Släpp inte fan över bron!

jan122007

Skrivet av Ann Hingström

Scenkonst - Porträtt

Släpp inte fan över bron!

Ann Hingström träffar Hans Alfredson.

hasse

Hans Alfredson, foto: Julia Peirone/W&W

Två fullvuxna män med akademisk bakgrund och smak för det burleska slår sig alltså ihop och bildar ett aktiebolag. Två män i sina bästa år, båda familjefäder, båda avogt inställda till pappersarbete, båda två med vetskapen om att livet kan ta slut när som helst. Produktionen tog en svindlande fart.

Hans Alfredson har levt i en ljuskägla i stort sett hela sitt liv. Tidigt tog han ett beslut; släpp inte fan över bron, dvs bjud inte in journalisterna i köket.

Men eftersom vi skulle bygga ett museum ihop, han och jag - Världens minsta museum - Världens största Hasse & Tage - museum i Tomelilla frågade jag ändå om jag inte kunde få ställa några frågor. Jag behövde förstå vem personerna bakom duon var och är för att kunna bygga upp ett kulturarvsmuseum i en trovärdig anda. Dessutom var förväntningarna på detta lilla museum i den gudsförgätna orten Tomelilla på Österlen gigantiska. Det visade sig att halva Sveriges befolkning längtade tillbaka till sina TV-soffor, TV-kannor, färdigbredda smörgåsar, nybakade kanelbullar då de intog en revy eller en ny film av och med Hasse & Tage. Kravet på mig som projektledare kändes som om jag skulle bygga en tidsmaskin, en nostalgiprocessor för längtande 40+are...

Trots sin inställning har Hasse år ut och år in ödmjukt svarat på samma frågor; Hur träffades du och Tage Danielsson? Hur såg samarbetet ut? Hur förhåller du dig till kändisskapet? Var ni som yin och yang, eller uppstod det ljuv musik när ni insåg vilken utmärkt konstellation ni var? Blev ni aldrig ovänner?

Hasse svarar mekaniskt, med sin mjuka, skånska och trygga berättarröst som vaggar lyssnaren in i barndomens ljuva minnen. Långsamt går han igenom allt ytterligare en gång, men så ler han plötsligt och säger att han inte minns så noga längre. Han frågar om jag vill ha kaffe och reser sig för att sätta fart på kaffekokaren.

När Jan Guillou skulle intervjua Tage Danielsson till sin bok Artister (1979) ville inte Tage ställa upp.

- Man radar upp samma plattityder gång på gång. Kort sagt vill jag hellre göra något roligt än bli intervjuad.

Och det märks att Tage valde det roliga. Sällan eller aldrig lättar Tage på förlåten om sitt konstnärskap och sitt liv i de artiklar som finns i presspärmarna i Skrivstugans arkiv.

"Om man tog och mördade alla rubriksättare så skulle kanske en sådan sak äntligen omnämnas i pressen med lagom små bokstäver." (Tanke från Roten, 1974, TD)

Diskbänken är liten, kaffeapparaten står på sned i ena änden. Det ligger brödsmulor kvar sedan fikat igår. Skrivstugan på Vitaberg på Söders höjder hyrde Hasse och hans fru Gunilla 1956 för 24 kronor i månaden då de nyförälskade och nygifta flyttade från Lund till Stockholm.

Det är litet och låg takhöjd, trots att hela Hasse & Tages produktion präglas av  "högt i tak".

- 51 år, säger Hasse och ser sig om.

Klockan tickar. I hyllorna står ett ex av varje produktion - böcker, filmer, revyer, Tv-intervjuer, översättningar, barnböcker. På skrivbordet ligger teckningar som ska illustrera en ny bok.

Tage Danielsson föddes 1928 och växte upp i ett arbetarhem i Linköping. Folkets Park blev hans tillhåll. Dit gick alla människor på den tiden. Det var där man kurtiserade, svärmade, drack kaffe, tittade på människor, skvallrade, kopplade av och njöt av allehanda kulturutbud. På Parkteatern spelades såväl dramer, som operetter och komedier och som godisförsäljare såg Tage allt. För att komma närmare teaterns underbara värld hjälpte han till med dekorbygge och inskaffandet av rekvisita. Han förstod också skillnaden mellan att spela teater för sitt eget höga nöje skull, och att spela för publiken.

Hans Alfredson föddes 1931 i Malmö, men familjen flyttade tidigt till Helsingborg. Skrönor, sagor och berättelser var familjens signum och nöje och redan som vargunge debuterade Hans som Baloo i Djungelboken. Trots att han var en busig liten kille, läste han mycket och det var framförallt historia han var intresserad av. Hans mamma lär ha sagt:

- Det blir nog aldrig något särskilt av dig, Hasse. Du blir nog en sådan där farbror som ritar och berättar när du blir stor.

Tage kom från arbetsklassens povra tillvaro. Hasse kom från medelklassens vidlyftigare villaliv. Tage var lillebror, Hasse storebror. Tage "kostades på" och fick ta studenten efter det att hans lärare påpekat vikten av detta, medan Hasse såg det som en självklarhet att "ligga i Lund". Båda drabbades tidigt i livet av svåra förluster. Tage förlorade sin lillebror Sören i en trafikolycka, och familjen kom aldrig över det. När Hasse var 15 år dog plötsligt fadern, och Hasse blev stökig i skolan.

- Det påverkade mig mycket, säger Hasse, jag var säker på att jag skulle dö vid 48 års ålder som far och farfar gjorde. Fram tills jag blev 50 levde jag i den tron och arbetade i ett speedat tempo.

Hasse förlorade också sin son, Mats 1965. Efter det kom många av sketcherna och filmerna att handla om hur kort livet är, och hur man ska förhålla sig till ögonblicken, de avgörande, de vanliga, de som sammanlänkande bildar en människas liv och öde.

- Jag tänker mycket på det där, vilka tillfälligheter som styr de val man gör i livet, vad som hänt om man tagit en annan väg, blivit försenad av bussen, fastnat i en bok och missat möten med viktiga människor, säger Hasse.

Efter ett antal år som studenter och spexare - Tage i Uppsala och Hasse i Lund - så var det alltså dags. Den 1 april 1956 fick Hasse jobb på radions underhållningsavdelning där Tage satt som sektionschef "och vände papper".

Det visade sig ganska snart att de skrattade åt samma saker, att de hade en gemensam grundinställning till politiken, sanningen, ideologierna och religionen.

- Han var en lång, rödhårig östgöte, som under en nästan bondsk sävlig yta dolde ett mycket skarpt intellekt, fullt av humor, starkt utvecklat rättspatos, en agnostiskt humanistiskt livsåskådning med frihetlig socialism i botten och en aldrig svikande vänfasthet, skriver Hasse i förordet till en antologi om Tage. Det var sällan jag såg Tage riktigt arg.

Så satt de en dag och pratade igenom tillvaron. Året var 1961 och Tage var trött på att vända papper, trött på att sitta på möten. Hasse hade för tillfället inget jobb och de kom fram till ett för svensk underhållningsindustri avgörande beslut.  De skulle starta AB Svenska Ord.

- Jag tyckte att om det gick åt skogen alltihop kunde jag gå tillbaka till mitt gamla jobb som journalist och Tage tyckte att han var ju egentligen lärare, så då kunde väl han gå tillbaka till det. Tage var kunnig i bokföring och jag var så rädd för att göra fel att jag räknade samma sak hundra gånger och kan anses som noggrann. Vi satsade vardera 25 000 kr och startade med att göra revyn Gröna Hund på Grönan. Alla fick jobba på procent eftersom vi inte visste hur det skulle gå. Att vi valde aktiebolag var för att man då var utan personligt ansvar.

"Om världen vore liten
så tog man väl en skyffel
och mocka undan skiten
och grävde fram en tryffel." (Tanke från roten, 1974, TD)

I början av 60-talet hyllades fortfarande det ensamma konstnärliga (och manliga) geniet, det var ett ideal att låta sig fotograferas vid sitt skrivbord och ha pannan i djupa veck. På bilderna av Hasse & Tage är de alltid med båda två.

- Vi hade väl inte den där inställningen till konkurrens och makt som många andra (män) hade då, säger Hasse och häller upp kaffe i udda muggar. Fast det var nog inget vi tänkte på.

Två fullvuxna män med akademisk bakgrund och smak för det burleska slår sig alltså ihop och bildar ett aktiebolag. Två män i sina bästa år, båda familjefäder, båda avogt inställda till pappersarbete, båda två med vetskapen om att livet kan ta slut när som helst. Produktionen tog en svindlande fart.

När man går igenom deras produktion på 57 böcker, 17 filmer, ett antal TV-produktioner, 13 revyer och ett oändligt och oöverblickbart material med limerickar, teckningar, skisser, radioprogram, skådespelarinsatser, adventskalendrar och mer så ser man det tydligt - de har lyckats mixa sorg, skratt, politisk skärpa, folklustspel, buskis, klassisk musik och ödmjukhet till allt det underbara som vi, publiken, fått oss tilldels.

Det är klart att deras samarbete har varit föremål för såväl avundsjuka som fascination. De var ju unika!

- Vi bestämde oss för en del saker som vi höll oss till hela vägen, berättar Hasse. Bland annat det där med journalister. Inga journalister i köket, ingenting om privatlivet, ingenting om barnen, vi ville inte att recensenter och reportrar skulle tolka in det som hände i våra liv med det vi gjorde på scenen. Allt det hade vi klart för oss från början. Sedan bestämde vi oss för att vi inte skulle tröttna på varandra. Varje år skulle vi göra någonting för oss själva. Vi skrev ju mycket båda två. Och så gjorde vi filmer. Då kunde vi fråga den andre om råd och hjälp.

Ofta åkte de bort, tog in på ett härligt gästgiveri i natursköna områden för att arbeta koncentrerat med sina revyer.

- Vi läste texter för varandra, gick på promenader, pratade, klippte i tidningar, spånade, åt gott, drack gott och skrattade väldigt mycket, berättar Hasse.

Och fortsätter:

- Sedan åkte vi hem och arbetade. Vi unnade oss fasta arbetstider och långa semestrar. Femdagarsvecka, nio till fem, och var mycket med våra familjer. Hellre bli harmonisk och utvilad än att ägna nätterna åt att sitta och spåna fram nya nummer.

Vilken tillgång Tage hade till sitt språkliga flöde är svårt att säga i efterhand, men han arbetade mycket med sina texter och manus och hur han skulle framföra sina nummer. Att Hasses flöde är konstant märks när han mitt under intervjun deklamerar ett prosalyriskt stycke av Storm P som är en av hans största inspirationskällor, och sedan omedelbart övergår till att berätta om Birger Sjöberg, Chaplin, H C Andersens sagor, Leacox och allt i ett samelsurium av skrönor och limerickar.

Det är underbart! Och de hade det nog så tillsammans, att de var lagom respektlösa inför en administrativ värld utanför kontoret.

Här är Tages årsredovisning tillexempel:

AB Svenska Ords årsberättelse av Tage Danielsson.
Jag hade mycket roligt förra året. Vi fick åka till Göteborg och Malmö och i somras fick vi gå på Gröna Lund och jag fick en våffla. Och en dag fick vi gå på televisionen och vart insläppta i det nya stora radiohuset och där hade dom kaffe i en vagn som det rann ur.

Televisionen är hemskt viktigt.

Sen har vi ju det trevligt i våran stuga där vi gör upp eld och donar och tänker ut saker som vi ska göra när vi blir större. Då ska vi bli hemskt rika säger farbror Hasse så vi kan engagera Gustav Hjort af Ornäs.

Ja, det var vad vi gjorde förra året.

Jag tycker att det är väldigt kul alltihop och det bästa av allt är när man får full och tacksam ansvarsfrihet.

Hälsningar från oss alla och må så gott.

Tage Danielsson, verkst. dir.

- Vi var farbröder och över 40 år när de sprängde Västtyska ambassaden i Stockholm, när den politiska debatten tog fyr under tidiga 70-talet, säger Hasse och riktar sin gammalemansblick ut över trädgården. Vi var etablerade komiker och en del av etablissemanget. Om vi varit yngre kanske vi varit mer politiskt inriktade, men vi utgick från att vi var vanliga, levde ett vanligt liv och att vår publik ville bli roade och var intresserad av vanligheter .

Ödmjukhet är ett ord som kommer till mig hela tiden. Är det möjligt att vara ödmjuk med femtio år i nöjesbranschen bakom sig? Hasse & Tage har genom åren utsatts för en hård mediebevakning, kritikerna har inte alltid varit lyriska, fansen har varit så många att man vissa perioder på 70- och 80- talet kan räkna hela befolkningen. Många har kommit fram och velat prata, eller gått i agitation och diskuterat politik. Hur gör man?

- Jag har inga lösningar på det där, jag vet inte, svarar Hasse kort.

Han har ritat en cirkel runt dem han är lojal mot, en samling vänner, släktingar, fd kollegor. Människor som är obrottsligt lojala mot honom. Det finns inte en enda intressant spricka att undersöka. Hasse skrattar glatt och kommer med underfundiga kommentarer om någon hoppar på honom på stan. Men han fredas av sin egen mur av integritet. Numer kan han säga vad han tycker om byråkratiska maskinerier, om människor som är dåligt pålästa, om fega administratörer som sätter ekonomi framför humanism.

Många kritiker är uppröda över att Hasse ringt upp dem och blivit förbannad över en dålig recension, ett respektlöst yttrande, ett lustmord gjort av någon som hellre briljerar själv än låter någon annan göra det.

- Ingenting görs ju för att ska bli dåligt. Man gör ju sitt bästa, kommenterar Hasse, som efter det att filmen Vargens tid utnämnts till Årets kalkon slutade filma helt och hållet.

- Jag tyckte det var onödigt, jag blev sårad och ledsen, säger han och smuttar på kaffet med en eftertänksam blick.

Det är svårt att komma med några tröstande ord. Att han, som geni och med fri tillgång till en rik källa av upptåg och idéer, inte ska behöva känna sig kränkt och respektlöst behandlad av ett gäng självhävdande kritiker, har ingen verkan.

"En kritiker är en benlös man som lär folk att springar" citerar jag Wilde, men Hasse ler inte ens. Hans verk är som barn för honom, och jag förstår honom. han kan inte förstå varför man ska vara elak för elakhetens egen skull.

Det är bara att böja nacken inför kritikernas makt och ointagliga position. Hasses senaste fyra böcker har inte ens blivit recenserade.

- Man kan inte göra två saker i det här samhället, säger Hasse oväntat skarpt, då blir man betraktad som suspekt.

Inte en enda gång gjorde Hasse & Tage någon till åtlöje, till och med Palme, Kungen och Prinsen målades med mänsklig värme i Svea Hund. Hasse & Tage hade tillräcklig tillit till sina egna texter, sitt eget förnuft, att de stod för sig själva i sina revynummer och de behövde inte använda andra människor för att höja sig själva.Kontakten med publiken var viktigast.

- Ironi är farligt, barn tillexempel förstår det inte, och det är svårt att vara rolig och rak på sak på samma gång. Det som ser enkelt ut kan vara mycket svårare att förmedla.

- Redan när vi startade AB Svenska Ord tog vi beslutet att lägga ner företaget om någon av oss skulle dö, berättar Hasse.

Svenska Ord AB upplöstes 1986 strax efter det att Tage Danielsson gått bort i cancer. Hasse har förvaltat sin trogne kompanjons minne vid otaliga tillfällen. I en antologi med Tages texter skriver Hasse i förordet: "Hans sista offentliga framträdande, när han redan var svårt märkt av cancer, ägde rum i Linköping den 3 september 1985, då han höll sin föreläsning Den akterseglade humanisten. Det blev något som liknade landssorg, när den älskade Tage Danielsson avled den 13 oktober 1985. Och själv blev jag mycket ensam."

- Han berättade aldrig hur sjuk han var. Han var liksom sån, att han inte berättade om det svåra.

Så står museet där. Helt enligt Hasses egen önskan; att det skulle vara litet, så att det inte blev ödsligt, att det skulle baseras på filmerna och ha fokus på såväl Hasses som Tages produktioner. 16 kvadratmeter intensiv nostalgi.

- Det blev precis som jag tänkt mig och lite till, skrattar Hasse och fingrar förstrött på den blommiga falukorven.

Nu har han genomfört sitt uppdrag - att bevara minnet av AB Svenska Ord. Han är stolt, men vemodig.

- Vi hade mycket kul ihop, Tage och jag, säger han.

Ann Hingström