Teater: The Widows, Regi: Hedvig Claesson - Tidningen Kulturen

Kritik om scenkonst
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

Det universella sorgelandet

 

Cecilia Nilsson och Bo Corre i The Widows på Strindbergs Intima Teater, Foto: Petra HellbergThe Widows
Av: Joyce Carol Oates
Regi: Hedvig Claesson
Scenografi & Kostym: Zofi Nilsson
Medverkande: Bo Corre och Cecilia Nilsson
Strindbergs Intima teater, Stockholm

Den som ser på en verkförteckning av Joyce Carol Oates blir förstummad och tillika djupt imponerad. Sedan debuten 1964 med romanen "The Shuddering Fall", har Joyce Carol Oates skrivit nära 60 romaner för såväl vuxna som unga, 34 novellsamlingar och utöver dessa ett imponerande antal artiklar, pjäser och essäer, ibland under pseudonymer som Rosamund Smith och Laureen Kelly. Av Joyce Carol Oates poesi, dramatik och essäer är mycket litet översatt till svenska.

I produktivitet kan man enbart på svensk botten jämföra Joyce Carol Oates med den populäre detektivförfattaren Kjell E Genberg. OK, det var en haltande jämförelse.

 

Från Joyce Carol Oates kommer enbart fullödigt stoff, produktiviteten till trots. Ändå är dramatiken det som man minst av allt relaterar till när det gäller Joyce Carol Oates, även om två av hennes pjäser har gått upp på svenska scener. På Strindbergs Intima Teater spelades för två år sedan "Homesick" där den nu återigen aktuella skådespelerskan och teaterledaren Bo Corre medverkade, liksom de tio monologerna med samlingstiteln "I Stand Before You Naked", som för en tid sedan turnerade runt om i Sverige.

Ursprungligen skrevs kammarspelet "The Widows" direkt för Meryl Streep på 1980-talet. Att pjäsen "The Widows" 2010 går upp på pärlan bland Stockholmsteatrar, den underbart suggestiva Strindbergs Intima teater, kan man i hög grad tacka trion Cecilia Nilsson, Bo Corre och Hedvig Claesson för, som bildade "SIRIS Original Theatre" för att genomföra projektet, liksom teaterchefen Ture Rangströms fingertoppskänsla för såväl svensk som utländsk dramatik och iscensättningar i August Strindbergs anda.

"The Widows" beskrivs i programhäftet som en boxningsmatch med sju ronder, i lika hög grad som ett drama med sju scener, vilket scenografen Zofi Nilsson och regissören Hedvig Claesson har tagit fasta på. I varsin "ringhörna" befinner sig Moira Greary, magnifikt spelad av Cecilia Nilsson och Beatrice Kern gestaltad av Bo Corre, till synes varandras totala motsatser.

Professorsfrun Moira är junoniskt vacker, en oroväckande levnadsglad amazon, som är välklädd upp till tänderna, omhändertagande och tröstande, ibland på gränsen till sofistikerad och sublim taktlöshet. Moira fördriver tiden i sin eleganta salong med en whisky och en god bok, en lättjefull tillvaro som hon då och då avbryter med kontaktsökande telefonsamtal. Beatrice Kern däremot är försjunken i apati bland mott och skräp, nerdrogad och bortom all tröst i ett lika förfallet sorgehus.

Pjäsen utspelar sig i en liten småstad med ett universitet i New Hampshire, kanske inspirerad av Joyce Carol Oates eget lärosäte Syracuse University, "The Cuse".  Här viskas om allt och alla, socialt rigida mönster håller kvinnorna kvar i en cementerad patriarkalisk hierarki.

Plötsligt tar den handlingskraftiga Moira ett initiativ till ett möte och de två kvinnorna inleder en intensiv kontakt vars gemensamma nämnare är sorgen och saknaden över de förlorade männen. Vi får ganska snart veta att Moiras man dog i cancer efter ett utdraget sjukdomsförlopp och man får intrycket att hans död för Moira kommit som en befriare. Beatrices man har däremot gått en omedelbar och våldsam död till mötes i en singelolycka. Beatrices sorg är den som väcker respekt, hon iakttar decorum och följer det sociala spelet när hon djupt och långvarigt sörjer den bortgångne maken på ett passande sätt, till skillnad från den obehagligt utagerande Moira.

Men vad är det egentligen vi bevittnar? Vilka känslor är äkta? Vad ryms i sorgen?

En nära släkting eller anförvants död kan väcka blandade reaktioner, sorgen kan få drag av lättnad och andra mindre ädla känslor, det har inte minst Joan Didion vittnat om i sin i vissa avseenden otäckt avslöjande dokumentärroman "Ett år av magiskt tänkande". Inte heller Joyce Carol Oates räds att plocka fram obehagliga sanningar och gemenheter ur själens skrymslen.

Så småningom börjar man som åskådare få en krypande känsla av obehag - varför är Moira så angelägen om att hjälpa Beatrice och att finnas till för henne? Varför lånar hon Moira sina eleganta kläder och låter henne anta samma raffiga frisyr som hon själv med uppgummat löshår och blonderade postischer? I bästa detektivromanstil lägger Joyce Carol Oates ut "red herrings", dvs. ledtrådar som leder fram till det stora avslöjandet.

Teaterchefen Ture Rangström pekar i programbladet på paralleller till Strindbergs täta enaktare "Den starkare" - på samma sätt som i detta drama är det länge ovisst vem av kvinnorna som vinner maktspelet, till slut känns Moira och Beatrice som de båda sidorna av ett Janusansikte, eller som de båda kvinnornas sammansmälta ansikten i Ingmar Bergmans "Persona".

Joyce Carol Oates beskrivs ofta som en författare som kartlägger den amerikanska själen och blottlägger dess inre mekanismer. Inför "The Widows" kan man bara konstatera att sorgen är universell och saknar hemland.

Lena S. Karlsson

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen