Teater: Madame Bovary; regi: Tine Rahel Völcker

okt032012

Skrivet av Lena S. Karlsson

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Uppsättning som berör och når fram

 Madame Bovary mitt i 2000-talet, här med Danilo Bejarano och Alexandra Drotz Ruhn. Foto: Roger Stenberg

Madame Bovary
Av Tine Rahel Völcker efter Gustave Flaubert
Översättning, bearbetning, regi: Annika Silkeberg
Scenografi och ljusdesign: Jenny André
Kostym: Helena Sjöstedt
Musik: Fredrik Arsæus Nauckhoff
Koreografi: Alexandra Drotz Ruhn
Medverkande: Alexandra Drotz Ruhn, Johan Holmberg, Mia Benson, Ruben Lopez, Adam Pålsson, Danilo Bejarano, Hampus Hallberg
Dramaten i Stockholm

När Gustave Flaubert skrev sin stora roman om Madame Bovary1857 var den en skandal i de flestas ögon. Flaubert beskrev en Venus Voluptas från småstaden, en därtill gift kvinna som uppträder som kokott − detta var något som borgerligheten förfasade sig över. Att Madame Bovary till råga på eländet tar sitt liv gjorde inte saken bättre: självmord var i det katolska Frankrike vid denna tid en dödssynd som innebar att den döde begravdes utan alla ceremonier.

Få romaner har visat sig så slitstarka, otaliga är de tolkningar som gjorts av denna roman på film och på scen. I Annika Silkebergs och Tine Rahel Völckers tappning är det 2000-tal och all den skam som vidlåder Madame Bovary i Flauberts roman är numera mer eller mindre slentrian eller möjligen en liten krydda i den vardagliga tristessen. Det är mera Sex and the City än småborgerlig trångsynthet som präglar denna version av Madame Bovary.

Efter att ha ingått äktenskap med en mindre framgångsrik bröllopsfotograf ägnar sig Madame Bovary sina dagar åt självbespegling, mer eller mindre meningslösa dagdriverier och shopping. Alla hennes ambitioner och drömmar om ett liv i solen kommer på skam, vilket leder till knaprande på diverse uppåttjack och erotiska eskapader, ibland med inslag av önskan att klättra socialt. Med alla medel söker hon sig bort från den ömklige äkta mannen som i Madame Bovarys ögon bara är värd förakt och hon flyr från det barn som hon inte har tålamod att ha i sin närhet.

Iscensättningen är spektakulär och liknar mest ett laboratorium för vivisektion och ett rum för demaskering. Scenen är försett med två blänkande catwalks, väggarna är tapetserade med bilder av Emma som den dyrkande äkta mannen antas ha skänkt henne som ett bevis på sin obetingade kärlek. Spelet interfolieras med rörliga filmbilder, ljusblixtar och pumpande discomusik, vissa scener är fräckt koreograferade. Ibland kommenteras det som händer på scenen av inspelade röster eller högtalarförstärkta repliker, vid några tillfällen direkta citat ur Flauberts roman.

Som den utlevande och narcissistiska Madame Bovary är Alexandra Drotz Ruhn ett huvud högre än resten av ensemblen, kanske ligger det i sakens natur – eftersom hon i stort sett finns på scenen under hela föreställningen. Johan Holmbergs gestaltning av den hundlikt kuvade Bovary är kusligt hudnära, men Danilo Bejaranos Rodolphe är alltför mycket karikatyr, vilket gör det en smula obegripligt att Madame Bovary kokar över av åtrå och sätter sitt liv på spel för hans skull. Hennes passion för den unge dandyn Leon är däremot mera begriplig, Adam Pålsson har en resning och inre patos som gör honom trovärdig som ung och sårig intellektuell. Mia Bensons svärmor är en klassisk ragata med is i repliken.

Madame Bovary är bortom sitt tonårstrots och sin vulgära gapighet en vilsen och djupt rörande gestalt, fånge i vår tids klichéer om vad lycka och framgång är. Livsinnehåll kan lika lite nu som på Flauberts tid köpas för pengar och Madame Bovarys död är en protest mot ett liv som inte går att leva – för henne finns bara tomhet och tristess.

Att den unga publiken dessutom sitter andlöst stilla under den nära två timmar långa föreställningen utan paus visar att Unga Dramatens satsning på högkvalitativ teater verkligen berör och når fram, vilket är glädjande – ser man till det totala utbudet av teater är alltför få föreställningar inriktade på den målgruppen denna i övrigt digra teaterhöst.

Lena S. Karlsson