Teater: Top Girls, Regi: Olof Hansson

aug212012

Skrivet av Lena S. Karlsson

Scenkonst - Kritik om scenkonst

Dagsaktuell eller kusligt profetisk

Katarina Ewerlöf i Top Girls på Stadsteatern. Foto: Petra HellbergTop Girls
Av Caryl Churchill
Regi: Olof Hansson
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostym: Elin Hallberg
Medverkande: Katarina Ewerlöf, Rakel Wärmländer, Lilian Johansson, Louise Peterhoff, Sara Jangfeldt, Sofi Helleday, Kajsa Ernst
Stockholms stadsteater

Stockholms stadsteater börjar höstsäsongen med Caryl Churchills ”Top Girls” från 1982, vilket visar sig vara ett utmärkt val. Pjäsen öppnas starkt med en scen där fem kvinnor ur litteratur- och konsthistorien möts under en middag anordnad av Marlene, en kvinna ”on the move” som det hette på 1980-talet när denna pjäs skrevs.

Här återfinns påven Johanna, verksam under 800-talet som påstods ha röjt hemligheten om sitt verkliga kön genom att föda barn under en kyrklig procession, Dulle Gret från Pieter Breugels målning daterad 1562 som drar ut i fält mot djävulen och hans bländverk, upptäcktsresanden Lady Bird som red i manssadel när hon besteg Klippiga bergen och som gjorde flera forskningsresor i Asien, Lady Nijō, den kejserliga konkubinen från 1200-talet som gjorde skandal med sitt utsvävande liv och som sedermera blev buddhistisk nunna samt Tålmodiga Griselda, en kvinna som först dyker upp hos Petrarca och senare hos Chaucer och Boccaccio, vars främsta egenskap är att uthärda allt för att visa kärleken till sin man markisen av Saluzzo.

”Top Girls” hade Sverigepremiär 1983 på Dramatens Lilla scen och väckte då berättigad uppmärksamhet för sin omvända dramaturgi och fräna kritik mot Thatchers England.

Marlene har gjort en snabb klassresa från den arbetarklass som hon numera avskyr: en värld karakteriserad av ”feta magar”, ”fotbollsspyor”, kvinnor med ”dallrandepattar” och människor utan förmåga att satsa på sig själva. Detta har skett till priset av ett övergivet barn, en flicka som saknar allt den ”framåtanda” som Marlene själv besitter. Dottern är klent begåvad, harig och mesig, hon saknar armbågar och är fysiskt oattraktiv och därmed fjättrad vid samhällets botten, vilket väcker Marlenes skam och avsky.

Denna pjäs för en ensemble om sju kvinnor har på Stadsteaterns Klarascen regisserats av Olof Hansson som gjort en inspirerad resa in i kvinnohistorien. Den första akten består av de fem historiska gestalternas berättelser, febrigt framsagda bekännelser, i Olof Hanssons tappning gestaltad som ett körverk där stämmorna stundtals faller in i varandra.

I den andra och tredje akten återgår allt till naturalism: här nystas Marlenes historia och svek upp, den tredje akten är en bitter uppgörelse mellan Marlene och systern Joyce, som förblivit i den av Marlene så förkättrade arbetarklassen, en kvinna som maskerar sin förtvivlan med frän cynism.

Caryl Churchill har inte gjort någonting enkelt för sig, de kvinnor som hon givit liv åt i ”Top Girls” är allt annat än sympatiska. Det är lika svårt att förlika sig med Marlene himmelsskriande svek som hennes syster Joyce fastklamrandevid offerrollen. I denna intelligenta pjäs tillåts skådespelarna briljera samtidigt som ensemblen på Klarascenen är underbart samspelt. Katarina Ewerlöfs Marlene övertygar med sina förmodligen mödosamt erövrade överklassmaner, Rakel Wermländers hundlika tillgivenhet och fumliga kärleksbetygelser är hjärtskärande, Sara Jangfeldt är fysiskt närvarandebåde som påven Johanna och stryktäck karriärist.

Men har pjäsen åldrats? Inte alls. Dessvärre skulle man kanske kunna säga. Fem generationers feminism med varierande politisk kulör har inte lyckats varken med att genomföra kravet lika lön för lika arbete eller jämlikhet i hemmen, vilket gör Caryl Churchills pjäs dagsaktuell eller kusligt profetisk, vilket man föredrar.

Lena S. Karlsson