Veckans porträtt: Katarina Norling om Katarina Norling
Katarina Norling om Katarina Norling
b_konstverk
"Vaktchefen", 2006 (ur "Natten, A-Z")
a_portratt
The Anchor, 2006.
Min mor kom aldrig hem från resan till Italien.
Hon fick en hjärtattack i Castiglione della Pescaia, ett fiskeläge i Toscana.
Allting i huset där jag växte upp packas ned i lådor.
Min far väntar på att kroppen ska komma hem.
Han visar ett papper där det står att jag hette Marie när jag var på barnhemmet innan jag blev Katarina.
Det kommer ett vykort från min mor, skrivet i en enda lång mening.
I en låda på vinden hittar jag hennes italienska halsband som hon fick när hon var sju år, det är gjort av turkosa pärlor med guld på.
Förut var mina föremål helt vita, nu bakar jag in dem i en blågrön massa av tvål i min ateljé i Frihamnen.
Ur tvålen träder det fram pärlor, och snäckor som min mor hade skaffat i Italien.
På min utställning på Millesgården visar jag ett helt möblemang inklätt i tvål, det är möblerna från mitt hem.
I mitten står en tvålstol, det är ett slags fadersgestalt.
På golvet framför stolen står de svarta herrskorna som jag fick alldeles före vernissagen,
inlindade i en plastpåse.
För ett halvår sedan fick jag cigarren som vilar på karmen, en Romeo y
Julieta Churchill.
Från taket hänger ett snurrande glasprisma: platsen för hjärtat.
Skulpturen heter Korta paradisiska stunder.
(Ur texten "Den italienska resan, 1994-1996" i boken "Bobos hjärta", 2005)
2.
Annelie och jag åker till Castiglione della Pescaia några dagar före min
födelsedag.
Det var två år sedan jag skrev till vicekonsuln och frågade om det fanns
någon information om min mors död.
Jag har skaffat anemoner i Stockholm och sätter samman dem med en
anemonbukett från Rom: det var hennes favoritblommor.
Kyrkogården ligger uppe på ett berg, och vägarna som leder dit är fulla av
irrgångar, ett sätt att beskydda sig mot angripare.
Jag tänker på hur min far var tvungen att gå den här vägen när de hade
fört bort min mor efter hennes död i hjärtattack.
De hade lagt henne i ett kapell och hon hade en blomma i handen.
Nu är grinden till kyrkogården låst, och jag börjar gå nedför den
ogästvänliga vägen igen.
Dottern i familjen som för nio år sedan hyrde ut lägenheten förstår genast
vem jag är och vad jag vill.
Hon visar mig lägenheten där det hände, och hon låter mig vara själv där
ett tag.
Jag har skrivit ett brev till min mor, där jag berättar om allt som har
hänt, och jag berättar även om händelserna kring Bobos hjärta.
Jag lämnar blommorna och brevet där.
De får ett nummer av Ernst Billgrens Konstkatalogen, där man kan se mina
verk: alla är gjorda efter min mors död.
När mamman ser bilden på ett toalettbord inbakat i tvål med snurrande
fotografier av släktingar ovanför, pekar hon och utbrister "It´s your
mother!"
Allting i Castiglione della Pescaia ser ut som Bobos hjärta.
(Ur texten "Den skånska resan, 1996ˆ2005" i boken "Bobos hjärta", 2005)
3.
Jag brukar alltid sova bredvid mina verk när jag arbetar med dem, men den
här gången var det inte möjligt. Varje kväll slungades jag bort från min
skulptur och fick ta in på vandrarhem, hyra ett rum någonstans eller någon
gång bo på hotell.
Vid den här tiden var jag inne i ett extra smärtsamt skede: allt det som
hade varit det allra viktigaste för mig hade försvunnit.
Efter min mors död i hjärtattack på en resa i Italien, försvann även min
far. Han hittade en ny familj, och vår kontakt bröts.
Som adoptivbarn kände jag mig sviken och på något sätt tillbakalämnad till
barnhemmet som jag en gång kom ifrån när jag var liten.
Mina adoptivföräldrar hade aldrig velat berätta någonting om min bakgrund,
och de ville inte heller att jag skulle ta reda på något.
Men när jag arbetade med "Inne i Björns rum" tog jag steget och började
göra efterforskningar - därför är mina resor till olika arkiv och mina
möten med mina framforskade syskon i olika delar av Sverige också invävda
i skulpturen.
Det speciella var att skulpturen hade fem armar, och jag hittade fem
syskon.
Jag kände igen någonting hos mig själv, någon kroppsdel, i varje syskon
jag fann, då det kändes som om jag själv var en skulptur som höll på att
ta form.
Besvikelsen var att min biologiska mamma inte vill träffas, hon menade att
det aldrig hade hänt.
(Ur texten "Du är vacker som en stjärna!" om den offentliga skulpturen
"Inne i Björns rum" i Bergsjön, Göteborg, 2005)
4.
ODENPLAN
Kan du inte ta och lämna de där människorna ifred", sa
kriminalkommissarien när jag satt mitt emot honom för att få veta hur det
hade gått till när min biologiske strorebror hade hittats död vid 42 års
ålder.
Nästa dag kom ett rekommenderat brev på posten: Avslag.
Efter många överklaganden och efterforskningar fick jag veta att han dog
på en toalett på Odenplan.
Den härdformade lunginflammationen var den främsta dödsorsaken, visade
protokollet.
(Ur "Natten, A-Z", 2006)
5.
ADAM
Jag har bara mött Adam en gång.
Det var klockan två på natten nedanför Stadsbiblioteket på Sveavägen.
Han låg i en barnvagn och hade en filt med stiliserade älgar på, och såg
ut att vara ungefär två månader gammal.
Två män stod med barnvagnen i skenet från Falafelkungen. De hejdade mig
när jag gick förbi.
"Kan du ta hand om honom?" frågade den yngre mig och nickade mot vagnen.
"Han heter Adam", sa han.
Jag tittade ner i vagnen och mötte Adams blick.
(Ur "Natten, A-Z", 2006)
Katarina Norling är född 1963 i Stockholm. Sedan början av 1990-talet har hon ställt ut på gallerier och konsthallar i Sverige och utomlands. Hon har gjort de offentliga skulpturerna "Bobos hjärta" vid Lantbruksuniversitetet i Alnarp, Skåne, och "Inne i Björns rum" i Bergsjön, Göteborg, och arbetar även med böcker. Hennes projekt "Natten, A-Z" (utställning och bok) visas på Bel Art Contemporary i Stockholm till och med den 29 november.
| < Föregående |
|---|
