Teater: Drömdykarna; Regi NYXXX - Tidningen Kulturen

Kritik om scenkonst
Verktyg
Typografi
  • Smaller Small Medium Big Bigger
  • Default Helvetica Segoe Georgia Times

 I Drömdykarna på Unga Dramaten, Elverket i Stockholm görs publiken till medskapande deltagare, helt enligt Nordwalls och Widings påpekande i boken Deltagarkultur. Foto: Roger Stenberg

Pjäs i tiden: medskapande deltagande

 

Drömdykarna
Text, regi, scenografi, kostym och speldesign: NYXXX
Medverkande: Eva Melander, Eric Stern, David Book
Unga Dramaten, Elverket

 

För fem år sedan kom boken ”Deltagarkultur” där bland andra Leo Nordwall och Gabriel Widing i samarbete med ytterligare två författare proklamerade den passiviserande åskådarkulturens (i detta sammanhang: läs den traditionella teaterns) död. Där fanns bland annat följande att läsa: ”Medan åskådaren är en konsument av suggestioner är deltagaren en producerande konsument eller en konsumerande producent. Samspelet och rollfördelningen mellan deltagarna regleras av en ömsesidig överenskommelse som ger dem möjlighet att skapa upplevelser för och med varandra i en pågående process. Deltagande är medskapande.”

På Elverket kliver man just nu rakt in i ett pågående drömexperiment, signerat scenkollektivet NYXXX, bestående av Tova Gerge, Ebba Petrén, Albin Werle och Gabriel Widing, en gränsöverskridande grupp med bakgrund inom teater, litteratur och spel. NYXXX har gått vidare med rönen från Deltagarkultur och gjort en fullskaleföreställning, Drömdykarna, inspirerad av live- och dataspelsdramaturgi där publiken omvandlas till avatarer.

Drömdykarna är enligt annonsen en föreställning som riktas till barn i åldern 10-12 år, men publiken består av personer i alla åldrar som alla deltar med liv och lust. Väl därinne förses alla med en vit rock och en portabel högtalare som ger oss besked om vad vi ska göra, olika problem ska lösas under resans gång. Vi är alla deltagare i doktor Dockhausens drömexperiment. Uppgiften består i att föra tillbaka Eli (David Book), som fångats i drömmarnas väv, tillbaka till verkligheten. Elis vän Milo placeras i Dockhausmaskinen, där vi alla kommer att bli medverkande i Milos drömvärld.

I olika smågrupper vandrar publiken från det ena rummet till det andra, utgående från ”drömscentralen” där doktor Dockhaus (Eva Melander) har kommandot. Drömmarna kan vara poetiska eller komiska som i det rosa sidenrummet, repetitiva som i trärummet, absurda som i den symboltyngda drömcentralen.

Så småningom befrias Eli som ett resultat av publikens kollektiva ansträngningar och vi kommenderas att sträcka ut oss på golvet, där vi milt väcks ur den gemensamma drömmen. Drömdykarna är en poetiskt förtätad och samtidigt fantasieggande föreställning som faktiskt även fungerar lika fint för silverhåriga damer i 70-åråldern som för ivriga 12-årigar.

Lena S. Karlsson

 

 

 

 

Rekommenderad läsning på Tidningen Kulturen