Porträtt

Dödsdans och pånyttfödelse Våroffer av Igor Stravinsky

Scenkonst - Porträtt

Skrivet av Benny Holmberg

apr082012

Våroffer ur Wim Wenders film PinaNär Igor promenerade vid sin hustrus sida på stranden av Genevesjön under deras hälsovistelse i den schweiziska byn Clarens vaknade vårens krafter så sakteliga. Allt som bidat sin tid och vakat i naturens koder var under uppvaknande. Det var ett mångfacetterat skådespel som pågick i det disiga morgonljuset. Sjöns vattenformationer belystes av den uppgående solen och skapade en regnbågsliknande färglyster där en lätt vind gjorde att spännvidden i speglingarna och vågornas mönster blev till ett imponerande upptåg. De virvelskiftande småvågor som deltog i den ytliga vattenleken var hämtade från underströmmarna och omformades till dansande figurer som i det glittrande solskenet korsades med vindens krusningar och skapade ytterligt komplicerade strukturer på den ljusblåa vattenytan. Pånyttfödelsen tog också form av uppvaknandet i den kringliggande naturen som denna morgon gjorde outplånliga intryck på Igor. Som de purpurblå frukter som startat sin begynnande existens i fruktträden som små knoppar av svällande löften om kommande liv och trädens lövknoppningar som var apterade bomber av potentiellt uppvaknande som hängts ut i grenarna för en framtida explosion.

Dessa scener gav impulser som skapade de allra första ansatserna till ett nytt symfoniskt verk som började ta form i Igor. Vilda musikaliska tankar for genom hans huvud om att gestalta denna morgonscen och återskapa våren musikaliskt. Han förlorade sig i drömska fantasier där små embryon till tonskiftningar som motsvarade vårvindarnas lek i vattnet transformerades till symfoniska slagvågor som i vilda crescendon speglade naturens uppvaknande med en underliggande strömning av något mörkt och våldsamt.

Detta hav av liv som exponerade sig under morgonen ägde ett existentiellt anslag, dels i det harmoniska, vackra och extremt skönsjungande men också i det sorgsna faktum att allt en dag åter skulle dö. Att allts förgänglighet var ett faktum som återgavs i det disharmoniska och gällt skärande med aggressiva dissonansers spel med destruktivt dödande klanger.

Detta var ett första framfödande av konstverket. Alltihop i vårens uppvaknande kunde enligt Igors tanke återskapas genom sinnrika partiturmanövrer där hela sceners grundteman byggdes upp blott genom simpla treklanger i moll och dur men där det också måste vara inlagt ovillkorliga rytmiska pulser som återgav det impulsiva och irrationella men ändå kunde illustrera det stegvisa i födandet och växandet. Dock måste det ombytliga och irrationella rådbråkandet mellan födelse och död ges sina mäktiga och komplicerade uttryck genom hittills okända musikaliska konstruktioner som han måste skapa och dispositioner mellan musik, dans och scenografi som han måste vidtaga för att uppnå sina musikaliska mål med verket.

Upplevelseteater bortom handikappet

Scenkonst - Porträtt

Skrivet av Marcus Ridung

mar082012

Kersti Larsson är utbildad på Musikhögskolan i Malmö. Idag är hon projektledare för stiftelsen Mosaikteatern. I en industrilokal i Stockholm skapar Mosaikteatern ett nytt kulturcentrum för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Hit flyttade man i februari i år och även om större delen av de 1200 kvm ännu står tomma andas lokalerna av kreativa aktiviteter och förväntningar. 

Ett plåtskjul mittemot är täckt av graffitti, bredvid står ett par personbilar parkerade innan det nybyggda Hammarbysjöstad tar vid. Som om konsten och kreativiteten ges bästa förutsättningar i gränslandet mellan det nya och det gamla. På andra våningen i en stor lagerbyggnad hänger en mosaikgitarr i miniatyr vid entrén. I nya lokaler har nu Mosaikteatern sin arbetsplats. Kartongerna är knappt uppackade, en flygel står ensam i mitten av rummet och väntar på sällskap. Veckoplaneringen hänger på väggen, bredvid ligger ett större dansgolv med kulörta lyktor i taket medan en kaffeskylt lutar sig mot väggen intill.

Även om de flesta av de 1200 kvadratmetrarna står tomma är kreativiteten i full gång. Klockan nio varje morgon är det uppvärmning på golvet. Då ska alla i ensemblen vara på plats för att påbörja dagens repetitioner. Man går mellan nio och tre på eftermiddagarna. Kersti Larsson är projektledare för Stiftelsen Mosaik som startade 2007 i Huddinge. Syftet var att öppna en daglig verksamhet för personer med intellektuella funktionsnedsättningar där man kunde arbeta professionellt och på heltid med dans och teater. Även om teatern har funnits några år känns flytten till sjöstaden som en nystart.

– Vi har precis startat vår resa. Vår ambition är att vi ska bli en teater på lika villkor. Vi strävar efter ett mer jämställt kulturliv där personer med intellektuella funktionsnedsättningar få plats på samma scen som vanliga skådespelare verkar.

I ett av rummen övar skådespelarna koreografi till dikter de själva har skrivit. En kabaré om vampyrer och en Mangaföreställning står på repertoaren under våren. Paulina Fjellberg har varit med sedan Mosaikteatern startade och är en av de mest rutinerade skådespelarna. Hon har bland annat spelat i Herr Wahr och Legenden om Myrddin samt leder i workshops. – Då åker vi ut till skolor och företag och håller i skådespelarövningar. Senast var vi i Södertälje. Det är roligt.