Dansen som konstform

aug152008
Skrivet av Roberth Ericsson
PDFSkriv ut
ImageImage
foto: Guido Zeccola

Den moderna dansen betraktas idag som en både självständig och -klar konstform. Så har det inte alltid varit.

Historiskt sett har dansen varit knuten till mer etablerade konstformer, såsom bildkonsten och teatern, varpå den delvis berövats sitt unika uttryck och estetiska skönhet. Stränga regelverk har varit förhärskande inom framför allt den klassiska baletten, något som lett till att dansen som konstform blivit sluten för utomstående betraktare. Under förutvarande sekler var den klassiska baletten dessutom borgarklassens privata angelägenhet - dess, om man så vill, "politiska tidsuttryck".

I och med modernismens genombrott kom detta att förändras. Framför allt gav modernismen utrymme för en rad egenartade dansare att bilda egna skolor som undervisade i stilbildande estetiker. Men det som ändå - trots dansens "flyktiga" karaktär - finns dokumenterat från de olika epokerna i dansens historia visar i egentlig mening inte upp själva dansen som sådan, utan enbart dess avbildning i ett annat medium.

Förvisso förmår mer moderna tekniker som till exempel videofilmningen - i jämförelse med etsningen och fotografiet - bättre fånga dansens väsen, men problemet kvarstår till viss del ändå: det är fortfarande en avbildning av dansen vi står inför.

Enligt koreografen Gun Lund är alla rörelser inte dans. De vardagliga rörelserna och gymnastens dansanta rörelser liknar bara dansen till det yttre. Dessa rörelser saknar den kvalitativa dimension - en slags "medveten laddning" - som dansen strävar efter att uppnå för att fånga sitt eget väsen. En intressant tanke hos Lund är att dansen etableras - förutom i det dagliga arbete som är den goda dansarens förlustelse - i det utrymme ("mellanrum") som uppstår i det sceniska rummet (eller "stadsrummet", "salongen" etc.), mellan dansare och åskådare, mellan kropp och intellekt. Detta går, enligt Lund, att jämföra med "det vibrerande mellanrummet vid förälskelsen".

Lunds tankegångar uppvisar här likheter med socialpsykologen Kurt Lewins fältteori, i vilken en kommunikationsmodell, uppdelad i fyra moment, finns representerad: för det första ett Jag (sändare) som säger/uttrycker något (budskap) till dig (mottagare) i denna situation (sammanhang). Dessa olika steg i en kommunikation uppenbarar två dimensioner, varav åtminstone en är giltig för dansen som uttrycksmedel: det budskap som förmedlas från en part till en annan (och i bästa fall åter) via det kroppsspråk som uttrycks genom dansen. Och även om Lewins fältteori främst avser kommunikation mellan två talande parter, verkar den, genom det "rumsliga kraftfält [som] etableras [...] mellan scen och salong", äga relevans även i anslutning till dansen som kommunikativ och fysisk konstform.

På ungefär samma sätt beskriver Horace Engdahl dansens belägenhet, när han i essän "Om den klassiska balettens väsen" säger att "kroppen kan avbildas men aldrig dess närvaro". Med detta syftar han på att kroppen alltid finns närvarande bakom de mönster som dansen uttrycker, och utan vars närvaro rörelsernas former inte skulle kunna kallas dans. Utifrån detta framstår dansen som en egen verklighet, väsensskild från de "inre" respektive "yttre" verkligheter som den inte skildrar eftersom den istället fullbordar "bildlösa syner av en jordisk realitet". Med andra ord verkar det vara någonstans mellan det inre och det yttre som dansen etablerar sin egenart, sitt väsen, med alla dess koder och kroppsliga uttryck. Den uppstår, för att återknyta till Lund, i "mellanrummets kraftfält".

Engdahl lyfter fram den franske konstfilosofen Dennis Diderots krav på att dansen skall vara "allvarligt drama" och inte något som "framställer sig själv som mänskliga danser". I och med att dansen skall uttrycka måste varje dansares rörelser också göra det. "Dansarna", skriver Engdahl, "måste tala och uttrycka sina tankar genom gesternas och fysionomins medium". Baletten skall följa ett givet mönster av stränga regler och för dansen unika gester.

Men samtidigt blir det paradoxalt nog som om den klassiska baletten lånar sig till dramats uppgifter; att "suggerera en känslomässig atmosfär, fördjupa berättelsens stämningar som skuggor bakom dansens frontala yta", som Engdahl uttrycker det. Hur det än förhåller sig med den klassiska balettens förhållande visavi det "allvarligt menade dramat" framstår en sak, enligt Engdahl, som förhållandevis säker: "endast i dansen är kroppen till fullo närvarande".    

Roberth Ericsson   

 

 

Inline article positioning by Inline Module.

Scenkonstens porträtt

En ständig dialog mellan tradition och det nya. Intervju med Tom Fjordefalk

Publicerad i Porträtt

Tom Fjordefalk är en svensk skådespelare och regissör. Han har arbetat med olika former av teater sedan han var barn – Odin Teatret, Indien med dansen Kathakali i spetsen och sedan Teater Schahrazad och Tyst Teater; han har också arbetet ...

Antonin Artaud. En återtagning av ljuset som mörkret häktar

Publicerad i Porträtt

”Teatern och sångdansen

är de rasande revolternas teater
född ur den eländiga människokroppen
ställd inför problem som den inte förmår genomtränga
eller vars passiva
viljelösa
käbblande
ogenomträngliga,
icke uppenbara karaktär
går den förbi

då dansar den
genom
KHA-KHA
block
oändligt mycket mer ...

Dödsdans och pånyttfödelse Våroffer av Igor Stravinsky

Publicerad i Porträtt

När Igor promenerade vid sin hustrus sida på stranden av Genevesjön under deras hälsovistelse i den schweiziska byn Clarens vaknade vårens krafter så sakteliga. Allt som bidat sin tid och vakat i naturens koder var under uppvaknande. Det var ett ...

Upplevelseteater bortom handikappet

Publicerad i Porträtt

I en industrilokal i Stockholm skapar Mosaikteatern ett nytt kulturcentrum för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Hit flyttade man i februari i år och även om större delen av de 1200 kvm ännu står tomma andas lokalerna av kreativa aktiviteter och ...

Skilda rörelser på landet och i staden Intervju med regissören Radu Mihaileanu

Publicerad i Porträtt

Det finns några filmer som har en enorm vikt på grund av deras sociala patos, ofta större än dess tekniska möjligheter. I Sverige fann man den allra första av denna typ av filmer i Victor Sjöströms ”Ingeborg Holm”. Till denna ...

Intervju med Aldo Merisi. En teaterman med en stor kärlek till Sverige och Skandinavien

Publicerad i Porträtt

Jag känner inte Aldo Merisi så bra. Det är mest bekanta som har pratat om honom med mig. Han bor i Rom men längtar till Sverige. Men han har aldrig varit här.

 Du föddes i Rom men du har ...

Kreativiteten hos en teater som fått växtnäring och har nerv. Intervju med den avgående teaterchefen och konstnärlige ledaren Ulf Fembro

Publicerad i Porträtt

Sommaren 2011 satte Tornedalsteatern i Pajala upp Kesälintu/ En marknadstango som drog fulla hus. I och med detta invigde de också sina nya lokaler i Pajalas gamla Tingshus. Samtidigt firar teatern under året 25-årsjubileum med kalas i Luleå i november ...

Teater Nyfiken tar teatern till förorten

Publicerad i Porträtt
 

Ännu en teatergrupp tar steget ut i förorten. Nybildade Teater Nyfiken har nyligen satt upp sin första produktion på kulturhuset i Skarpnäck. Tidningen Kulturens Jens Wallén har träffat några ...

Den isdansande ökenblomman

Publicerad i Porträtt
Virpi Pahkinen. Foto: JoseFigueroa

Hon har kallats för schamankvinna i direktkontakt med Gud, hennes danskonst för rituell, meditativ och hypnotisk.  Koreografen Virpi Pahkinen, sedan 20 år verksam i Sverige, är en färgstark ...