Teater: Wake up! Regi: Anders Friberg

okt032012

Skrivet av Matilda Amundsen Bergström

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Modigt om än lösryckt och vagt

 Teater Tamauer gör en stum uppsättning som tar avstamp i Törnrosasagan. Foto Lina Ikse

Wake up!
Regi: Anders Friberg
Fritt efter folksagan Törnrosa
Musik: Jarle Hammer
Scenografi: Ulrika Kärrö
Medverkande: Sara Klingvall och Jarle Hammer
Teater Tamauer
Hagateatern, Göteborg

I programtexten till ”Wake up!” presenterar sig Teater Tamauer som en i vanliga fall ganska pratglad frigrupp – vilket man är benägen att hålla med om efter föreställningar som ”Whatever love means”. Denna gång vill man dock göra något nytt och har så valt att utforska något som ofta framställs som både eftertraktat och problematiskt – tystnaden. ”Wake up!” är en helt stum föreställning där suggestiv musik, dramatiskt ljus och skådespelarnas rörelser får ta talets plats. Inspirationen är hämtad från sagan om Törnrosa, men förutom detaljer i scenografin, såsom en enorm, Disney-likande balklänning av mjukplast och en slända som olycksbådande svävar över scenen refereras det inte explicit till just den sagan. Snarare fungerar ”Wake up!” som en lek med, och kritik av, alla prinsessagors beståndsdelar och myter.

Vad är det egentligen för budskap vi framför till våra barn när vi läser för dem om väna men ofta ack så svaga sagoprinsessor som blir räddade av hjältemodiga prinsar och sedan, oundvikligen, måste gifta sig med dem? Det är den typ av frågor som väcks då Klingvall sitter och dinglar med benen uppe på den plastklädda och mycket vackert belysta byggställning som utgör det kompakta spelrummet. Nedanför henne skuttar Hammer runt och tjattrar som en apa – en underhållande karikatyr på den manliga actionhjälten (en modern variant av prinsen). Hon låter sig räddas, kommer ner från sin upphöjda position, och genast börjar hennes räddare linda in henne i en absurd platsklänning och släpa iväg henne till kyrkan för giftermål. Bruden ser allt annat än nöjd ut – varför bli räddad från tornet bara för att genast gå in i en annan typ av fångenskap? Men hon genomför ändå giftermålet. Man måste trots allt göra det som förväntas.

Just förväntningar, kravet att rätta sig efter dem och svårigheterna att uppfylla dem, går som en sorts röd tråd genom föreställningen. Oftast symboliseras kraven av ett Big Brother-liknande dockhuvud som ständigt dyker upp när karaktärerna bryter mot det både inom sagan och inom samhället förväntade. Ibland försöker de göra uppror genom att ta bort huvudets ögon, men oftast blir det en omöjlig kamp och de tvingas korrigera sitt beteende. Ibland leks det även med publikens förväntningar, som när vad som verkar vara den klassiska kyss-scenen plötsligt förvandlas till halsbitande - en humoristisk blinkning till vampyr-genren.

Teater Tamauer har arbetat fram ”Wake up!” utan manus, med en devising-liknande metod där enligt dem intressanta tematiker och scener skrivs ner på lappar för att så småningom sammanföras till det slutresultat som nu visas. Tyvärr lider ”Wake up!” av samma problematik som många devising-föreställningar; man lyckas inte riktigt komma den sista biten fram till en intressant helhet. Det finns absolut element med potential, men det är svårt att finna en riktning – vad är det egentligen man vill säga? Det blir för lösryckt och vagt, och därmed också ytligt. Denna vaghet bidrar även till att kommunikationen mellan skådespelare och åskådare uteblir. Föreställningen förefaller inåtvänd, ämnad snarare för de på scenen än de som sitter framför.

Oavsett slutresultatet så är det modigt av Teater Tamauer att våga testa något nytt, att göra en helt tyst föreställning och att arbeta med ett friare sätt att generera material. Utveckling är trots allt oftast av godo, och förhoppningsvis är många av de problem som ”Wake up!” har barnsjukdomar som kommer att arbetas bort eftersom.

Matilda Amundsen Bergström