerad med vackra foton av hennes man Jean-Claude Arnault tagna i bergstrakterna i Languedoc. Under medeltiden var den katariska läran spridd från Sydfrankrike och Norditalien till Tyskland, Nederländerna och England. Katarerna såg sig själva som urkristna eller de goda människorna (bonhommes) men de betraktades av den katolska kyrkan som kättare på grund av sin dualistiska tro och förnekandet av sakramenten. Ordet kättare kommer för övrigt från katar (grek. katharos, ren). Flera korståg organiserades mot katarerna i Languedoc, vilket slutade med att de till sist försvann ur historien i början av 1300-talet. Deras sista fäste var borgstaden Alba.

deras händer mycket storaderas händer mycket storaEndura sammanfattar Frostensons hela poetiska karriär samtidigt som den pekar framåt mot det fortsatta författarskapet. Här visar hon sig vara en katarisk poet som låter katarismens centrala begrepp endura bilda titeln på boken. Hon kan ses som en modern kättare, en oliktänkare som kritiserar den materialistiska verklighetssynens hegemoni i våra dagars Sverige genom att i sin diktning söka det transcendenta.

Enligt katarismen är världen skapad av Djävulen som håller själarna fångna i kroppen och materien. Befrielse sker genom andedop eller handpåläggning, den så kallade consolamentum, en central ritual för katarerna. Målet är ett förandligande då kroppen och sinnet renas varefter själen kan återvända till sitt himmelska ursprung. Katarena indelas i två grupper: perfecti, de fullkomnade, och credentes, vanliga troende. Perfecti är kringvandrande andedöpta apostlar som praktiserar ett asketiskt liv i form av regelbundna fastor, celibat och avstående från ägodelar. En annan central ritual inom katarismen är endura, det vill säga självsvält till döds, att svälta bort världen. Enduran ses som den yttersta reningsakten och den utförs i regel av sjuka eller döende i syfte att förenas med den andliga världen.

Varför använder då Frostenson det katariska begreppet endura som titel på sin diktsamling? Genom hela hennes författarskap märks en egendomlig vilja att bli ben och kotor, att hungra och svälta. Hon är avskapelsens poet både i sitt reducerade språk och i sin dragning till det anonyma och till icke-platser. Hon söker en initiation i andens liv genom avskapelse, vilket endura också innebar för katarerna. Diktsamlingen Endura är nog det vackraste och starkaste som hon någonsin skrivit.

Boken består av en lång svit som inleds med uppmaningen att leva ”mycket långsamt” vid den geografiska och metafysiska rand som är de katariska bergstrakterna i Sydfrankrike. Det är en reningsakt att i modernitetens värld med dess oro och splittring leva långsamt i anden.

Sakta allting stannar nära

stilla hand och tanke vaktar

Öppnar sig för vida marker

fylls av sinneslösa stigar

tålamodets brända trakter

uthärdandets tanke – låt det vara

De bar sitt ansikte mot ryggen    gick mot eldenDe bar sitt ansikte mot ryggen gick mot eldenHär nämns två katariska dygder som definierar enduran: tålamodet och uthärdandet som är en direkt översättning av begreppet i fråga. Att gå på ”sinneslösa stigar” är att vandra på avskapelsens väg. Det handlar om en mystisk via negativa mot förandligandet. Dikten beskriver de olika stadierna på denna väg: att stanna av livet och vaka i stillhet samtidigt som man förblir öppen mot den andliga verkligheten i ett tillstånd av absolut utblottelse. De katariska bergen blir ett metafysiskt landskap för själens vandring bort från världen. I detta landskap känner poeten närvaron av katarerna och sådana trubadurpoeter som grevinnan av Dia och Daniel Arnaut. Genom att referera till trubadurpoeterna anspelar Frostenson på kärleksbegreppet fin’amor (fin kärlek) som är en kärlek på avstånd, en längtan till det ouppnåeliga personifierad i den älskade. Randen är nyckelordet i diktsviten. Katarerna är randens folk, trubadurerna är randens kärleksdiktare och själv har poeten alltid känt ett behov att relatera sig till det metafysiskas rand.

I en annan dikt i Endura sammanfattar Frostenson katarernas liv och lära på ett pregnant vis.

De kallade sig rena

deras steg var baklänges

deras händer mycket stora

De bar sitt ansikte mot ryggen

gick mot elden

lät sig tyst och stilla brinna

lät sig tyst och stilla brinnalät sig tyst och stilla brinnaTredje raden syftar på den centrala katariska ritualen med handpåläggning eller andedop: consolamentum. Händerna är mycket stora därför att de genom andedopet öppnar upp den metafysiska världen. Dikten nämner också reningen i form av enduran och det faktum att katarerna frivilligt lät sig brännas på bål eller kastas nerför klippstup för att genom döden befrias från detta livet. Diktjaget identifierar sig med katarernas öde och senare i sviten dyker ett du upp ”Genomskinligare än vatten”: Anden. Hon följer Anden in i den eld som renar och förvandlar, varefter båda vandrar mot den metafysiska verkligheten. Här infogas jaktbildkomplexet från Frostensons jungfrudiktning och det lägger ytterligare en dimension till sviten. Poeten jagar det metafysiska och bytet är det du som representerar den andliga närvaron i den fysiska tillvaron. Sedan kastas situationen om då poeten blir bytet för Andens jakt.

Endura kan ses som en sorgesång över en förlorad kultur och ett förlorat andligt medvetande. Samtidigt är boken ett slags hemkomst till avskapelsens plats som Frostenson sökt genom hela sitt författarskap. Det är de öde katariska bergstrakterna med ruiner och spår efter endurans folk, de goda människorna eller de rena.

2004 gav Frostenson ut Karkas som på sätt och vis utgör en fortsättning på diktsamlingen om katarerna. Ordet karkas betyder för övrigt skelett eller benstomme. I bokens fem avdelningar utforskar hon karkasbegreppet som ett existentiellt och andligt tillstånd. Här blir hon en uttalad katarisk eller kristen mystiker som gör avskapelsen genom döden till den sanna kärleksakten. Allt är rörelse mot något slags reducerat metafysiskt nolläge. Karkas avslutas med en dikt om den flöjtspelande satyren Marsyas som utmanar Apollon i en musiktävlan. Marsyas förlorar tävlingen och som straff för sitt övermod hängs han upp och ner i ett träd och flås levande. Hos Frostenson relateras myten om Marsyas till diktandets endura: att dikta är att bli en karkas som sjunger sig ren på liv och existens.

stora harpan revbenskorgen

vitt det skimrar fingret

slår an tonen drar benet mot benet hör så

Problemet att skapa ett språk för den avskapelse som är det sanna varat återkommer i Tal och Regn från 2008. ”Det finns inget ord för där du är,” lyder en formulering. Frostenson försöker här rena språket till ett icke-språk i avsikt att uttrycka andlig pånyttfödelse genom en mors mystica. Diktsamlingens allra sista rad anspelar på Jesu ord vid instiftandet av nattvarden: ”hårt bröd är boken: tag och ät.” Att dikta är en transsubstantiering av det konventionella språket för det nya meningsskapandet. Men citat kan även syfta på det bibelställe i Gamla testamentet där Herren uppmanar Hesekiel att äta bokrullen med profetior. Innebörden är då att poeten svälter sig själv till visioner av den metafysiska världen genom att enbart äta diktandets hårda bröd.

Så lever en katarisk diktare i vår tid. Enduran blir därför hos Katarina Frostenson i bok efter bok ett permanent kreativt tillstånd. Att uttala avskapelsens språk innebär på en och samma gång att träda in på varats plats och att möta det metafysiska du som är jagets sanna identitet. Det är en medvetandeprocess som egentligen inte har något slut utan som börjar om i varje ny dikt, i varje ny diktsamling.

Bo Gustavsson
Inline article positioning by Inline Module.